Från dröm till verklighet

Vintern 2004 tog jag och min man Per ett livsavgörande beslut, vi bestämde oss att följa våra hjärtan och flytta till Italien.

Vi hade tillbringat vår första semester här i Alassio där min man tillbringat sina somrar med sin familj. Jag blev förälskad i staden, ljuset, människorna, språket, maten, vinet. Vi återvände ofta och skapade oss en tillvaro här med många fina vänner. Vi gifte oss här, romantiskt ute på en pir, vi bjöd hit familj och vänner, alla tyckte om Alassio på sitt sätt. Vi började känna oss så hemma, överallt vi kom, både innan och efter det vi hade fått barn, blev vi så väl emottagna. Det är så lätt att vara utomhus, umgås ute, äta ute, när det är ljust, varmt och torrt.

En dröm hos oss började ta form, drömmen om att göra något annat, bara vi i vår lilla familj, ta hand om varandra efter många stökiga år med sjukdom och dödsfall i familjen, drömmen att upptäcka något nytt tillsammans.

Från att vi hade tagit beslutet tog det 1 ½ år tills vi satte nyckeln i vår hyrda lägenhet med utsikt över Medelhavet. Det kändes helt fantastiskt, overkligt. Vi hade kalkylerat med 3 smekmånader, att vänja hela familjen vid det nya livet. Att integrera barnen i samhället, skolan, att lära sig en bas i italienskan. Varje kväll var vi så trötta, helt slut av allt nytt vi lärt oss och all krånglig byråkrati vi var tvungna att gå igenom. Men vi njöt, vi levde och upptäckte livet.

Snart började mitt jobb med att fånga Alassioborna’s uppmärksamhet för yoga. Jag hade hyrt in mig på den lokala balettstudion, enda stället i hela staden som hade trägolv, för att där hålla mina yogakurser. Yoga var inte direkt på modet här när jag kom och många kopplade min införsäljning av hur bra yoga är med märket ”yoga” som gör fruktjuicer, suck! Jag insåg att jag nog hade en ganska lång väg att gå till att få några kunder överhuvudtaget. Italienarna köper hellre en välsittande dräkt i en lite större storlek än lägger tid på att hålla kroppen och själen i balans. Helgerna ska vi inte prata om. Det är inte som i Sverige där man tar tillfälle när man är ledig till att ta långpromenader, träna, gå på Friskis o Svettis, utöva långa yogapasset. Här umgås man med familjen och äter luncher och middagar, underbart i och för sig men var fanns då mitt blivande klientel?

Jag hade bestämt mig för en prova-på vecka mitt i sommaren. Vi hade precis fått klart registreringen av vårt italienska företag med ett jätte, jättelångt moms nummer; läs otaliga möten på knacklig italienska med en gammalmodig revisor med dialekt, som om det inte räckte med italienska, svensk-italiensk ordbok, småbarn (var skulle dom annars vara, vi hade ju inte riktigt tänkt på att flytta utomlands skulle innebära lika med noll barnpassning) 340 påskrivna papper och fotokopior på allt.

Iris, balettfröken, som jag hyrde in mig hos rådde mig till att hålla prova-på veckan på hösten då Alassio är en sommarstad som lever på turismen, dvs alla som bor här jobbar som galningar under sommarmånaderna och turisterna är som italienare är på sin lediga tid, intresserade av bad, mat, vin och umgänge. Yoga, hur skulle det då passa in? Men envis som jag är lyssnade jag inte på Iris utan tryckte upp affischer med mig själv på bild i Tadasana, en stående basposition, och satte upp överallt. Jag la mina visitkort på varenda bar, affär och restaurang. I studion pyntade jag med blommor och rökelse. Mattor, filtar och kuddar var beställda och fint uppackade. Jag hade pluggat in mitt manus som jag hade skrivit ihop om yoga, dess filosofi och historia samt 5 olika yogapass som jag sedan hade skickat på översättning. Mamma hade kommit ner för att hjälpa till med barnen, då Per skulle vara med och ta emot kunderna när dom kom eftersom jag inte kunde prata särskilt mycket italienska utanför manuset.

Dag 1 på prova-på veckan. Ingen kom.

Jag höll lektionen för Per som efteråt sa att, förutom att han hade väldig träningsvärk (han var ingen van yogi vid tidpunkten), det nog var lika bra att ingen kommit då min italienska låtit som en kratta. När vi kom hem efter lektionen var mamma så ivrig, hon frågade hur många som kommit och vad dom tyckt.

Dag 2, ingen kom. Per fick sig en till genomkörare. Mamma ivrig igen, men kanske inte lika mycket.

Dag 3, ingen kom. Per ville slippa yoga då han nu knappt kunde gå, mamma vågade inte fråga.

Dag 4, jag gick ner själv, förutsatte att ingen skulle komma, tyckte jag lika gärna kunde ta tillfället i akt att utöva min egen yoga.

Dag 5 och 6, lika.

Dag 7, jag kom ihåg att jag tänkte på vägen ner till studion att det kanske inte varit en så lyckad introduktionsvecka ändå. När jag kom fram stod där 3 tjejer och väntade, jag undrade lite försynt vad dom gjorde där, prova på yoga svarade dom. Jag höll på att svimma.

Det var fantastiskt, här stod jag ändå med allt som jag planerat, pluggat, jobbat och ordnat med och höll en yogalektion på italienska även om den var knagglig. Men eleverna gjorde i alla fall som jag sa.

Sakta men säkert fylldes kurserna med underbara människor som gärna tog hand om kropp och själ. Språket blev bättre och jag kunde lägga undan manuset. Språket blev bra och jag kunde börja svara på frågorna om yoga som ställts till mig under det sista året. Det var underbart, jag kunde kommunicera och få ge, ge av den kunskap jag hade, få dela med mig och få ta del. Det som är så viktigt i ett yrke där man jobbar med människor. Men även om jag träffade många elever varje dag kände jag mig ensam. Jag hade inga yogakollegor i närheten att utveckla mig med, att bolla med, att få stöd ifrån. Detta gjorde även att jag kände mig utanför samhället. Yoga började bli mer på tapeten och i alla större städer fanns nu yogastudios, skolor, utbildningar. Jag var för långt borta geografiskt från mina yogavänner i Sverige och för långt borta språkmässigt från att få yogakollegor här i Italien. För att råda bot på detta bestämde jag mig för att vidareutbilda mig inom yoga i Bologna. Vi pusslade med barnpassning och jobb så jag skulle kunna ta mig dit, 6 timmars tågresa ifrån Alassio, varje helg under ett år. Men det var värt allt jobb, det blev ett genombrott för mig. Jag lärde mig yogaitalienska, jag fick vänner och kollegor, jag fick fler kunder och till slut kände jag ett behov av att ha mitt eget.

Vi hade utvecklat en ny dröm, att ha vår egen studio som andades yoga när man kom innanför dörren, där eleverna inte skulle behöva trängas med svettiga balettdansande tonåringar. Vi ville ha en butik som kunde sälja yogaatteraljer och andra vackra svenska ting, vi sökte en oas där vi kunde få arbeta i lugn och ro och där våra kunder kunde få njuta. Det var då idén till ALTROMONDO föddes, en annan värld. Det var bara det att en annan litet, litet frö hade börjat växa inne i mig.