Lotta Gray

BEVINGADE ORD

Av Lotta Gray den 2011-04-24 09:14

Jag läste ett citat för ett tag sedan. Under min cellgiftbehandling. Det var ett citat som kom att prägla en stor del av mitt förhållningsätt under den vidriga perioden.

"Man kan inte kämpa ihjäl en skugga. Den dödar man med ljus" ( Sigfrid Siwertz)

Det ligger en stor sanning i de där orden. Lite som "Det är inte hur man har det, det hur man tar det" liksom. Använd gärna citatet som målbild för dina egna krig. För mig har det varit om inte livsavgörande så oerhört viktigt.

Tack för jag fått skriva och för att ni läst. Ni hittar mig på

Bloggen Vimmelmamman

Följ mig på Twitter

Följ mig på Facebook

Kommentera

LEVANDE CHARADER

Av Lotta Gray den 2011-04-23 10:00

Det är novembers första skälvande timmar och utanför fönstret ligger de där löven lika vackert gula som på Tuas begravning. Jag är djupt tacksam för detta. Och stundtals jävligt förbannad. Jag kan inte låta bli att ständigt årerkomma till detta dilemma Varför. Jag har alltid varit så förskonad från allt. Livet har flutit på. Bra vänner, fina killar, frisk släkt (läs:inga begravningar) hyfsat boende. Flaggan i topp. Inga beymmer. En glad skit är vad jag nog alltid kallats. Lite naiv. Omogen men glad och med ett stort hjärta.

Jag minns den där osannolika tröttheten några månader efter Lennox ankomst. Hur jag ringde min husläkare och bad om ett sköldkörtelprov. Att jag var så idiottrött att jag nästan kräktes men vilken nybliven mamma är inte det? Kanske var det då cellerna fick tokspel och började sin ohämmade celldelning? Där mellan nattamningarna och barnvagnspromenaderna i ett höstlikt Stureby började det gå fel. Fruktansvärt fel. Då, medan jag ännu vilade i den trygga ovissheten och planerade för en framtid med den där lilla skikande och fäktande babyn som fick mig att både gråta och skratta på samma gång.

Jag trodde alltid att jag var så speciell. Att jag var utvald på något sätt bara för att jag föddes på julafton. ”Jag måste stå i förbund med Gud” minns jag att jag sa till en kompis. Tänk vad tokig man kan vara som ung. Tokig och alldeles underbart befriad från det dåliga självförtoende som verkar drabba varenda en av oss innan vi hunnit säga tonår. Jag var poppis i skolan. Hyfsat het hos killarna men valde stallet. Där kunde jag sköta mig själv och red många timmar i den orörda naturen runt Riseberga. Att mina betyg var katastrofala var föga intressant. Jag brann för djuren och för att gå upp och mocka innan skolbussen kom. Klafsa runt i leran. Borsta, lassa hö, fodra. Min kropp var min egen. Stark. Inte som nu full av ärr som förhoppningvis räddat mitt liv.

Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet.  Upptäckte att jag att försökte vara till lags.  Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker.  Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från  livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar.

Det finns viss en sorg i det. En viss sorg i att jag nu kanske inte kan börja skörda frukterna av det jag sått. Att jag först på senare tid lärt mig njuta av att INTE vara i min gamla roll. Men det är ju fan att det ska till lite cancer för att man ska fatta liksom. Dessutom är jag rädd att jag ska sluta känna. Ibland är det så nämligen. Att jag inte längre kan känna. Jag är så likgiltig. Oförmögen att känna vare sig glädje eller sorg. Det gör mig så rädd att jag tror att jag kanske håller på att förlora greppet. Att något  mycket litet men mycket viktigt håller på att gå sönder. Men då behöver jag bara titta på Lennox. Känna eller titta på den där fysiska uppenbarelsen som håller mig vid liv som en andningspump. Ibland stirra så intensivt på honom att han börjar skruva på sig. Och jag kan nu, utan problem, känna hans hud eller se hans handflators livslinje framför mig närhelst jag blundar.

