Vad får ungarna ha på sig?

Hej känns roligt att vara tillbaka som gästbloggare för 2,6. Sist jag bloggade väntade jag mitt andra barn som nu har hunnit bli 8 månader. Eftersom jag just nu är mammaledig kommer jag skriva en del om det och om annat som poppar upp mellan lämningarna och hämtningarna av barn nummer ett.

 

Jag gick igenom kassarna med sparade barnkläder efter min dotter för att se vad hennes lillebor skulle kunna ärva. Det var en fin stund med mycket minnen men efterhand blev jag varse att det var väldigt lite ”riktiga” tjejkläder, ni vet såna där puderrosa små gulliga grejer med spetsar på som låg i påsarna.  Jag kom ihåg en resa till Italien, Alva var ett halvår och alla frågade hela tiden om hon var en flicka eller pojke, det gick inte att se på kläderna. Jag vet att jag medvetet inte vill köpa för tjejigt till henne då men nu när jag stod där, 4 år senare och rensade undrade jag varför det var så viktigt. Det kändes nästan lite sorgligt att jag inte hade velat att man direkt skulle kunna se att hon var en flicka. Jag menar, när de är så där små är det ju inte kläderna i sig som påverka dem utan hur vi vuxna bemöter dem. Och eftersom alla ändå alltid vill veta vad det är för kön på barnet så spelar det ju ingen roll om man kör unisex på kläderna.

 

 Men nu var det då dags för lillebrorsan att få ärva. De få kläder som var tydliga flickkläder rensade jag snabbt bort och då slog mig nästa tanke. Varför ville jag att folk skulle sväva i ovisshet om min flicka var en pojke eller flicka men om min pojke ser ut som en flicka då är han utklädd???

Jobbig fråga.

Det ända svar jag pinsamt nog kunde komma på var att det är bättre att se ut som en pojke oavsett om du är en pojke eller flicka. Är det så illa? Nu kanske ni som läser detta inte alls känner igen er, jag kanske är helt ensam om dessa spörsmål. Möjligen, men jag tror inte det.

Som vuxen är det ju t.ex. helt accepterat för kvinnor att klä sig i kostym, förvisso feminint skurna men var finns den maskulint skurna klänning eller kjol som är gångbar både på jobbet och till fest?

 

När dottern hunnit bli 3,5 kom klädmedvetenheten över en natt. ”Jag älskar inte svart, brunt, grönt och gult, jag älskar bara rosa och lila… och därmed basta (som hon säkert skulle ha lagt till om hon kunnat det uttrycket). Jaha?!  Prinsesseran var ett faktum. Kämpa emot eller följa med var frågan.  Jag följde med om än motvilligt. Varför då då?

 Är det något fel på att småflickor vill vara prinsessor med rosa klänningar? Nej det är det ju inte men ändå ville jag inte riktigt släppa till. Jag som själv är mycket medveten om vad jag sätter på mig, som vill ha feminina kläder och älskar cericerosa. Varför satte jag mig emot min dotters nyfunna passion för det som hon uppfattar som fint och vackert.

Därför att jag tycker att det ger felaktiga signaler till barnen att tjejer är prinsessor i rosa tyll och killar är superhjältar som räddar världen. Men det är ju sett ur mitt vuxna, stereotypa, svart eller vitt perspektiv och det sitter väl för f-n inte i kläderna, eller?

 

 

Alva fick till slut frossa i Hello Kitty, rosa Tingeling vingar med tillhörande trollspö och prinsessklänningar.  Numera ligger det mesta av allt det där lite här och där i flickrummet och plockas fram emellanåt när det är dags för utklädningslekar. Och det var, får jag lov att erkänna med illa dold stolthet som jag gick på söndags promenad i slutet av sommaren med en dotter iförd Spidermantröja och chockrosa tyllkjol. Hon hade löst mina klädproblem, det behöver inte vara antingen eller det kan vara både och!!!

Ja hoppas verkligen att jag kommer känna samma självklara stolthet inför Vilgots klädval om han tar efter storesyrrans klädmode.

Mvh/Gertrud

Kommentarer