Anna Sohlman

Snart är vintern borta!

Av Anna Sohlman den 2011-03-06 23:16

"Till Raoul Wallenberg" av Kirsten Ortweds på Raoul Wallenbergs torg.

Gatubild, Stockholm.

Lyktor i fönster.

Stockholm från Katarinavägen den 6 mars.

Tack för tålamodet och på återseende!

Kommentera

Med den äran...

Av Anna Sohlman den 2011-03-05 01:07

När jag åkte hem satt min favorit gatumusiker i t-banan. Han spelar gitarr så att hela platsen svänger. Jag hoppade över ett tåg för att få lyssna lite längre. När jag släppte ner pengar i gitarrfodralet såg jag att han hade några cd där. Jag frågade om han sålde dem. Utan att titta upp eller avbryta sig svarade han

- Ja.

- Vad kostar de?

Jag märker då att han har lite svårt att prata och spela samtidigt, lite stakande kom svaret

- 50 kronor.

Jag börjar rota i väskan. Får upp plånboken (igen) och i den två tjugolappar.

Då lyfter han blicken och ser på mig. Så börjar han skratta.

- Jag bara skojade, de står där för att du skall kunna ta. Du har redan lämnat ett bidrag.

- Men nej, det är klart att du skall ha betalt. Du har ju ändå gjort dem.

- Nej, det skulle jag inte ha mage till.

Min tanke far 20 år tillbaka i tiden. Jag åker en busstur upp i de turkiska bergen. Vi stannar för en rast. Där står några fruktförsäljare. Jag går fram och ber om druvor och några apelsiner och frågar vad det kostar. Pojken svarar. Jag förstår inte och lämnar över en sedel som motsvarar 5 svenska kronor och gör en gest med frågan om det räcker. Pojken börjar skratta. Han skrattar så att han håller på att falla omkull och så öser han frukt i min påse. Jag blir tvungen att stoppa honom. Han vinkar glatt när jag far vidare.

Jag böjer mig ner och tar en cd.

Här får jag ytterligare en association. Ovanför Oslo, i Slemdal, har Emanuel Vigeland (bror till Gustav Vigeland - Vigelandsparken) byggt en kyrka. I den har han målat en fantastisk fresk runt hela rummet med motiv från födsel till död. Dörren in till kyrkorummet är i den höjden att alla får bocka för att komma in. Ovanför dörren, på insidan, står hans urna med aska. Det vill säga, alla som går in bugar sig symbolisk för honom.

Efter att ha tagit min cd, med en symbolisk bugning, går jag från t-banan inte bara med musik, utan även med en hel del tankar.

Hur kommer det sig att vissa människor har en så stark självkänsla? Vilken bildning, vilken värdighet! Både att han säljer något han själv intresserar sig för och tar ansvar för, men också att han inte tänker sko sig. Han tänker fortsätta att arbeta och han litar på sin förmåga.

Uppryckt i anden går jag med lätta steg hemåt.

vy
Stockholm från Katarinavägen den 4 mars.

Kommentera

Grådagar.

Av Anna Sohlman den 2011-03-03 20:58

Alla dagar är inte lika meningsfulla. Vissa får vara till bara för att de andra skall kunna glänsa.

Stockholm från Katarinavägen den 3 mars.
Stockholm från Katarinavägen den 3 mars.

Kommentera

Det är lätt att idealisera det som inte längre finns.

Av Anna Sohlman den 2011-03-03 00:10

Ett foto på en kär vän, som dog för något år sedan, dök upp på min dator. Jag satt och bläddrade bland olika saker och så var han plötsligt där. Med varma, kloka ögon och… en fundersam, närvarande hållning. Det såg ut som att han tittade på någon som han kunde ha långa, mysiga, förtroliga samtal med.

Det sved till av saknad. Jag önskar att vi kunde ha den där mysiga samlevnaden nu. Så kom jag på att bilden ljög. Hur kär han än var mig, hade vi aldrig de där stunderna. Han var inte lugn och klok när vi var tillsammans. Sannare är att vi ofta grälade om inställningen till livet eller umgicks under tystnad.

Jag kan fortfarande minnas hur det verkligen var, även om jag inte längre kan känna den irritation som en gång fanns. Men för var dag som går, bleknar mitt minne och en idealiserad bild av honom tar över.

När den idealiserade bilden tagit över helt, kan det komma att hända jag klandrar mig själv för att jag inte tog bättre vara på den vänskapen. Om jag inte passar mig så kanske jag hamnar längtandes efter en tid, fylld med människor, som aldrig har funnits.

Stockholm från Katarinavägen den 2 mars.
Stockholm från Katarinavägen den 2 mars.

Kommentera

"…en människa som snart skall tvingas göra ett val mellan gott eller ont och som kommer att välja fel…".

Av Anna Sohlman den 2011-03-01 21:59

I P1 recenserades Norrlandsoperans uppsättning av Otello av Erik Schüldt idag. Hans ord fick mig att tänka på vad en vän berättat för mig.

En fredags eftermiddag skulle hon hämta ut 500 kronor. Större delen var till en återbetalning av ett lån och resten var tänkt för mat en tid framåt. Det var alla pengar hon för stunden hade.

När hon kom till bankomaten stod en bekant där. Han fick just tillbaka sitt kort av automaten som inte beviljade uttaget. Bekanten log generat och sa "så är det ibland". Min väninna, var så inställd på att betala igen sitt lån, att hon inte tog in vad som faktiskt hände på plats. De sa hej då och han gick iväg med sin fru och sitt barn i barnvagn. En stund senare lämnade min väninna igen lånet till personen som säkert hade kunnat vänta.

