Beatrice Birkeldh

Beas budord

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-28 19:09

Det här är tyvärr min sista dag som gästbloggare här på 2.6. Det har varit jätteroligt att skriva om ämnen som jag aldrig får skriva om annars. Jag har väldigt många uppslag i huvudet men tiden räcker inte till. För att inte lämna er tomhänta så avslutar jag med att dela med mig av vad som rör sig i mitt huvud just nu, som kan vara värt att fundera kring.

* Många frånskilda mammor har en knaper ekonomi. De hamnar nästan ofelbart i fattigdomsfällan. Det är belagt med statistik att en man (pappa) tjänar på en skilsmässa och en mamma tvärtom. Detta uppmärksammas alldeles för lite tycker jag.

* DO har nyligen uppmärksammat att tjejer som blir gravida lättare blir av med jobbet. Känns som en nyhet från 80-talet men så är det tyvärr inte.

* Lyssna på din kropp. Om man börjar glömma saker, får tunnelseende och struntar i alla man känner för att jobba i stället måste man sakta ner. Utbrändhet är på riktigt och måste tas på allvar. Livet är ett långdistanslopp. Man kan vara på toppen av sin karriär, en fantastisk flickvän, i grym fysisk form, gå på en massa roliga tillställningar, världens bästa mamma som ger sina barn matchande fruktlådor, men man kan inte vara allt samtidigt.

För att inte avsluta med gravallvar tänkte jag ta mig friheten att ventilera några andra saker som ofta stör mig. Vi kan kalla dem mina 10 budord. (Det är inte ofta jag har chansen att leka gud, så jag passar på!)

1 Rök inte inomhus, rök inte i folkmassor, rök helst inte alls.
2 Akta er för Garniers nya mineral-deodorant, den luktar gammal hockeytrunk. 3 Köp inte Exotic snacks om ni inte gillar att hitta mask och larver i den torkade frukten. 4 Köp verkligen inte torsk. Om ni undrar varför ni inte ska göra det så kan ni läsa "Tyst hav" av Isabella Lövin. 5 Ta inte av er skorna efter ett svettigt pass på gymmet lagom till stretchingen. Det handlar om respekt. 6 Ät inte banan inomhus bland folk. Det luktar faktiskt inte trevligt. Det framkallar kväljningar. 7 Har du långt hår så släng inte med det på caféer. Tofs är en fantastiskt bra uppfinning värd att prova. 8 Glöm inte bort dina bästisar när du skaffar pojkvän. 9 Restylane har aldrig gjort någon vackrare. Bara fulare. Att behöva dricka ur sugrör bara för att läpparna har svullnat upp till en blåprickig ankmun har aldrig hamnat på någons wish list, antagligen inte din heller. 10 Våga bryta alkoholnormen och bli inte provocerad av att någon annan inte vill dricka alkohol. Jag har inte druckit sen nyår och med ens frågar folk om jag är gravid, om jag var alkoholist innan eller om jag råkat ut för någonting hemskt på fyllan. Jag kände bara för att ta några vita månader tills dess att uteserveringssäsongen drar igång. Ingen big deal för mig, men tydligen för alla andra.

Till sist vill jag bara säga tack för alla kommentarer här, på mejlen och på Facebook.

Måste jobba på det där att ta bilder på mig själv. Fruktansvärt obekvämt.

Ta hand om er själva och varandra.

Tack för mig! Kram Bea

Kommentera

There is a special place in hell for women who don't help other women

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-27 20:30

I dag fikade jag med min mentor. Vi träffas då och då och pratar om min karriär. Jag suger åt mig pepp och kloka tips, frågar om allt möjligt och berättar om situationer jag upplevt som märkliga eller jobbiga. Eftersom jag alltid varit yngst på varenda arbetsplats och ivrig att lära mig mer har jag fått skydd under många människors vinge och det har varit otroligt värdefullt för mig att ha förebilder med mer erfarenhet att fråga om råd och få hjälp av. Jag har en otroligt nära kontakt med mamma, farmor och mina jämnåriga kompisar och får mycket styrka av dem, men ingen av dem rör sig i den världen jag gör. Därför är jag tacksam att ha någon som också är inne i smeten att prata med. Därför blir jag ofta lite förvånad när det görs filmer om hur det är på tjejtidningar. Då framställs arbetsmiljön som otroligt hierarkisk men det är långt ifrån min verklighet. Däremot tycker jag att kvinnor bemöter andra kvinnor på ett väldigt konstigt sätt i många andra situationer.

