Meny
Jag är 37 år och gravid i 4 månaden vilket innebär att jag och min man blev erbjudan att gör ett så kallat KUB test av fostret inne i min mage. Detta för att se hur stor risken/chansen var att barnet skulle ha en kromosomavvikelse. På första mötet med barnmorskan tog hon upp det och bad mig och min man att gå hem och fundera på hur vi ställde oss till det. Detta var ingen nyhet för mig men nu när vi faktiskt stod inför valet att skaffa oss denna information och sen, utifrån resultatet av undersökningen ta ett beslut på om vi ville fortsätta graviditeten eller inte så gav det mig en känsla som gränsade till depression.
Det var 6 veckor kvar till undersökningen och vi var båda mycket glada över att vara gravida igen men skulle jag nu inte kunna glädjas över det lilla som växte inom mig innan vi hade fått veta hur det stod till? Skulle jag inte kunna knyta an till skrutten förens då?
Vi var båda mycket tveksamma till att genomföra testet framför allt därför att vi inte visste vad vi skulle göra med ett negativt besked. Skulle vi verkligen kunna avbryta graviditeten, skulle vi vilja det? Vi frågade barnmorskan om råd men hon ville inte råda oss till något, vi måste fatta beslutet själva sa hon. Bra inställning tyckte vi, men en sak sa hon. När jag var ung, för sådär 30 år sen fanns samma oro för om barnet skulle vara friskt och oskadat men inte samma information att få. Vi fick helt enkel finna ett sätt att leva med oroskänslorna så att de inte skymde glädjen och spänningen inför barnet allt för mycket och det, avslutade hon var nog enklare än det som ni ställs inför idag.
Ja, de var det nog i alla fall i det här avseendet. Nu bestämde vi oss ändå för att göra testet. Mycket utifrån inställningen att det ändå är bättre att veta än att inte veta. Ironiskt nog så får man inte ett 100 % svar utan en siffra som säger att risken är en på si eller så många hundra/tusen att barnet har kromosomavvikelsen. När vi gick därifrån var vi skönt invaggade i att vi hade fått en riktigt bra siffra. Men ändå kröp sig tvivlet på, vad var det egentligen vi hade fått veta? Att risken var mycket liten man att den fanns där… var det inte det vi hade vetat innan också men att inte haft ett papper på?
Mina tankegångar lägger inte en moralisk aspekt på vad man väljer att göra med information av ett KUB test utan snarare vad vi ska med kunskapen till om man ändå inte riktigt kan VETA vad den säger. Och återigen brottas jag med mitt och allas vårt (många av oss i alla fall) behov av att kontrollera våra liv in i minsta detalj och tron på att det är det som göra oss lyckliga och framgångsrika.
/Gertrud