Nästan 8 år senare, kan hon fortfarande, då och då, drabbas av djup skam vid minnet och i medvetenhet om att hon faktiskt hade kunnat göra ett annat val, om inte konvention och feghet styrt.

Det gäller att göra rätt medan tid är och att vara förberedd på att man nu och då skall göra val som kan bli avgörande. Som Karin Kavli svarade om varför hon inte medverkade oftare i film: "Skamen varar längre än pengarna."

Sådana här tankar får jag när jag hör Erik Schüldts ord "…en människa som snart skall tvingas göra ett val mellan gott eller ont och kommer att välja fel…"

Vy den 1 mars. Stockholm från Katarinavägen.
Stockholm från Katarinavägen den 1 mars.

Kommentera

Om en bok jag inte hittat.

Av Anna Sohlman den 2011-02-28 19:52

För ett tag sedan bad en vän mig att leta efter en bok till hennes 11-årige son, om kriget och dess fasor. Sonen vill kriga, jaga och döda. Det gör han mest hela tiden i olika datorspel, han ser på stridsfilmer och även i uteleken är vapen och krigandet centralt. Han som också är en en mjuk, social och uppmärksam kille.

Min vän fattar inte när blev så här, men anser heller inte att förbud är en framkomlig väg. Hon söker andra bilder för att påverka sonen och avromantisera våldet. Det var därför jag blev ombedd att leta efter en gripande bok om krigets umbäranden.

Igår åkte jag t-bana och hamnade mitt emot en mamma och hennes son. Hon verkade ha samma problem som min vän, men försökte argumentera moraliserande över intresset. Hon förklarade att det var dåligt, att människor gör varandra illa, och att människor blir förstörda av krig.

Jag satt där mitt emot och såg, vad hon uppenbarligen inte såg. Att hon själv såg ut som en legosoldat med grova skor, kamoflagebyxor, svart jacka och grön mössa med skärm.

Det är säkert praktiska kläder, och ändå tror inte jag att det är det främsta anledningen till att hon bär just dem. Jag tror att hon tycker det är tufft, för så har reklamen framställt det och gjort allt fler till avbilder av de krigande soldaterna i t ex Irak eller Afganistan.

Det här med pojkar och krig är inget nytt. Precis som att krig, hjältar och hjältemod inte heller är något nytt.

Men vore det inte intressant att se om det skulle gå att använda den energin på något annat sätt? Mer konstruktivt. Om vi bytte bild. Det som idag är åtråvärt blir konstigt och udda? Så som vi lyckats förändra vår syn på kvinnor som arbetar. Det är inte alls generande längre. Tvärtom önskar de flesta idag att få tjäna egna pengar. Mycket pengar, på eget arbete.

Förresten. Jag har inte hittat någon "bra" bok för 11-åringar om krigets verkliga sidor. Är det någon som har ett tips, mottages det med glädje.

Stockholm från Katarinavägen den 28 februari.
Stockholm från Katarinavägen den 28 februari.

Kommentera

1a inspelningsdagen

Av Anna Sohlman den 2010-12-27 22:37

Bilden, den som har visat sig för oss sedan urminnes tider i grottor, genom hål i vägg, dörr eller gardin. Från början kanske tolkad som något mystiskt, en syn eller uppenbarelse; kamera obscura.  En mäktig upplevelse. Den är skarp, i färg och har rörelse. Den uppstår hela tiden i naturen, utan att någon arrangerat något.

Idag var första inspelningsdagen på ett filmprojekt som skall användas i forskning. Det skall visas för män som misshandlar och begår sexuella övergrepp på sina partner. Vi skall göra en version för utlandet på den svenska som spelades in i fjol.

I Sverige är forskningsprojektet redan igång och där visas det filmade materialet för grupper av testpersoner. I den pågående arbetet inför utvärderingen har man kunnat konstatera att det finns de som påverkats utan att själva vara medvetna om det. Det har man mätt fysiskt. Att vi, även när vi inte själva är medvetna om det, påverkas. Det syns via elektroderna. Därför är det viktigt vilka bilder som görs, eller vad vi väljer att ta in.

En studio är ett eget universum, här kan det mest fantastiska, egenartade skapas… eller förloras.

"Är alla klara? Tystad. Tagning. Kamera."

"Kamera går"

"Klappa"

"Scen 1, slate 1, tagning 1"¨

Klappan slås ihop.

"Var så god att börja!"


Kommentera

Anna Sohlman

Anna Sohlman
Namn: Anna Sohlman
Gör: Producent, regissör på produktionsbolaget Hinden.
Intresse: Vad är det som får oss att agera på ett vist sätt gentemot andra, vilka föreställningar bestämmer vår sociala position? Människan i relation i det gemensamma rummet.
Hjärtefråga: Jag undersöker mitt intresse och hur det påverkar det mellanmänskliga, som jämställdhet och jämlikhet.
Kontakt: sohlman@hinden.se

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Succé på Östersjön: Vår traditionella höst-författarkryssning på Östersjön blev en verklig succé. Förre justitieministern Thomas Bodström berörde oss alla när han presenterade sin senaste bok "Det man minns" som handl... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com

Annonser

Köp en eltandborste som gör gott, inte enbart för din mun