När jag handlar något brukar jag le och säga hej till kassörskan. Men det är få kassörskor som inte har strejkande smilband. När min kille Micke handlar däremot - då får han utan undantag ett brett smajl. Han verkar kunna byta vad som helst utan kvitto. Jag brukar få kämpa i blomsteraffären för att få någon att plocka snittblommor åt mig.

Sjukvården är ett annat exempel. Det är en kvinnodominerad bransch men det är tydligen inte lika roligt att vårda andra kvinnor som män. När man ger blod är det löjligt uppenbart hur mycket mer sköterskorna fjäskar för de manliga blodgivarna än de kvinnliga. Som om deras blod vore mer värt. Deras hälsa viktigare.

För fyra år sen jobbade jag en sommar i Spanien och hängde på stranden varje dag. Det var bara ungdomar på stranden där jag bodde och där rådde en väldigt konstig stämning där det ibland uppstod nästan löjeväckande situationer. Jag kunde inte annat än skratta när andra tjejer med bekymrade ansikten kastade negativa blickar på mig när jag badade. Jag umgicks mest med en supersmal tjej och en tjej som är ganska lång och bredaxlad och de fick lika många bitchiga blickar. Jag anar (och hoppas) att det där med att försöka bikinipsyka sina medsystrar är något som växer bort med åren i takt med att tjejer börjar förlika sig med sin egen kropp.

Vi behöver sluta att jämföra oss med andra och definiera oss själva utifrån det. Om vi kvinnor släpper konkurrenstänket och i stället hjälper varandra så kommer vi att komma mycket längre. Det är jag övertygad om. Se en vän i stället för en konkurrent i varje kvinna du möter.

/Bea

Här är jag och mina tjejer. Våra smilband strejkar inte.

Kommentera

Bloggosfären - där tjejerna har makten. Eller?

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-26 22:53

Kenza, Blondinbella, Paow, Katrin och Klingen har de största bloggarna enligt Bloggtoppen.se. Paow läser jag inte, men de andra läser jag då och då och har stor respekt för. De är väldigt olika till sättet men har alla lyckats bygga starka personliga varumärken. De är duktiga och smarta. I bloggvärlden är det tjejerna som har lyckats bäst. Det är tjejerna som har flest besökare och som tjänar mest pengar. Kan du ens snabbt nämna en enda känd manlig bloggare förutom Alex Schulman? Inte? Inte jag heller.

Jag och min coola före detta kollega Elin Kling.

Men om vi bortser från ovan nämnda namn och ett gäng lysande undantag så är många av de andra framgångsrika bloggarna skrivna av tjejer som gör i princip vad som helst för att få besökare. Det råder en dumtrend. Det finns tjejer som opererar brösten och berättar om hur det går till steg för steg, tjejer som framställer sig själva som blåsta rikspuckon och så finns det femtonåringar som berättar att de super som svin (detta har jag påpekat en gång i "Vakna med the Voice" och fick då ett argt mejl från ett par föräldrar som menade att deras dotter inte alls drack och somnade på en parkbänk. Hon bara bloggande om det för att få besökare. Hur sunt är det i ett större perspektiv?). Och så finns det en uppsjö av mer eller mindre kissnödiga modebloggare, ofta skrivna av väldigt smala tjejer. Som visar bilder från catwalken på bisarrt smala och ibland även uppenbart anorektiska tjejer med tomma ansiktsuttryck och sätter rubriken "Inspirationsbilder". Varför?