Kommentera

Av Lotta Gray den 2011-04-22 10:16

Jag har varit ensam en hel vecka. Min  man och min son har varit i Alperna och åkt skidor. I morgon kommer de hem och jag saknar dem så.

Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering. Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig…

Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång. Men så kom du.

Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta.

Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp.

Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger "förlåt mamma" och i den stunden är du förlåten allt.

Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir…

Puss min Skrutt.

Kommentera

SUMMAN AV EN MÄNNISKA

Av Lotta Gray den 2011-04-21 11:28

Foto: Alexander Pilh

Jag fotograferas för tidningen SOLO. Det handlar om att vara stolt över sin kropp, sina ärr efter canceroperationer och det får mig osökt att tänka på  vad som egentligen är Summan av en människa? Är det handlingarna hon gör? Eller är det kanske skinnet hon bor i? Värderas hon utifrån status som arbete, boplats, ålder, kön och etnisitet. Hur många bilar hon kör och var hon åker på semester. Eller är Summan av en människa vikten av organ. Tarmar, lever, vätska och skelett?

Jag hoppas på att Summan av en människa är det hon åstadkommer. Det hon ger tillbaka i form av goda energier, bra karma, påverkan och minnen. Att de, efter att vi dör, lever kvar hos de våra. Att  en doft kan påminna om mig i det mest oväntade ögonblick. Att Lennox ansiktsuttryck  i några sekunder kan likna mina. Kanske väljer han omedvetet val i livet som jag lyckas påverkan i min frånvaro. Att en plats, en situation eller en låt kan få mina nära och kära att slungas tillbaka i tanken, om så bara för några minuter.

Allra helst vill jag förstår åstakomma dessa känslor medan jag lever. Jag är en egenkär jävel. Jag vill precis som de flesta levande varelserna bli struken medhårs. Ofta och länge. Och framför allt vill jag att min uppfattning av Summan av en människa ska delas och förvaltas av min son. Det vore något. Då har jag verkligen uppnått det optimala med livet. Att förmedla mina avtryck vare sig jag lever eller inte.

Kommentera

ORDETS MAKT

Av Lotta Gray den 2011-04-20 11:32

Jag, tillsamans med cancerpatienten Ulla Eliasson skrev en debatt artikel i Aftonbladet för en tid sedan. Det är viktigt att orera och diskutera. Man kämpar inte ihjäl en skugga, den  dödar man med ljus. (Sigfrid Siewertz)

Sta?ll krav eller sta?ll dig i ko?n

Fa? saker a?r va?rre a?n att fa? ett cancerbesked. Livet fo?ra?ndras i ett enda slag. Du blir omtumlad, omto?cknad, fo?rtvivlad, arg och ledsen. Beskedet sla?r inte bara omkull tillvaron fo?r dig utan a?ven fo?r familj och va?nner. Ingen du ka?nner blir obero?rd.

Vid ett cancerbesked a?r det helt avgo?rande att kunna lita pa? sin la?kare och pa? den svenska sjukva?rden. Du ma?ste kunna vara trygg i vetskapen att doktorn ser till ditt ba?sta, att du fa?r snabbast mo?jliga behandling att det inte sparas na?gra resurser pa? att behandla just dig.

Det a?r mo?jligt att det rent medicinskt inte a?r farligt att tvingas va?nta pa? behandling, men det a?r en outha?rdlig upplevelse att veta att du har en va?xande cancertumo?r i din kropp som inte a?tga?rdas. Ta?nk om den tra?nger igenom viktig va?vnad och sprider sig och bildar obotliga metastaser? Varje dags va?ntan pa? behandling som kan hja?lpa ka?nns som en evighet. Vi som har cancer sta?r sta?ndigt i na?gon ko?. Vi va?ntar fo?rst pa? provsvar, sedan pa? diagnos, sedan pa? att behandlingen ska starta. Sen va?ntar vi pa? nya provsvar, ro?ntgenbeso?k och ro?ntgensvar och vi va?ntar pa? uppfo?ljning fo?r att se om behandlingen fungerar. Vi vill att varje va?ntan ska vara sa? kort som mo?jlig.

