Meny
Vaknar av att några små duvor byggt bo i ventilationskanalen som mynnar ut i mitt kyffe till sovrum och där kuttrar och myser duvorna denna lördagsmorgon. Ett hopp i duschen, en kopp te, lite smörgåsar med ost, yoghurt med färsk kiwi och sedan öppna portarna för ett gäng bullriga repetitionssugna Ronja-rövare som med glädje dansar på borden. Hövdingasånger ekar i trappen på teatern när de repas i vartenda utrymme, samtidigt som jag efter halva dagen återigen trär på den svarta peruken som Lucia, redo att spela den sista föreställningen för denna våren med ”Omaka par”. Glad, skrattande publik på både parkett och balkong, tack och hej, choklad och applåder och underbar publik. Det är bara så kul. Adrenalin som pumpar och speciellt när vi i denna pjäs med bara rabblande text i över två timmar lyckas snirkla in oss på fel textspår, för att sedan på nåt vis landa rätt i alla fall. Man spelar tombola och ser vilket ord man får upp idag… Därefter riva en hel scenografi, packa en miljon rekvistitaprylar, kläder och peruker som ska stuvas in tills vi spelar en period till i höst här på Skandiateatern. Många timmar senare sitter 7 trötta skådespelare i en foajé med varsin pizza och en öl och berättar teaterhistorier för varann, skrattar och tar farväl. En spelperiod är över, nästa fortsätter imorgon bitti, allt flyter vidare, jobben avlöser varandra, men spelglädjen består.
Njut du också denna lördagkväll!
Bästa
My Blomqvist