Om vi tjejer nu skapat en värld där vi är framgångsrika, där vi bestämmer och där vi har makten – varför slösar vi bort den chansen på det här sättet? Det känns ungefär som när F! kom. Feministiskt initiativ som kunde blivit en stark feministisk kraft för alla kvinnor blev en supersmal rörelse för högeskolefeminister med fula frisyrer som spottar på tjejer som mig som har rosa som favoritfärg, aldrig har burit palestinasjal och som jobbat på tjejtidning. Bloggmakten kommer inte heller att bli en stark kvinnokraft. Bloggtjejerna slänger bort chansen att verka för kvinnors bästa genom att blogga om ytligheter. Om de inte själva gillar att smörja läpparna med bubbelgumsdoftande läppglans så uppfinner de ett alterego som gör det. Vips får de pryda tidningars omslag! Succé. Ett fåtal av tjejerna tjänar pengar på smygreklam och annonser, men de som verkligen tjänar pengar på annonseringen är företagen. Och företagen styrs oftast av män. Män som redan har makt och pengar så att det räcker och blir över.

För en tid sedan läste jag om att tjejer stannar hemma från skolan för att modeblogga. Hur kan deras föräldrar acceptera det? Sparka iväg dem till plugget! Uppmana dem att söka ett extrajobb. Det är bättre att ha ett betalt arbete där man kan göra karriär och skaffa sig erfarenhet än att sitta hemma och skriva IQ-befriade inlägg som kanske ger bra besöksantal men som knappast ger ens en halv procent av bloggarna tillräckligt mycket pengar att leva på. Eller en snygg punkt i CV:t. Att blogga om mode i hopp om att bli känd är ett manifest på vår tids valuta, nämligen att synas utan att verka. En förlängning till viss del på dokusåpakändisarnas tid.

Jag menar inte att alla ska skriva dödsviktiga inlägg precis hela tiden, men kom igen tjejer. Vi kan bättre. Sluta fördumma er själva för att få besökare för det sprider bara bilden om tjejer som mindre intelligenta varelser på den här jorden. En lögn som knappast behöver mer bränsle.

/Bea

(Poängteras bör att ett arbete inom mode- eller skönhetsindustrin inte i sig är ett nederlag, tvärt om. Jag har många vänner som jobbar som moderedaktörer, skönhetsredaktörer och fotografer. Det är en tuff bransch, kreativt och säkert ett jätteroligt jobb som inspirerar många. Det är långt ifrån samma sak som att skippa skolan för att sitta hemma och skriva en gratis modeblogg där man berättar att man fick ångest för att man åt två mackor till frukost.)

Kommentarer

Pavel Maira skrev 2010-02-26 23:11:

Så rätt så bra! Det mest korrekta jag hört, tragiskt att dagens unga satsar på att bli bloggkändisar istället för att faktiskt bli nåt dom kan jobba med.

Kommentera

UGL-Y business

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-25 22:30

I bilen på väg hem från stallet igår pratade jag med juristtjejen i min grupp. Hon är smal, har kortklippt hår, en lite speciell men väldigt söt dialekt (hon kommer från Österbotten), älskar djur och Sex and the city. Hon berättade att hon hade varit på UGL-utbildning på Försvarshögskolan, en kurs hon fått gå genom jobbet. På den här kursen gick högutbildade män och kvinnor som aldrig hade träffat varandra innan.

Efter ledarskapsutbildningen fick hon sin utvärdering av resten av gruppen och av läraren. Hon fick veta att hon bestämde för mycket, var alldeles för arg, tog för mycket plats, hade svårt att visa känslor och borde le mer. I samma grupp var en kille som liknade henne väldigt mycket till sättet. Han fick höra att han var rak, ärlig, rättvis och glasklar i kommunikationen. Hon hade då räckt upp handen och frågat om det på något sätt kunde bero på att han var man och hon är kvinna. Då blev läraren upprörd och sa att man inte kan gömma sig bakom genuskortet så fort tillfälle ges. Det känns som ett väldigt dumt svar, för att inte säga korkat. Suck.

