Meny
Denise Rudberg skriver deckare som utspelar sig i flotta Stockholms-miljöer. Men bakom de tjusiga fasaderna döljer sig både fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor – ett ämne som engagerar Denise och löper som en röd tråd i hennes författarskap.
Denise Rudberg hade inga planer på att bli författare. Hon var duktig i skolan men hoppade av gymnasiet och tog olika ströjobb. Hon älskade att skriva, gjorde några försök, men det lossnade inte riktigt. Men som tonåring fick hon uppmuntran av sin pappa och en fyra år lång vistelse i New York förändrade allt. Hon pluggade film på New York University och fick i uppgift att skriva ett filmmanus om en bekant miljö. Resultatet blev hennes första roman Väninnan som på en gång blev en försäljningssuccé.
Totalt har hon skrivit 16 böcker, både för vuxna och ungdomar, och för några år sedan bytte hon genre från så kallad chick lit till deckargenren elegant crime. Hon har nu skrivit tre deckare med åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff som huvudperson. Ett återkommande tema i hennes böcker är utsatthet, våld och maktförhållanden i relationer. I hennes andra deckare Två gånger är en vana är hustrumisshandel en del av intrigen och här träffar vi en kvinna som efter år av misshandel till sist samlar tillräckligt med kraft för att skapa sig ett nytt liv. 2013 utkom Bara tre kan leka så – den tredje deckaren i serien om Marianne Jidhoff och hennes kollegor inom polisväsendet.
Utsatthet i relationer
Utsatthet och maktförhållanden inom relationer är ett ämne som Denise har fördjupat sig i och där hon också har gjort mycket research för sina böcker. Hon betonar att hon inte är någon expert men hänvisar till de kontakter hon har haft med expertis inom området.
– Så fort man får en konstig känsla i magen, oavsett om det rör sig om en kärleksrelation, en relation till en förälder eller chef, då är det något konstigt. Dock är det en stor skillnad mellan att inte känna sig bekväm med en person – till att känna obehag.
Det är viktigt att här våga lita på sina egna känslor, menar hon, särskilt eftersom det är väldigt vanligt för den som känner sig utsatt att hon eller han börjar skuldbelägga sig själv och ursäkta beteendet hos den som utöver makt. Detta är en del av den psykiska nedbrytningen där gränserna för vad man anser är et acceptabelt och normalt beteende hela tiden förskjuts.
– Det jag har valt att beskriva är maktförhållanden inom relationer. Var gör gränsen för när en annan människa har kontroll över dig på ett sätt som får dig att må dåligt och känna dig förminskad och osäker?
Så varför har Denise valt att fördjupa sig i just frågor som rör våld i nära relationer? Hon berättar att hon har kommit i kontakt med det på nära håll men mer än så pratar vi inte om det. Hennes intresse sträcker sig dock bortom intrigerna och den psykologiska spänningen i en deckare.
– Jag försöker förstå vad det är som gör att en människa blir benägen att utöva makt och våld mot någon annan. Vilka mekanismer ligger bakom? Här skulle jag gärna vilja vara med och jobba förebyggande på något sätt.
Denise är 42 år och har två barn, Calle 11 år och Loppsan 9 år. Hon är skild från barnens pappa sedan några år och menar att några ”lyckliga” skilsmässor inte finns men betonar att hon och hennes före detta man är väldigt goda vänner. Denise har nu landat i sin nya situation där även en ny man, Henrik, ingår.
– Jag försöker även lära mina barn detta med att sätta sunda gränser för sig själva när det till exempel gäller kontakten med kompisar och lärare. På samma sätt som jag vill lära dem att de aldrig ska behöva acceptera mobbing eller en nedlåtande behandling, vill jag lära dem att bemöta alla människor på ett respektfullt sätt.
Denise ger ett väldigt mjukt, men samtidigt bestämt, intryck. Som barn kände hon sig ofta litet undanglidande och mesig och var livrädd för konflikter. Hon slukade böcker och idolen var den tuffa pojkflickan George i Vi fem-böckerna.
– Hon var något av en förbild för mig och kanske har det hjälpt mig på något sätt. Idag är det inte många människor som försöker sätta sig på mig!
Om långsamhetens lov
I en tid när vi pratar mycket om begrepp som livspussel och egentid, sticker Denise ut hakan på ett uppfriskande sätt när hon vänder litet på begreppen.
– Jag värjer mig mot begreppet egentid. Det kan tyda på att man i sin relation i allt högre grad börjar leva parallella liv och inte riktigt förmår värna om det liv man har tillsammans. Jag tror att vi snarare behöver mer gemensam tid. Mer tid för att vårda, och vara tacksam för, våra relationer med livspartnerers, vänner och andra familjemedlemmar.
Denise understryker detta med långsamhetens lov när det gäller relationer och i samhället i övrigt.
– Vi lever i ett så snabbt tempo nu. Man kan ständigt kommunicera via mobilen, Facebook och annat. Om man vill kan man snabbdejta på nätet. Jag tror på långsamhetens lov när det gäller att lära känna varandra och inte stressa på för mycket i en relation.
Denise håller nu på med sin fjärde deckare som heter Mellan fyra ögon samtidigt som hon skriver en kokbok, Fest och mingel med Denise, som kommer ut under våren. Hon berättar att skrivprocessen kan gå till på flera sätt.
– Ibland får jag till mig en scen och börjar då skriva utifrån den, ibland ser jag hela handlingen framför mig – både början och slutet. Allting sker på något sätt väldigt intuitivt
Med ett så kreativt jobb som skrivandet är, berättar Denise att det är viktigt för henne med rutiner. Som att ta en kaffe på samma favoritställe varje dag och att ha ordning och reda på skrivbordet. Så fort en bok är klar har hon också som rutin att belöna sig själv.
– Jag firar alltid med att köpa en ny lyxig väska!
Huvudpersonerna i Denises böcker rör sig i exklusiva miljöer som även är välbekanta för henne som privatperson. Men Denise understryker vikten av det enkla.
– Jag äter lika gärna en fläskkarré till söndagmiddag hemma istället för att gå på lyxrestaurang. För mig är det viktigast att känna mig harmonisk, vara tacksam för allt jag har. – och det är jag.
Av Lucienne Fredriksson
