Samhället ställs till svars för mobbning

Artikeln publicerad: 2008-10-24

Organisationen mot mobbning i arbetslivet ställer samhället till svars

Kränkande särbehandling/mobbning borde definitivt inte höra hemma i ett demokratiskt välfärdssamhälle. Och ändå finns den där. Men mobbning är liksom självmord ett tabubelagt ämne. Varför finns det då ett så starkt motstånd till att överhuvudtaget tala om det, än mindre göra något åt det. Och trots att de samhällsekonomiska kostnaderna för mobbning är enorma, långt över 30 miljarder om året, så verkar ingen, inte ens våra ledande politiker, höja ett ögonbryn. Vad kan det bero på?

Någon tvekan om att mobbning och kränkande särbehandling är vanligt förekommande kan inte råda. Enligt SOU 1999:69, Individen i arbetslivet och många senare rapporter, bland annat från SCB, upplevde sig över 300 000 (varav 75% kvinnor inom offentlig sektor) personer vara mobbade av sina arbetskamrater eller chefer, alltså ungefär åtta procent av alla anställda. Utredningen noterade bland annat att ”dålig organisation, svag ledning, liksom neddragningar och därmed ökande stress i arbetslivet är grogrund för mobbning”. Vidare observerade utredningen att det är ovanligt att underordnade mobbar överordnade, vilket i och för sig är ganska naturligt. Detta förhållande är dock viktigt att notera, då det tyder på att mobbning framför allt kommer uppifrån, eller möjligen från ”sidan”.

Sjukfrånvaron bland dem som anmält mobbning som arbetsskada var i genomsnitt 120 dagar för kvinnor och 110 dagar för män, men många sjukskrivna kommer aldrig tillbaka till arbetslivet igen. Genom bristen på upprättelse och erkännande kan de flesta drabbade aldrig läka, utan faller offer för olika psykosomatiska sjukdomssyndrom, t.ex. sömnlöshet, depression, yrsel, tinnitus, magsår, hjärtbesvär, stroke mm.

Utredningen noterade, att mellan 10 000 och 30 000 långtidssjukskrivningar, oftast med diagnosen utmattningsdepression, förknippas med kränkande särbehandling/mobbning och att mellan 100 till 300 självmord per år sker till följd av dessa kränkningar.

Två till fem gånger så många människor begår alltså självmord på grund av arbetsrelaterad mobbning, jämfört med antalet fysiska olycksfall på arbetsplatser med dödlig utgång.
Enda sättet att förhindra mobbning och kränkande särbehandling är att göra det olagligt. Utgår ett personligt och kraftfullt straffansvar till alla chefer, som underlåter att förhindra eller själva medverkar i mobbningsprocessen, så skulle mycket kunna vinnas.

Den tolerans, som idag finns, inte minst bland samhällets ledande, av folket valda företrädare, att blunda för mobbning/ kränkande särbehandling, utgör grunden till varför ingenting görs mot denna samhällets skamfläck.

Det är i flera avseenden anmärkningsvärt att våra folkvalda inte skyndsamt reagerar genom att vidta så kraftfulla åtgärder att denna svulst på välfärdssamhället utplånas. För trafiksäkerheten avsätts många miljarder kronor för bättre bilsäkerhet, förbättrad infrastruktur, bättre utbildning och utrustning. Men på våra arbetsplatser finns ingen som helst nollvision, vilket leder till att många varje år inte ser någon annan utväg än att begå självmord.

Totalt är det omkring 1 500 personer som begår självmord, varje år, år efter år, det vill säga mer än tre gånger så många som omkommer i trafiken.

Det är ur detta perspektiv inte svårt att se hur mobbning gradvis eroderar bort vårt välstånd och vår kultur - för att inte tala om alla tusentals personliga tragedier. Problemet är att denna erosion, till skillnad från terrordåd och dödsfallen på våra vägar, är så tabubelagt och mindre spektakulärt än terrorism och trafikolyckor, varför inte heller de forskare som borde ha kompetens att studera långa sociala processer, som t.ex.historiker, märker detta.

En självklarhet i ett demokratiskt välfärdssamhälle borde vara, att all mobbning och kränkning definieras som psykisk misshandel och kriminaliseras, precis som fysisk misshandel. Psykisk misshandel som resulterar i självmord måste därför likställas med mord, och ansvar utmätas därefter. Varför detta ännu inte uppnåtts beror med all säkerhet på, att den arbetsgivare, som har det yttersta ansvaret för denna så oerhört viktiga fråga, är vår regering och riksdag.

Och där väljer man konsekvent att blunda.

Därför såg vi det som en absolut nödvändighet att vi, som varit med om detta trauma i arbetslivet, men som lyckats vända dessa destruktiva upplevelser till någonting konstruktivt, kom samman och bildade en kraftfull förening, OMM, Organisation Mot Mobbning. Organisationens uppgift är att stötta och hjälpa andra drabbade och att tvinga politiker och makthavare att, tillsammans med oss, erkänna, kartlägga och så långt som
möjligt eliminera kränkningarna/vuxenmobbningen från våra arbetsplatser.

 

Rigmor Tjerngren, ordförande i Organisation Mot Mobbning, OMM.
Läs mer på www.o-m-m.se

Blogg: Annette Lefterow

Annette Lefterow

Din fysiska ålder: Din fysiska ålder Föryngra dig själv. Se till att du har en positiv attityd till åldrandet. Tänk på att det handlar mer om hur du mår från insidan och ut, än hur du ser ut eller hur gamma... Läs mer »

Annonser

Köp en eltandborste som gör gott, inte enbart för din mun