När det gäller försvaret verkar det sitta en massa ofräscha uppfattningar i väggarna som verkar svåra att få bort, hur mycket man än försöker måla över dem. Min storebrors kompis berättade för mig att ett befäl hade sagt åt de värnpliktiga att "skura golvet så att det blänker som kattfittor i månsken" när han gjorde lumpen. Detta trots att de brukar prata om en värdegrund inom militären. Andra citat jag hört kompisar referera från lumpen är att "det ser ut som ett Taikon-läger", att det ska "se preussiskt ut", mössan de bär kallas "björnfittan", när saker skiner riktigt fint har man gjort en "knullputs" och om det inte blänker som kattfittor så ska det blänka som vargollon. Det är alltså inte bara kvinnor som får sig en släng av sleven.

Kanske är det inte bara de unga männen som ska vara glada för att den allmänna värnplikten avskaffas, utan även vi kvinnor. Våra framtida män kommer inte ha genomlidit ett skitigt år med kollektiva bestraffningar och blivit matade med en omodern kvinnosyn till frukost, lunch, middag och kvällsmål. Jag ser det som något positivt.

Arbetsgivare som funderar på UGL, ni kanske ska vänta i 20 år innan ni skickar dit era anställda. Då har förhoppningsvis de flesta med en kvinnosyn från stenåldern gått i pension. Stridsskolorna kanske inte lortar ner kadetternas öron längre och förgiftar deras tungor. Det här kanske låter naivt. Men hoppet var det sista som slank ur Pandoras ask och därmed det sista som lämnar människan, eller hur var det nu igen?

/Bea

Kommentarer

Birthe skrev 2010-02-26 17:30:

Det är minsann inte bara inom militären det är på det viset. Vokabulären är annorlunda, men inom Luftfartsverket får en kvinna inte vara rak, tydlig och ärlig.

En kvinna och en man på samma enhet inom Luftfartsverket liknade varandra till sättet. De var båda raka, tydliga och ärliga, båda var omtänksamma om sin nästa, båda gjorde ett bra arbete, men hon var snäppet bättre. Han var väldigt populär, men hon var det inte... När jag påpekade att de liknade varandra väldigt mycket vid ett möte där alla klagade på henne, var det ingen som höll med mig...

Alexandra skrev 2010-02-27 01:29:

Jag gick UGL och blev utvald till gruppens ledare, vilket chockade mig! Många var knäckta för att man som chef kanske inte är van att ta emot feedback... Låter snarare som din väninna inte har en bild av sig själv som stämmer in hur hon uppfattas av andra... Hon borde stanna till och fundera, utbildningen är grym, men man skall gå den vid rätt tillfälle!

Andreas Ivansson skrev 2010-04-08 10:36:

UGL är en otroligt bra utbildning om den genomför på rätt sätt. När UGL år 2008 genomgick en större uppdatering (teori, övningar, etc) så valde FHS att betona jämställdhet, etc. För att få fason på detta tog man då in Gudrun Schyman som rådgivare. Det som har skett är att man har "smugit" in processfrågor där man berör sådant som är manligt och kvinnligt, etc. Effekten blir att deltagarna reflekterar över detta och gör egna insikter kopplat till sitt egna beteende och vad som precis hände under övningen.

UGL är absolut inte en manlig kurs längre utan vi har väldigt ofta fler kvinnor på våra kurser än män. Vi arbetar alltid med en manlig och en kvinnlig handledare på våra kurser för att dels få en bättre dynamik mellan handledarna och även tydligt visa att detta är en kurs för både män och kvinnor.

Tyvärr kommer det alltid att finnas handledare och arrangörer som är mer eller mindre duktiga och/eller seriösa på att genomföra UGL kurserna. Mitt råd är därför att ni absolut skall gå en UGL för den är jätte bra men var noggrann med vilken leverantör ni väljer.

Om ni har fler frågor om UGL eller är nyfikna på att prova att gå en själva får ni gärna kontakta oss.

Ni hittar oss på www.ugl.se, eller på 054-15 72 05.

