Kontraster

Vi var hemma i Sverige för att packa ut vårt hus då vi efter att ha hyrt ut det bestämt oss för att sälja och försöka hitta något i Italien. Vi hade bestämt oss för att stanna. Jag gick omkring och grät mellan flytt lådorna, inte likt mig och jag började ana. Jag kan ju aldrig hålla mig så snabbt åkte jag till ett apotek och hemma hos en väninna på fikapaus mitt i flyttstädningen fick jag reda på att en liten var på väg. Vi hade gett upp hoppet efter flera missfall.  Men denna gång kändes det så riktigt där inne.

Väl tillbaka i Alassio tänkte vi att drömmen om vår egna studio nog fick vänta ett tag. Men så en dag, sent in i graviditeten, grundades ALTROMONDOS historia.

Jag var på väg, när jag fick syn på en tom lokal, jag drogs mot den och kikade in. Där var den. Det gick inte att backa, även om magen som tog i fönstret gjorde sig påmind när jag försökte luta mig längre in för att kika. Samma dag ordnade jag ett möte med ägaren, när hon öppnade dörren och dammet yrde fick jag den där känslan. Här skulle vi vara.

Men det kändes lite för litet, då frågade ägaren om vi skulle gå ner. Jag tappade andan på riktigt, tårar föll på min kind. Där nere var en sal som var hel underbar, högt liggande fönster med djupa fönster nischer. Det såg ut som en kyrka. Jag såg framför mig hur kandelabrar och statyer skulle förgylla rummet.

Vi förhandlade och lokalen blev vår. Det bestämdes att vi skulle öppna den 8 april. Bebisen skulle komma 28 januari. Det var jul och än en gång satt vi i krångliga byggtekniska möten, planritningar skulle göras, 140 tillstånd skulle sökas och godkännas och det skulle totalrenoveras. Lite mycket kanske?

En annan stressfaktor dök upp. Min gynekolog hotade om kejsarsnitt om barnet inte kommit före utsatt datum. Anledningen var att vår andra dotter föddes med akut kejsarsnitt efter en vändning. I Italien föder man med snitt efter snitt, även om det gått 5 år.

Italienskorna föder mer än gärna med snitt men min inställning är att barn ska få födas på naturligt sätt om möjligt.

Jag fick stöd och råd att stå på mig från min barnmorska i Sverige som var med på vår första dotters förlossning. Jag hade dessutom längtat efter att föda barn sedan dess samt att en stor del av mitt hjärta värnar om att kvinnor ska få föda barn naturligt och på bästa möjliga sätt. Jag har i flera år jobbat som profylaxinstruktör och doula.

Dagen d började närma sig och jag var utom mig av stress av att kanske inte få föda mitt barn naturligt. Så jag gav mig tusan på att jag skulle få göra det. Dagarna innan vi hade kejsarsnittstiden inbokad gjorde jag allt som stod i min makt för att förlossningen skulle sätta igång. Promenader med vickande höfter, färdknäpp, champagne, ananas (det var en väninna som tipsade mig om att äta 3 ananas, jag förstod inte att hon menade 3 ringar utan åt 3 hela ananaser) och till sist, med råd från en italiensk läkare, tog jag ricinolja.

Det sista satte fart kan man säga, på det mesta. Vattnet gick kl. 01.00 och Laura är född

kl. 03.45, kejsarsnittstiden var kl. 07.30.

Jag var så stolt och utom mig av lycka, det var fantastiskt att få föda naturligt, även om förlossningen var hemsk.

Inte det att det gjorde så ont, utan att jag blev så illa behandlad av personal, barnmorska och gynekolog. Per skickades iväg när vi kom in för att fylla i 10 000 papper, han kom precis i tid till Lauras entré. Jag lämnades helt ensam i ett grönkaklat rum med en trädgårdsslang på väggen som användes för att spola bort spår av förlossningar med.

Jag var så glad att jag hade tänkt på att ta med mig ett foto på mina flickor som jag kramaktigt höll i handen under sista skedet, det gav mig sällskap, energi och mod.

Barnmorskan gjorde fula grimaser åt mig och gynekologen gjorde ett klipp utan information. Övergrepp enl. eu-rätt i förlossningsvård. Jag var så utsatt, ensam och arg.

 

 

Efteråt väntade en ny kamp.

Väl installerad i min sjukhussäng i en sal med 4 andra mammor och Per hemskickad ammade jag det lilla, lilla pyret för första gången. Stämningen var magisk.

En sköterska kom in i salen, tände och tog helt frankt bort mitt barn från bröstet. Jag röt till mot henne som en lejonmamma. Hon informerade mig om att här i Italien tar sjukhuspersonalen hand om bebisarna utom när dom ska ammas, och det vissa tider. I tre dagar.

Det är inte lätt att vara arg och bestämd på ett annat språk, speciellt inte efter att ha varit vaken i 24 timmar och förlöst ett barn. Jag tog all den lilla kraft jag hade kvar och skrek till sköterskan så hela salen vaknade att så skulle det inte bli i vårat fall.

Jag fick tillbaka min Laura och hade sen henne hos mig HELA tiden.

Vid utskrivningen sa en sköterska till mig att jag hade det lugnaste barnet på hela avdelningen. Jag föreslog för henne att det kanske berodde på att Laura fått vara hon sin mamma.

Samma vecka som jag kom hem revs första väggen i lokalen som snart skulle bli ALTROMONDO, en annan värld.

Livet på Rivieran är verkligen lugnt och skönt.

Kommentarer