Med den äran…

När jag åkte hem satt min favorit gatumusiker i t-banan. Han spelar gitarr så att hela platsen svänger. Jag hoppade över ett tåg för att få lyssna lite längre. När jag släppte ner pengar i gitarrfodralet såg jag att han hade några cd där. Jag frågade om han sålde dem. Utan att titta upp eller avbryta sig svarade han
– Ja.
– Vad kostar de?
Jag märker då att han har lite svårt att prata och spela samtidigt, lite stakande kom svaret
– 50 kronor.
Jag börjar rota i väskan. Får upp plånboken (igen) och i den två tjugolappar.
Då lyfter han blicken och ser på mig. Så börjar han skratta.
– Jag bara skojade, de står där för att du skall kunna ta. Du har redan lämnat ett bidrag.
– Men nej, det är klart att du skall ha betalt. Du har ju ändå gjort dem.
– Nej, det skulle jag inte ha mage till.

Min tanke far 20 år tillbaka i tiden. Jag åker en busstur upp i de turkiska bergen. Vi stannar för en rast. Där står några fruktförsäljare. Jag går fram och ber om druvor och några apelsiner och frågar vad det kostar. Pojken svarar. Jag förstår inte och lämnar över en sedel som motsvarar 5 svenska kronor och gör en gest med frågan om det räcker. Pojken börjar skratta. Han skrattar så att han håller på att falla omkull och så öser han frukt i min påse. Jag blir tvungen att stoppa honom. Han vinkar glatt när jag far vidare.

Jag böjer mig ner och tar en cd.
Här får jag ytterligare en association. Ovanför Oslo, i Slemdal, har Emanuel Vigeland (bror till Gustav Vigeland – Vigelandsparken) byggt en kyrka. I den har han målat en fantastisk fresk runt hela rummet med motiv från födsel till död. Dörren in till kyrkorummet är i den höjden att alla får bocka för att komma in. Ovanför dörren, på insidan, står hans urna med aska. Det vill säga, alla som går in bugar sig symbolisk för honom.

Efter att ha tagit min cd, med en symbolisk bugning, går jag från t-banan inte bara med musik, utan även med en hel del tankar.
Hur kommer det sig att vissa människor har en så stark självkänsla? Vilken bildning, vilken värdighet! Både att han säljer något han själv intresserar sig för och tar ansvar för, men också att han inte tänker sko sig. Han tänker fortsätta att arbeta och han litar på sin förmåga.
Uppryckt i anden går jag med lätta steg hemåt.

vy
Stockholm från Katarinavägen den 4 mars.

Kommentarer