Sexuella trakasserier – vad är det egentligen?

Jag sitter och tittar på foton han har tagit till en tidning. Det är ganska lättklädda bilder. Kommer inte ihåg exakt hur de såg ut, men de var utmanande. Han säger att han skulle vilja fota mig någon gång. Jag skrattar bort det, jag vet hur han brukar flirta med tjejer – det är ju hans sätt, ingen tar det på allvar. Plötsligt smeker han mig längs benet. Och då menar jag på låret, inte på vaden. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa längre, men det var något i stil med ”vad gör du?” och sen gick jag därifrån. Det här var 2007. Mannen var en person som varit bekant med mig från det att jag var nyss fyllda 15 år. En man som har stora framgångar på tidningsmarknaden.

Hade någon frågat mig en timme innan vad jag skulle gjort om en 40 år äldre man hade smekt mig på låret hade jag nog svarat att jag hade slagit honom på käften. I stället blev jag nästan stum. Hände det verkligen? I stället för att skrika kom det bara ur mig ett lamt ”vad gör du”. När jag gick därifrån gick jag direkt till en massa andra tjejer i närheten som kände den här mannen och berättade i chock vad som just hade hänt. Folk blev lite häpna, och en aning skeptiska. Alla utom en. Malin. Hon blev riktigt förbannad. Jag försökte tysta ner henne (fråga mig inte varför, men jag trodde nog ändå att jag överreagerade) men hon stod upp för mig. Vi åkte därifrån och fick då skjuts av den här mannen som just hade smekt mig på låret. Det låter sjukt när jag skriver det i dag men för mig var det ändå inte så konstigt, jag kände ju honom. Men Malin snackade med honom hela bilresan och frågade vad i helvete han höll på med. Jag klev ur bilen efter ett tag, men Malin satt kvar och pratade med honom. Sådär fick han bara inte göra.

Någon dag senare ringde han mig och bad om ursäkt om jag hade tolkat det fel och att han absolut inte menade någonting illa. Jag ville bara lägga på luren. Jag skämdes. Jag sa mest ”okej”. Som ett mantra. En ursäkt från hans sida – ett okej från min. Ännu en ursäkt – ännu ett okej. Fastän jag ju inte alls tyckte att det hade varit okej. Men Malin hade sagt åt honom att han var tvungen att be om ursäkt (vilket var bra). Sen gick det två dagar innan nästa livstecken. Han skickade en bok. En bok som jag kom att älska (jag läste den, om än ett år senare) ”Blonde” av Joyce Carol Oates. När jag öppnade pärmen stod det med svart bläckpenna:

Till BEA

Du kan mycket väl mäta dig med Marilyns skönhet!

HANS NAMN

Antingen var det den mest klumpiga förlåt-presenten man kan tänka sig. Eller också hade han inte fattat ett jäkla skit. Hur som helst är jag så underbart tacksam för hur Malin reagerade. Hon vågade stå upp för mig. Utan henne hade jag nog känt skam för den här incidenten än i dag, skam för att jag inte sa ifrån. Nu gjorde hon det åt mig. Efter det här har jag aldrig träffat honom. Hoppas att jag slipper i framtiden också. Jag har nästan aldrig berättat det här för någon. För att skydda honom? För att jag skämdes? Ingen aning. Tiden kanske bara inte var mogen för mig.

Det som hände mig var i min värld sexuella trakasserier. Men jag undrar om det är så sexuella trakasserier brukar gå till. Jag kan tänka mig att snubbar på svensexa kan nypa en servitris i baken. Uppenbart osmakligt, för att inte säga vidrigt. Men jag kan också tänka mig att sexuella trakasserier kan vara något helt annat.

Jag intervjuade i höstas en mycket självständig, framgångsrik och stark kvinna. Hon berättade att när hon var ung och var ny inom tv hade hon fått en mentor. Han skulle stötta henne i sin roll som programledare och vara någon slags mentor. Men för detta förväntade han sig gentjänster. Inte nödvändigtvis sexuella, men som möjligheten att få ringa sent på kvällar och prata om annat än jobb. När hon inte ville lyssna (hon var ju upptagen med att dejta killar hon var intresserad av) försvann plötsligt många av hennes programledartimmar också. De hon hade kvar blev hon inte stöttad i. Ju mer han tryckte ner henne och sa att hon var dålig – desto sämre blev hon också som programledare. Till slut fick hon sluta. En ny tjej anställdes. Det kan jag tänka mig är ett minst, om inte mer, förekommande fall av sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Jag har inga siffror att luta mig mot, det är bara en uppfattning jag har.

Borde man inte kunna säga att även en viss typ av grabbjargong skulle kunna ses som sexuella trakasserier? Att en kille kommer in till kontoret på måndag morgon och säger att han ”knullade sju brudar i helgen” skulle antagligen inte kosta honom en befordran (åtminstone inte på alla arbetsplatser). Om en tjej däremot går och skryter om hur många hon lägrat är hon med ens kontorets slampa. Även om vissa skulle påstå att det inte är så här så skulle fortfarande i dag många fler höja på ögonbrynen om en tjej sa ”läcker balle” till en kille än om en kille sa ”snygga tuttar” till en tjej. Jag är verkligen ingen genusvetare men det beror väl på att det finns någon inbyggd förhoppning för tjejer att nå upp till en form av normativ feminitet, det vill säga en uppsättning kvinnoideal som de flesta kvinnor egentligen vill vara rebelliska mot men kuvas under i allmänhet och på arbetsplatsen i synnerhet.

Egentligen är det enda jag vill ha sagt med det här inlägget att man aldrig ska acceptera sexuella trakasserier. Att säga det är lika lätt som att säga att man ska slänga sig på tutan om man blir indragen i en bil av främmande män. Men det kan hända att man blir stum när det verkligen inträffar. Då är det skönt om en medpassagerare kan hjälpa till att tuta. Malin, du är en fantastisk förebild. (Börja inte gråta nu Mona). (Det sista var internt.)

/Bea

Kommentarer