Da?rfo?r bo?r ingen cancerpatient sta? i en cancerko? mer a?n ho?gst i en vecka. Allt annat a?r oacceptabelt. Va?ga fra?ga hur la?nge du ma?ste va?nta och fra?ga varfo?r du ma?ste va?nta. Hur ska vi tro att la?nga va?ntetider kommer att kortas om ingen sa?ger ifra?n? Det a?r fo?rst na?r fra?gorna blir ma?nga och obekva?ma som det kommer att ske en fo?ra?ndring.

Vill du bli opererad av en kirurg som go?r minst 50 operationer av den operation som ska go?ras eller vill du bli opererad av en kirurg som bara go?r ett fa?tal? Svaret a?r ganska enkelt, men la?ngt ifra?n en sja?lvklarhet. Va?ga Fra?ga!

Varje cancerpatient ma?ste ocksa? lita pa? att hon fa?r ba?sta mo?jliga medicin. Vi som drabbats av cancer letar efter varje hopp, hur litet det a?n a?r. Vi so?ker varje nyhet och varje chans att bli bra igen. Det a?r fullkomligt cyniskt och

helt oacceptabelt att fa? veta att det finns en medicin som a?r godka?nd och avsedd fo?r den cancersjukdom du har men som kanske inte anva?nds i det landsting da?r just du bor eller som kanske bara ges till vissa patienter av na?gon anledning. Det finns nya moderna cancermediciner som ger helt nya fo?rutsa?ttningar att angripa en cancertumo?r. Det finns nya sa?tt att kombinera mediciner. Det finns vissa tabletter som ersa?tter dropp och sjukhusbeso?k, men som du kanske inte erbjuds da?rfo?r att det a?r billigare med ett dropp pa? sjukhuset, (a?ven om det tar en hel dag fo?r dig att beso?ka sjukhuset). Vi vet att det finns stora skillnader i hur cancer behandlas i olika delar av landet och vi tycker att det a?r oacceptabelt.

Va?ga fra?ga om det finns na?gon behandling som du inte fa?r da?rfo?r att na?gon pa? sjukhuset tycker att den a?r fo?r dyr fo?r dig, som du inte anses va?rd.

Flytta eller inte flytta? Den som behandlas med en avancerad medicin och funderar pa? att flytta bo?r noga ta reda pa? om samma behandling kan garanteras vid det nya hemmasjukhuset. Va?ga fra?ga och ta reda pa? hur det a?r, vi vet av egen erfarenhet att det inte o?r sja?lvklart att man fa?r samma behandling om man flyttar.

Det finns andra absurda ska?l till att du kanske nekas behandling. Till exempel a?lder. Men det a?r inte den faktiska a?ldern som avgo?r vad som a?r la?mpligt och inte utan ditt fysiska tillsta?nd. Ska det beho?vas anma?lningar till diskrimineringsombudsmannen av cancerpatienter som go?r anma?lningar om a?ldersdiskriminering fo?r att sjukva?rden ska vakna upp? Den tid a?r fo?rbi da? cancerpatienter bara a?r tysta och tacksamma. Fo?r det har vi inte la?ngre ra?d att vara.

Om du tvivlar pa? att du fa?r den ra?tta behandlingen, den ba?sta behandlingen eller om det finns na?gra alternativ sa? kan du so?ka det som kallas second opinion som betyder att man fa?r ga? till en annan la?kare, vid en annan klinik som go?r en oberoende bedo?mning fo?r att se om du har ra?tt behandling eller om det finns na?gra alternativ? Ma?nga drar sig fo?r att be om en second opinionav ra?dsla fo?r att sto?ta sig med sin doktor. Men att be om second opinion a?r mycket etablerat och fo?r la?karna tillho?r det vardagen. Va?ga fra?ga!

Idag insjuknar ungefa?r var tredje svensk i cancer na?gon ga?ng under sin livstid. Inom 15-20 a?r kommer varannan svensk att drabbas. Resurserna o?kar knappast i samma takt, i alla fall inte om inte vi inte sa?ger ifra?n.