Elisabeth Berggård skrev 2010-04-22 17:24:

Hej Bea!
Jag blir betänksam över din väninnas upplevelse av UGL-kursen.Feedback är en viktig del i kursen men skall ske på ett respektfullt sätt med möjlighet till dialog. Dessa moment brukar vara bland de mest uppskattade, då de ger deltagarna självinsikt om både styrkor och utvecklingsområden. Enligt Försvarshögskolans riktlinjer för handledare står det att handledares uppgift är att stå för strukturen och den kunskap och de färdigheter som krävs för att underlätta individernas och gruppens lärande. Man betonar vikten av att handledarna skall söka skapa en positiv atmosfär som får deltagarna att känna trygghet i gruppen. Kränkningar och manipulation är inte tillåtet och skulle det förekomma i gruppen är det handledarnas sak att gripa in. De allra flesta som går UGL ger kursen högsta betyg - därför har också kursen blivit Sveriges populäraste ledarutbildning.

Vigo Silfverlin skrev 2010-05-06 15:29:

Hej Bea,

Synnerligen beklaglig läsning, men det är en god sak att du gör detta publikt !

Original konceptet till UGL baserade sig på värderingsfri feedback och reducering av härskartekniker, men tyvärr kan ett koncept inte bli bättre än behoven hos oss handledare tillåter.

Dessutom för att öka eventuell förvirringen … Försvarshögskolan kom år 2008 med ett annorlunda koncept, ugl 2008 (numera ugl 2010), som konceptmässigt innehåller ”korrigerande feedback” – det som din kompis blev utsatt för.
Kolla in Youtube … http://www.youtube.com/watch?v=42LRfMs2i8M

Om du vill gå djupare kring LEDARSKAP, HÄRSKARTEKNIK, SJÄLVKÄNSLA och KONTROLLBEHOV inbjuds du att läsa på länken http://www.ugl-portalen.se/show.php?id=2

Apropå din befogade varning till arbetsgivare … skicka gärna länkarna till så många arbetsgivare och HR-personer som möjligt.

Du är OK och jag är OK … hälsar,
Vigo
UCL- och UGL-handledare

PS. JURIDISK BAKGRUND.
Organisationen bakom UCL har varit hotade av FHS under lång tid, då FHS ansett att de har upphovsrätt till UGL och FHS har avböjt upprepade försök till samarbete. Detta har medfört att arrangörer endast kunnat genomföra vissa pilotutbildningar under namnet UCL-utbildningar.
Av de arrangörerna som officiellt genomfört ugl 2008-utbildningar har majoriteten troligen inte följt ugl 2008-konceptet. Detta vågar man sällan erkänna officiellt, då FHS även hotat dem som valt denna väg.
Det är synnerligen olyckligt att marknaden utsatts för en som kan tyckas ”oetisk och falsk marknadsföring”.

Organisationen bakom UCL har nu valt att utgå från den ursprungliga dokumentationen LMDC, vilket är ursprunget till UGL, modernisera detta, ”lyfta rakt upp” och kommer därmed att bli fria från FHS. Arrangörer kommer att öppet kunna genomföra UCL-utbildningar och organisationen kommer att äga konceptet UCL. DS.

Sven-Olof Krantz skrev 2010-05-06 22:32:

Hej Bea!

Det förvånar mig inte att höra vad din väninna fick uppleva på sin UGL-kurs. I detta fall har handledarna agerar fullständigt felaktigt och det ska inte få hända. Det som är beklagligt är att detta händer och kommer att fortsätta att hända.

Utbildningen som handledare, enligt försvarshögskolans regler, innebär att du efter din egen UGL-kurs genomgår en två veckors fördjupad UGL (FUGL). Därefter följer en två veckors handledarutbildning (HUGL) som är en administrativ kurs där du går igenom övningarnas genomförande. Efter detta väljer, du själv, en handledare som du kör upp med, i skarpt läge, under en UGL-kurs. Efter denna uppkörning är du klar för att genomföra egna UGL-kurser.

Varför chansa?
De flesta inser säkerligen att detta är en mycket kort utbildning och att det är en fördel om handledarna har en beteendevetenskaplig utbildning samt erfarenhet av att arbeta med grupp-dynamik. Undersök därför alltid handledarnas kompetens, tyvärr finns den inte angiven i Försvarshögskolans handledarmatrikel.

