Alla stjärtans dag

Det är alla hjärtans dag på fredag. För somliga är det en högtid (ja, vi kan väl nästan kalla det för det) som firas med tända ljus och tid för varandra. Andra väljer att ligga under täcket i 24 timmar. Den tredje kategorin skiter fullständigt i den 14e februari. Var det då jag hade tandläkartid, eller?

Vilken kategori jag själv tillhör låter vi vara osagt, men jag kan väl säga så här; märkena jag kommer få på kinden på lördag är inte från en klösande katt utan för att ett mjukt föremål som lätt skrynklar sig, legat för hårt pressat mot mitt ansikte i för många timmar. Så. Enough said. Men just för att jag i år är en 2-människa (okej, nu avslöjade jag ju mig ändå) har jag funderat extra mycket på det här med att bli hjärtekrossad. Framför allt har jag funderat på vad jag ska säga till min framtida dotter den dagen hon för första gången kommer hem, hållandes i ett hjärta som gått i tusen bitar.

Än så länge har jag inte format fram ett fullständigt svar. Det kan bero på att jag de senaste dagarna varit upptagen med att spelat Celine Dion’s All by Myself på repeat. Det kan också bero på att jag inte fattar någonting. Och är det inte lustigt? Att allt annat i livet, blir vi bättre på – vi lär oss och utvecklas. Men när det kommer till kärlek går vi in lika blinda varje gång vilket resulterar i att vi oftast också kommer ut precis lika konfunderande. Samma frågor ställs om och om igen. ”Vad gjorde jag för fel? Varför blev det så här?”. Och vänner svarar ”Det är inte du, han är faktiskt konstig”, ”Bra att det sket sig nu, och inte senare”, ”Han är inte väääärd dig”. Och så är man återigen igång med att mala värdelösa klyschor som ju egentligen inte är mer sanna än att de är sanna till sin uppgift;  att de för tillfället upplevs som läkande. Ja, eller i alla fall så mildras den värsta smärtan av dem, som att lägga aloe vera på ett brännsår.

Men nej, jag nöjer mig inte. Jag kommer inte kunna se min dotter i ögonen och servera henne klyschorna. Så jag googlar ”Hur funkar kärlek?”. Nån jävel måste ju skrivet en manual i ämnet – en som jag kan räcka över och ba, ”läs”. Men jag blir snabbt besviken. De första träffarna verkar vid första anblick, lovande. Jag klickar mig in men upptäcker att det är en nätdejtingsajt som bara vill suga in stackars sökande själar i en prenumerationsfälla. Jag klickar mig ut. Klickar in mig på en annan sajt i stället. Den visar sig vara en konkurrerande nätdejtingsajt. Också den lovar guld och gröna skogar. ”Bengt och Ulla träffades här och nu ska de ha femlingar!!! Gör som Bengt och Ulla – bli medlem!”. Ut igen. Jag scrollar mig ner och under dejtingsidorna finns i princip länkar in på forum där samma fråga som jag ställde i sökraden ställs om och om igen. Vid sidan om sökresultaten finns sponsrade länkar, där ser jag reklam om vitare tänder, parfymer och fettsugning.

Men vafan, de här svaren duger inte. Jag kan inte säga till min framtida dotter att hon först ska grotta ner sig tillsammans med deppiga, ältande nättroll, sedan göra sig snyggare och därefter börja nätdejta.

Jag blir än mer fundersam. Eller snarare filosofisk. Dagens moderna människa har aldrig haft tillgång till så många sätt att möta kärleken på, och vi har aldrig haft så mycket tillgång till litteratur och fakta i ämnet. Ändå känns vi helt förvirrade. Jakten på kärlek har fått oss att gå vilse, vi trampar runt i en geggig skog och har helt glömt bort vart vi såg vårt byte sist, vi har till och med glömt bort vad det är vi från första början skulle ta sikte på.

Var kärlek lättare förr? Innan vi blev människor som alltid är på jakt efter snabba lösningar för att vi inte kan stå ut med att ha problem.
Jag tror jag hittat svaret. Om min framtida dotter skulle komma till mig och fråga hur man hittar kärleken eller hur man kommer över någon som sårat en, skulle jag säga att det inte finns någon lösning. Det finns ingen fråga och det finns heller inget svar. Analysera inte och för allt i världen, börja inte rabbla klyschorna. Kärlek bara är. Precis som bollen är rund. Och visst analyserar vi inte bollars form? Den tyska poeten Friedrich Schlegel sammanfattar det väldigt bra när han menar att kärleken är ironisk eftersom den ger en känsla av oändlighet som står i stark kontrast till hur flyktig den ofta är. Synd bara att det tar några dagar under täcket för att komma till den insikten.

PS. 
När jag gick i högstadiet fanns det möjlighet att på Alla hjärtans dag ge bort rosor till varandra. En fullständigt vidrig tradition då de som inte fick en ros, kände sig värdelösa och de som fick ros, trodde att de var bäst. En snubbe, Alex M, hade med sig en vas till skolan den dagen för att han visste att han skulle kamma hem så mycket. Själv fick jag nog någon ros av en kompis, och jag gav henne en ros tillbaka. Sen sa vi till andra att vi fått dom av killar som ville vara hemliga. Snyft. Hoppas verkligen att den här traditionen är bannlyst i dag.