Va?ga fra?ga om ko?er, behandling, second opinion och allt annat som a?r avgo?rande fo?r hur du ska klara av din cancersjukdom.

Lotta Gray, 42 a?r med spridd tarmcancer Ulla Eliason, 62 a?r med spridd tarmcancer

Kommentera

SAMTALET

Av Lotta Gray den 2011-04-19 08:59

Jag ringer det där samtalet jag funderat på. Till föräldrarspykologen Malin Alfvén. Det är dags nu för Samtalet till Lennox. Jag är bra på att berätta och råda andra hur man ska förhålla sig när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Hur man ska berätta för barnen men när det kommer till mitt egen son vill jag bara skydda honom från verkligheten. Lennox var 2, 5 år den där natten jag försvann med ambulansen och kom hem först 4 veckor senare i ett helt annat skick. Vi berättade att doktorn lagat mammas mage. När jag ett år senare opererar bort halva levern är det samma sak. Cellgiftflaskan förklarade vi som medicin. Allt anpassat till hans nivå av förståelse.

Ordet cancer har vi aldrig använt. För mig är det så laddat. Lennox vet att jag varit/är sjuk men inte i vad. Men nu hör han detta ord när han är hos mormor och hon kanske pratar med någon om mig, eller vi träffar någon på stan som frågar hur det är med cancern. Eller när någon dagiskompis säger ”Din mamma är sjuk, hon kanske ska dö” på barns rättframma sätt. Då vill jag grunda honom. Att han är förberedd och att förstahandsinformationen kommer från mig. Malin säger i telefonen att jag kan inte skydda honom längre. Att det är dags nu att berätta att jag HAFT cancer och att cancer är en sjukdom. Det är viktigt att säga att jag HAFT och  just nu är den borta. Jag berättar för henne att vi pratar mycket om döden, läser Adjö Herr Muffin och pratar kring vad som händer när man dör. Och att vi varit och tittat på kyrkogården och jag bara är så förbannat livrädd att när jag nu, när jag berättar, så kommer rädslan att förlora mig färga hela hans uppväxt.

Malin lyssnar. Och sedan säger hon de förlösande orden som jag ju hela tiden vetat. Att jag tänker rätt. Och att jag gjort rätt i att prata och besöka gravplatser. Att det här är det svåraste vi föräldrar ska behöva göra men att jag  inte kan skydda honom från Livet. ”Lotta, du kan det här, det hör jag ju på dig” Och jag svarar: ”Men jag behöver bara få bli stärkt i det”.

Så nu tar jag, vi, det där djupa andetaget och nämner skiten vid dess riktiga namn. Det kommer att kännas så befriande för mig att sluta hyssja på folk och ge dem onda ögat när de nämner cancer i Lennox närvaro. Som Malin sa: ”Ni är ju en familj som går igenom och delar det här tillsamans”.

Läs mer på www.vimmelmamman.blogg.se


Kommentera

LIVET SEGRAR!

Av Lotta Gray den 2011-04-18 13:19

Det är goda besked. Jag får leva lite till. Våren och sommaren är mina och min cancer håller sig fortfarande borta. Det är inte alls helt självklart eftersom ungefär hälften av de som drabbas av tjocktarmscancer inte överlever kampen och eftersom det är vår tredje största cancerform är det många som försvinner från ett liv med sin älskade. För första gången när jag ett hopp när läkaren använder ord som "En försumbar risk att det ska komma tillbaka". Ett hopp som sprider sig sakta genom kroppen och som för första gången sedan jag blev sjuk ,inbringar någon slags löfte.

Jag vågar inte riktigt skrika högt. Jag bär den tyst, glädjen. Jag vill inte bli tagen på sängen av Herr kräfta. Jag vill hela tiden gardera mig men inom mig spirar en glädje som tar sig enkla yttryck i all sin storslagenhet. Jag tittar på Lennox och tänker att det egentligen är han som vinner högsta vinsten. Han får ha sin mamma kvar i livet, åtminstone ett halvår till. Allt annat är sekundärt. Och jag böjer allra ödmjukast på nacken för cancervården som jag ibland varit kritiskt till. Den är inte felfri. Inte alls men just nu vill jag bara ta alla i famn. Till  och med den förhatliga cellgiftsflaskan jag släpat runt på i månader. När jag lämnar läkarens rum tittar jag på min man och viskar med teatraliskt röst. "Kan du berätta igen, vad sa han?" Jag kan inte riktigt förstå.

