Vampyrerna och jag

Har ni börjat titta på Trueblood än? Vampyr-Tv serien i svt1 som har en ganska intressant intrig. Man har lyckats ta fram syntetiskt blod vilket gör att vampyrerna inte längre behöver suga på människorna. Så nu träder de fram och vill leva sida vid sida med människorna och få medborgerliga rättigheter. En ny sort att förhålla sig till där människorna är fullproppade av förväntningar och förutfattade meningar inte minst i religiös bemärkelse.

Fokus ligger förstås på alla myter kring vampyrer framför allt den om deras sexuella aptit och hypnoskonster. Självklart har en lovestory mellan en vampyr och en dödlig redan inletts.

Inför det först avsnittet  var jag mycket tveksam till om jag överhuvudtaget skull börja titta på detta eftersom jag hela mitt liv periodvis har haft en nästan okontrollerbar mörkerrädsla för just vampyrer och varulvar.  Men det är med skräckblandad förtjusning, snudd på besatthet som jag bänkar mig framför TVn och låter mig skrämmas och förföras av den amerikanska söderns sammetslena nätter och sylvassa tänder.

Men så här om dagen kom jag på mig själv med att försöka lösa hur Bill (vampyren) och Sookie (den dödliga) skulle kunna få till ett liv med barn ihop…? Herregud, hur inloggad på livspusslet är man då?  Lösningen, fantiserar jag vidare skulle vara om han kunde fixa problemet med dagsljuset. Då skulle han kunna vara uppe från eftermiddagen när barnen kommer hem till på morgonen när de går upp… Va? Vad håller jag på med? Jag skrämmer nästan mig själv med att vara så upptagen av att lösa ett problem som inte ens finns i TV-serien.

Verkar dessutom som om jag helt har glömt bort att vissa möten också kan vara just äventyr som inte prompt måste resultera i att man bygger bo och skaffar barn. Men mina fantasier säger nog en hel del om hur mycket graviditetshormonerna snurrar runt i mitt blodomlopp.  Undra föresten hur de skulle påverka en Vampyr man … Nej, nu får jag ge mig.

/Gertrud