Meny
Nu har det redan blivit dags för mitt sista inlägg som gästbloggare, åtminstone för denna gång. Har ett uppslag som jag känner mig lite tveksam till mest på grund av att det kanske får mig att framstå som gnällig och med trista tantfasoner. Men det bor väl även en sån person inom mig så jag tar risken.
När jag var liten, och då snackar jag slutet 70-tal och tidigt 80-tal så blev jag fostrad, både hemifrån och i skolan till att man reste sig och erbjöd sin plats för behövande på bussar och tåg, att man höll upp svängdörren om det kom någon bakom, att man helt enkelt skulle vara observant på om det var någon som behövde hjälp på allmän plats. Nu vet inte jag hur många jämnåriga jag delar detta med, ja menar jag tillhör ju den där lilla skara 70-talister som faktiskt tyckte om Vilse i pannkakan… Men jag tror ändå att vi var ganska många som fick med oss dessa värderingar.
Idag blir jag mer och mer förvånad över hur avstängda de flesta är som jag möter i tunnelbanan. Det är som om allt måste påpekas med en kommentar eller förtydligas med en fråga för att vi ska se varann och våra ev. behov av hjälp i olika vardagssituationer. Typ hålla upp dörren för någon bakom med en masa bagage eller erbjuda nån med barnvagn hjälp nedför en trappa eller se att kvinnan med den stor gravidmagen kanske vill sitta eller andas verkligen den där sjaviga personen som halvligger på bänken eller, eller, eller. Det går att ge hur många exempel som helst på vad vi möter dagligen i kollektivtrafiken och det är väl just det som gör att vi är så avstängda och avtrubbade. Det är jobbit att ta in allt det som händer runt omkring oss när det enda man kanske vill är att få vara ifred med sina egna tankar en stund innan jobbet eller hemmasurven drar igång. Och det är ju helt förståeligt. Men måst det innebära att man inte kan slänga åtminstone ett litet getöga omkring sig då och då?
Dessa tankar aktualiserades för mig här om dagen. Jag stod precis i färd med att baxa min cello och tre andra stora väskor nerför två trappor då det dök upp två män i 25, 30 års åldern. De var inbegripna i ett samtal och trotsa att de mer eller mindre snubblade över mig och mitt gepäck så var det som om jag var osynlig. Till saken kan sägas att jag har en ganska stor gravidmage som jag stod med fullt synlig. En fråga rann upp i mitt huvud som jag tyvärr inte hann få ur mig när de gled förbi. ”Föresvävar det inte er över huvudtaget att höra er för om jag skulle behöva lite hjälp?” Deras konversation ekade bort i trapphuset och jag han få en obehaglig känsla av att inte vara värd någonting, en tjock brud bara som inte väcker nåt intresse. Den känslan gick snabbt över och förbyttes till, hur kan man vilja vara så fullständigt upptagen av sig själv att man inte ens ser vad som finns runt omkring en. Men det kanske inte är en fråga om att vilja utan om att aldrig ha fått med sig den synen på omgivningen. Att vi faktiskt angår varann även i en storstad som Stockholm och att man, som jag tycker både kan kräva och förvänta sig att få hjälp på allmän plats om man skulle se ut att behöva det.
Hej och tack för nu
/Gertrud
Ps. Här kan ni som är nyfikna på vad jag gör se mig och Lise under hösten. Ds