Livet segrar. Än så länge. Jag finns här i  allra högsta grad. Jag mår bra. Det är vår. Min femåring är trotsigare än någonsin och hela hallen är full av grus men jag är fortfarande Lotta. Igår, idag och i morgon.


Kommentera

En titt in i framtiden.....

Av Lotta Gray den 2010-10-06 06:49

 

Det här blir mitt sista blogginlägg här. Men om du vill fortsätta läsa mig finns jag på www.vimmelmamman.blogg.se. Kanske ses vi där..........

Året är 2025

......Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.

Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.  

   Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.

När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.

Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit. Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klyvs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.

 

  "Mamma,  jag är hemma nu", säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Kommentarer

NinaKatarina skrev 2010-10-12 11:42:

Åh Lotta visst blir det så.
Underbart skrivet.......

Kommentera

Att dö före sitt barn.....

Av Lotta Gray den 2010-10-05 07:01

Foto: Micael Engström

Jag har skrivit det här tidigare. Trots det är det svåraste jag gjort. Både nu och då. Cancer och barn hör inte ihop. Att något så vibrerande och fantastiskt som barn rimmar så illa med något så destruktivt och ödeläggande som cancer, det är för mig en gåta men ibland mötas de båda världarna. Som här.

Ingenting skulle kunna komma emellan mig och min son Lennox. Vår genetik och blodsliga förbund var solitt och starkt. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara 2, 5 år efter hans ankomst, skulle få en cancerdiagnos. Jag pratade med en onkolog för en tid sedan. Hon berättade att den mest utsatta gruppen med cancer är småbarnsföräldrarna. De lever med dubbla påslag av en oerhörd stress på många plan. Att inte få stanna kvar hos sitt barn, att sjukdomen påverkar barnen och att deras uppväxt präglas av en ansträngd vardag med besked, sjukhusbesök och en kanske mycket ledsen mamma eller pappa. Allt detta är oerhört tungt för någon som dessutom har en egen ångest och rädsla att bära.

Kho Lanta, Thailand-10

Det fina med att få cancer när man har barn är att man får en enorm drivkraft. En starkt brinnande eld nära hjärtat som enkelt hålls vid liv bara genom föräldraskapet. Sedan är det ju inte helt lätt eftersom livet är ju också så mycket enklare att lämna om man inte är någons mamma. Hur pratar man med sitt barn? Hur mycket ska man visa och berätta? Och hur förbereder man sitt barn om det värsta skulle inträffa när man inte själv vet utgången av sitt liv. Jag tror på att vara öppen. Att berätta på barnets nivå. Att låta dem följa med och välja peruk, vara med vid cellgiftsbehandlingar och få vara en del av processen. Annars skapar barn sina egna hjärnspöken och sin egen sanning och att veta att man kan lita på mamma eller pappa är oerhört viktigt i denna svåra situation.

När jag berättade för Lennox att jag var sjuk, att doktorn opererat min mage och vi tillsammans tittade på ärren visste jag inte alls vilka frågor som skulle komma. Jag var förbered på den värsta ”Mamma, ska du dö nu?” men istället ville han titta på Bolibompa och äta glass. En annan gång brast jag i mitt föräldraskap när jag försökte dölja min gråt och sa att jag bara fått något skräp i ögat. En tredje gång kom han hem från dagis och sa att han hade ont i sin cancer. Alla gångerna har det känts fruktansvärt tung att han ens ska behöva ta del av detta i sitt lilla liv men jag vet samtidigt att jag gör honom en otjänst genom att hyckla och ljuga. Jag har förberett hans minneslåda. Valt den med omsorg och fyllt den med saker jag tycker är viktiga för honom att ta del av. Hans första skor, bilder på mig och honom, min blogg i bokform, cd-skiva med min röst och kanske det viktigaste av allt. Ett långt brev där jag försöker beskriva vem jag var, hur hans föräldrar träffades och vad jag tycker är viktigt för honom att tänka på i livet. Det är förmodligen det jobbigaste jag gjort. Att skriva det där brevet. Jag minns att jag satt på jobbet och var tvungen att gå in på toaletten för att gråta flera gånger.

