Meny
I går morse hade jag ett tidigt och viktigt möte och eftersom jag inte direkt är en morgonmänniska, passade jag på att snooza så länge det bara gick (och en kvart till). Med andan i halsen sprang jag till mötet, hade mötet och gick sen tillbaka hem. Då, vid elva på förmiddagen, var den första gången under den dagen som jag kopplande in mig mot omvärlden. Men det första jag gjorde, var inte att kolla DN, Svenskan eller Aftonbladet, utan Facebook. Facebook-wallen.
Det första som möter mig är en bekants statusuppdatering som säger att han och hans pojkvän ska bli pappor, och mamman råkar av en händelse också vara en bekant till mig. Wow, vad oväntat och roligt, tänker jag för mig själv samtidigt som jag svänger in på Götgatan och går upp mot Götgataspuckeln. Inlägget under får mig också att hajja till. Där skriver en kompis att hon ska flytta till New York och börja jobba för ett coolt företag – och att hon dessutom ska få en chefsposition där. Wow! Va kul att hon satsar och bara kör, tänker ja igen. Nu har jag hunnit in i mataffären och grabbar tag i en kundvagn med ena handen, samtidigt som jag givetvis fortsätter att hålla mobilen i den andra. Så här mycket adrenalin och spänning har jag nog aldrig känt av att bara scrolla på facebook. Vad kan nästa statusuppdatering handla om!? En månresa!?
Men när jag har kommit ända fram till mejerihyllan, längst in i butiken, slår det mig plötsligt: Det är 1 april. Och i samma sekund som jag får den insikten, släcks något i mig. Inte något jättedramatiskt som skickar in mig i en depression. Men något släcks ändå. Jag tror det var en känsla av hur tråkigt det är att inte varje dag kan vara som 1 april. Alltså, jag vill inte att vi ska gå runt och lura varandra. Det är inte det jag menar med att jag vill ha 1 april varje dag. Utan snarare att människors inställning till livet var att ”ingenting är för konstigt för att göra det”. Att våga tänka stort och tänka annorlunda! Vill jag ha barn med min bästa kompis – då kör jag. Vill jag som ung chef vara bossa på ett stort bolag i USA – ja, då ska jag dit och söka tjänsten. Att inte låta tanken att ”nä, inte kan väl lilla jag?” eller ”vad kommer andra att tycka om jag gör det här?” stoppa oss.
Framför allt önskar jag att fler unga tjejer kunde bära med sig 1 april-tänket året om. Till exempel när de väljer inriktning på gymnasiet (varför inte välja bygg framför frisör eller omvårdnad?) eller väljer utbildning på universitetet (varför inte satsa på ingenjörsutbildningar) eller väljer sport, eller väljer hur deras karriär ska se ut, eller vilka kläder de ska ha på sig eller…. Ja, du fattar. Vi tjejer är tyvärr så bundna av normerna och det sätter stopp för att vi ska klättra i karriären – och i livet. Så, min lilla uppmaning i dag är att skita i andra människors åsikter och samhällets förväntningar – och i stället satsa på att leva livet som om det vore lite av ett galet skämt. Om inte det ger dig en högre lön i framtiden, kommer det åtminstone att göra livet roligare.
