livssyn

Häromdagen var jag på kurs. Vi skulle lära oss vara lite mer här och nu. Med enkla verktyg som tar en livstid att bemästra, ska man kunna stanna kvar i detta ögonblick, istället för att rusa åstad och varken vara här eller där eller då och sedan. Meningen med detta är naturligtvis att få ökad livskvalitet.
Efter ett antal övningar, satte vi oss ner för att diskutera vad övningarna hade gett oss och om vi skulle fortsätta att använda oss av dem. Det var en handlingskraftig energi runt mötesdeltagarna. Alla var ganska upplyfta över den nyfunna förmågan att bättre kunna styra sitt mående. De flesta närvarande var vana ångestbärare, uttröttade av depressioner och bipolära sjukdomar och syndrom. Men just i det ögonblicket, var alla livssugna och lyckliga att kanske kunna övervinna sina negativa känslor.
Det är då jag hör kursledaren säga..
”Det är ju väldigt bra att kunna hitta verktygen som får en att orka. Livet är ju ändå en enda plåga och ett lidande.”
Det gick en tystnadens förvirring genom rummet. Sa hon verkligen det? Att allt är åt helskotta? Att det enda som kan få oss att gå vidare är att andas rätt och stanna kvar i nuet?
Jag protesterade. Jag sa att om jag skulle tänka så, kommer jag inte att komma tillbaka till boostersessionen om en månad, för då har jag hängt mig i närmaste snöre. Istället vill jag tänka tvärtom, livet är faktiskt en riktig fest, men för de flesta av oss är det baksug i skojigheterna. Allvarliga bakslag, men överstigliga. Absolut överstigliga. Med mediciner eller terapier eller både och tillsammans med Mindfulness. Kursledaren tittade nästan medlidsamt på mig, som om jag hade missat hela sanningen om verkligheten. Någon påpekade att man måste lida för att kunna njuta. Allvarligt? Skojar ni? Jag vet personer som aldrig har upplevt ångest och jag tror INTE att de går och känner att de aldrig kan vara lyckliga! Det är som den gamla dum-historien..”Why do you keep banging your head in to the wall? Because it feels good when I stop.” Men slå inte skallen i väggen då!
Vi behöver inte må dåligt för att kunna veta när vi mår bra.
Men när vi mår dåligt, så ska vi veta att det kommer att bli bra. På ett eller annat sätt. Jag lovar.