Lennox dop hemma i trädgården. Augusti-05

Andra praktiska saker är att jag tagit ett snack med några av mina närmsta väninnor som Lennox står nära. Att de ska kliva in och ta lite av en mammaroll. Det som Threst aldrig kan ersätta. Och jag pratar ibland med Lennox om hans extra mammor. Att han har det extra bra som har fler mammor. Och jag försöker ofta fråga på dagis hur de tycker han verkar må. Jag har förstått att jag är ganska unik i det här. Att man oftast inte planerar på detta sätt och att sedan, när prognosen visar på icke överlevnad, drabbas man av panik och kanske inte har förmågan att styra upp på detta sätt. Så jag tycker det är bra att jag gör det nu även om jag inte på något sätt är döende.

Man lever inte alltid som man lär. När jag ser min son springa naken genom vattenspridaren eller borrar ner näsan i hans små hårda lockar översköljs jag av en så stark våg av kärlek att mitt hjärta nästan stannar. Och den där elden jag pratade om tidigare är starkare än någonsin.

Av Lotta Gray

www.vimmelmamman.blogg.se

Kommentera

En bra historia tål att granskas!

Av Lotta Gray den 2010-10-04 13:32

Lennox och jag. Rhodos juli-10

Jag och Lennox. Rhodos juli-10

Jag får frågan att blogga här i tre dagar och blir naturligtvis överförjust. Jag, som alltid blir tillfrågad att blogga om cancer, ser min chans att få dryfta helt andra saker. Men så blir det naturligvis inte. Inte ens i detta första inlägg kan jag låta bli att brinna för min hjärtefråga.

Det är oktober. Den mest rosa av alla månader och vid det här laget har det väl inte undgått någon att kampen mot bröstcancer oförtutet går vidare?  Många som drabbas av bröstcancer är unga mammor som aldrig kommer att få se sina telningar växa upp. Få följa dem på vägen och hjälpa dem ut i livet på sina första stapplande steg. All cancerforskning  är oerhört viktig. Hur ska vi annars komma till bukt med våt tids största farsot?

Just nu intervjuar jag de nominerade mammorna i Årets Hjälte-mama tävling. Det är fantastiska, berörande historier som tangerar såväl cancer som sprudlande åttabarnsmammor. Jag älskar dessa möten. Att få ta del av en historia som får mig att uppskatta och inse värdet av att få leva, att få vara här och pussa min femåring godnatt. Snusa i den smala nacken och tycka att Gud är god. Trots allt. För dessa berättelser lär oss hela tiden att leva så rätt som möjligt. Och att vara tacksam för det liv vi har. Fånga dagen må låta oerhört pretentiöst men bör appliceras på varje vaken minut.

Kommentera

Lotta Gray

Lotta Gray
Gör: Festredaktör på SE&HÖR. Driver bloggenVimmelmamman, föreläser, planerar en barnbok.

Intresse: Familjen, goda viner, bra böcker, intressanta möten.

Hjärtefråga: Att berätta hur det är att leva med en cancerdiagnos för alla som vill höra.

Kontakt: lotta.gray@aller.se
http://www.vimmelmamman.blogg.se

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Gör mer mot kvinnovåldet!: Fruktansvärda siffror har publiceras i den ansedda brittiska vetenskapstidningen The Lancet. Våld och övergrepp mot kvinnor runt om i världen är ett globalt problem, betydligt större och allvarliga... Läs mer »

Forskningsstipendier

Dags att söka Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsas stipendier

Annonser

Köp en eltandborste som gör gott, inte enbart för din mun