Vad du absolut inte ska göra är att gå på den vilseledande information som UGL-portalen och Vigo håller på med. UGL-konceptet innehåller ”utvecklande feedback” inget annat.

UCL har inget med UGL att göra!

UGL har uppdaterats och reviderats ett flertal gånger under årens lopp. Den första versionen kom 1981, följes raskt av version 1984, därefter version 1991. Det prövades en version 1995-1996 för att följas av version 2000. Försvarshögskolan har nu utvecklat version 2008. I denna version, UGL 2008, har aktuell forskning inarbetats i kurs och handledarmaterialet genom samarbete med olika universitet och högskolor samt med handledare och andra inom området verksamma psykologer och forskare. UGL 2008 är kvalitetssäkrat genom vetenskaplig granskning av psykologiprofessorn Christer Sandahl vid Karolinska Institutet. Nu är också UGl utkommit i version 2010

När är man beteendevetare?
För många UGL-arrangörer är det oklart vad begreppet beteendevetare står för. För att kunna kalla sig beteendevetare måste man ha en kandidatexamen, från högskola eller universitet, med något av huvudämnena pedagogik, psykologi eller sociologi. Sedan kan man ha special-inriktning mot allt från social omsorg eller arbetsvetenskap till samhällsvetenskapliga ämnen, IT eller någon sociologisk inriktning. Akademikerförbundet SSR understryker att beteendevetare är en egen profession med olika huvudinriktningar. Förbundet vill också bidra till ökad klarhet om vad en beteendevetare är och till att arbetsmarknadens kunskap om beteendevetarnas kompetens förstärks.

Finns det någon fördel att ha en KBT-Psykolog som handledare?
Psykologer har en femårig universitetsutbildning i hur människor fungerar ur ett vetenskapligt perspektiv. Ämnen som ingår är allmän psykologi, utvecklingspsykologi, personlighetspsykologi, neuropsykologi, kognitiv psykologi, biologisk psykologi, familj och etnicitet, psykopatologi och psykosomatik, etik och juridik, gruppsykologi, sociologi, arbets- och organisationspsykologi, testning och utredning, statistik och vetenskaplig metod. Dessutom ingår egenterapi (man måste alltså själv gå i terapi för att bli psykolog) samt en grundläggande utbildning i psykoterapi med egna patienter. Efter ett års praktik får man sin legitimation som psykolog av Socialstyrelsen, en legitimation som kan dras in om man missköter sig. Är man missnöjd med hur man behandlats av en psykolog kan man anmäla detta till Psykologförbundets etiska råd eller till Socialstyrelsen. Med en bas i vetenskapligt grundad kunskap om individens, gruppens och organisationens psykologi, kan en kompetent psykolog genomföra bedömningar och utvecklingsinsatser utifrån en helhetsbedömning av den aktuella situationen. Detta sker alltid i ett dynamiskt samspel med kursdeltagarna. Det handlar helt enkelt om en kvalitetssäkring av handledarkompetensen.

Hälsningar
S-O Krantz
www.ugl-akademin.se

Kommentera

Om ni inte fick nog igår

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-24 08:32

I dag skriver Hillevi Wahl på sid. 8 i Metro (Stockholmseditionen) om sexuella trakasserier inom tidningsbranschen. Plocka med er en på väg till jobbet eller läs den här. Klicka i spalten till höger. Vill poängtera att den verklighet hon beskriver är mycket mer extrem än vad jag någonsin upplevt på någon redaktion. Jag har aldrig upplevt sexuella trakasserier på någon redaktion.

Däremot blev jag utsatt för det en gång när jag var ute på ett jobb. På 2009 års Kristallen-gala frågade jag Robert Aschberg (som vunnit ett hederspris) om jag fick ta bild tillsammans med honom. För att inte alla bilder i tidningen ska bli stela försöker man spexa till dem lite, så jag frågade om jag kunde få rycka Robban i slipsen på bilden. Då svarade han "nej, men du kan få rycka mig i kuken". "Lägg av, kan jag få hålla i slipsen?", försökte jag igen. Men Aschberg insisterade. "Men ska du ha kuken eller?". Då gick jag därifrån. Det tycker jag inte att jag ska behöva tolerera. Jag var där och jobbade som reporter. Inte som hans glädjeflicka.

