Meny
Så hade det då äntligen blivit dags för den där arbetshelgen på sommarön. För ett par år sen blev vi kusiner ansvariga för den lilla sommarstugan på 25 kvadrat som vi alla bodde i som barn, samtidigt kan tilläggas om somrarna. Mycket snack runt i kring hade det varit men nu var det då dags att skrida till verket. Vi bokstavligen bröt med det gamla. Ut rök allt som väggfast hette, sängar som sängbord. När det väl var gjort, under mycket buller och bång visade det sig att väggarna behövde sig en rejäl omgång de också. Så bort med vävtapeter och alla färglager från de senaste 40 åren. Härligt var det att stå där sida vid sida och jobba ihop. Teamwork, när det är som bäst där alla deltar efter eget huvud och förmåga.
Vi kusiner är mellan 37 och 44 år och våra barn tippar mellan 16 månader och 9 år. Och när vi nu stod där och slet i denna underbara värma som helgen bjöd på slog det mig att våra föräldrar var så där 18-20 år när de i sin tur tog över lillstugan med sina barn, det vill sägavi. En tidsdiff på sådär 20 år… När jag tittar runt omkring mig i bekantskapskretsen så är vår snittålder ganska representativ på både vuxna som barn. Å då KAN jag inte låta bli att tänka, hur skulle det sett ut om vi alla hade skaffat barn tidigare? Hur skulle det, i ett vidare perspektiv påverkat oss i förhållandet till våra jobb, föräldrar, vänner, barn mm. mm? De frågorna kommer vi aldrig få svaret på (för att citera Tage Danielsson i sagan om Karl Bertil Jonsson).
Meeen jag vill ändå drista mig till att säga (om jag nu bara går till mig själv alltså som fick mitt första barn vid 34). Jag skulle ha varit tvungen att växa upp snabbar, sett utifrån perspektivet att ha ansvar för någon annan än sig själv. Jag hade tidigare (hoppas jag) insett behovet av en sundare fördelning mellan yrkesliv och eget liv. Och jag hade definitivt tagit tag i lillstugan tidigare vilket säkerligen hade lett till att jag tagit
mer ansvar på sommarön i övrigt och inte drönat runt som en förvuxen tonåring.
Jo, jo se där en liten moralkaka uppslängd så här på kvällskvisten! Men jag menar det inte som nåt viftande med pekfingrar utan mer som en undran. Vad händer med en när man inte på ena eller andra sättet (=skaffar barn eller genom någon annan process) mognar och utvecklas som människa. När man hela tiden står sig själv närmast i alla lägen och inte tvingas vidare till nya upplevelser, vare sig man vill det eller inte. Hur blir det då i smått som i stort?
Ja, detta for som sagt genom mitt huvud när jag stod i rivdammet ute på ön och slet tillsammans med tre andra vuxna som med gemensamma krafter skaffade sig ytterligare några rejäla ”vuxenpoäng”.