Det här var jag när jag jobbade för Expressen, vilket han också gjorde (kanske fortfarande gör), om än för en annan bilaga. Jag skrev om incidenten i tidningen och berättade om den både i P3 och i NRJ. Alla tyckte att det var bra gjort, förutom en hög chef på tidningen jag jobbade för. Han blev verkligen inte glad och påpekade att Aschberg är en viktig person för företaget. På så sätt tyckte han ju indirekt att det är okej att någon säger så till hans reportrar, i alla fall om personen i fråga sitter på makt och inflytande. Någon har också försökt påpeka att Robert Aschberg kanske var full och använder en speciell jargong. Men det där beteendet accepterar inte jag från någon, vilken jargong de än föredrar att slänga sig med eller hur mycket sprit de än tycker är lämpligt att dricka.

/Bea

Kommentarer

Helena skrev 2010-02-24 13:44:

Det här är ju helt sjukt..

Eva skrev 2010-02-26 15:31:

Bea!

Jag är stolt över dig. Äntligen någon som säger ifrån. Gud vad fega journalister är annars. Och att de står ut med de taskiga anställningsförhållandena.

Men du är ett lysande undantag.

Kommentera

Sexuella trakasserier - vad är det egentligen?

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-23 23:11

Jag sitter och tittar på foton han har tagit till en tidning. Det är ganska lättklädda bilder. Kommer inte ihåg exakt hur de såg ut, men de var utmanande. Han säger att han skulle vilja fota mig någon gång. Jag skrattar bort det, jag vet hur han brukar flirta med tjejer - det är ju hans sätt, ingen tar det på allvar. Plötsligt smeker han mig längs benet. Och då menar jag på låret, inte på vaden. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa längre, men det var något i stil med "vad gör du?" och sen gick jag därifrån. Det här var 2007. Mannen var en person som varit bekant med mig från det att jag var nyss fyllda 15 år. En man som har stora framgångar på tidningsmarknaden.

Hade någon frågat mig en timme innan vad jag skulle gjort om en 40 år äldre man hade smekt mig på låret hade jag nog svarat att jag hade slagit honom på käften. I stället blev jag nästan stum. Hände det verkligen? I stället för att skrika kom det bara ur mig ett lamt "vad gör du". När jag gick därifrån gick jag direkt till en massa andra tjejer i närheten som kände den här mannen och berättade i chock vad som just hade hänt. Folk blev lite häpna, och en aning skeptiska. Alla utom en. Malin. Hon blev riktigt förbannad. Jag försökte tysta ner henne (fråga mig inte varför, men jag trodde nog ändå att jag överreagerade) men hon stod upp för mig. Vi åkte därifrån och fick då skjuts av den här mannen som just hade smekt mig på låret. Det låter sjukt när jag skriver det i dag men för mig var det ändå inte så konstigt, jag kände ju honom. Men Malin snackade med honom hela bilresan och frågade vad i helvete han höll på med. Jag klev ur bilen efter ett tag, men Malin satt kvar och pratade med honom. Sådär fick han bara inte göra.

Någon dag senare ringde han mig och bad om ursäkt om jag hade tolkat det fel och att han absolut inte menade någonting illa. Jag ville bara lägga på luren. Jag skämdes. Jag sa mest "okej". Som ett mantra. En ursäkt från hans sida - ett okej från min. Ännu en ursäkt - ännu ett okej. Fastän jag ju inte alls tyckte att det hade varit okej. Men Malin hade sagt åt honom att han var tvungen att be om ursäkt (vilket var bra). Sen gick det två dagar innan nästa livstecken. Han skickade en bok. En bok som jag kom att älska (jag läste den, om än ett år senare) "Blonde" av Joyce Carol Oates. När jag öppnade pärmen stod det med svart bläckpenna:

Till BEA

Du kan mycket väl mäta dig med Marilyns skönhet!

HANS NAMN

Antingen var det den mest klumpiga förlåt-presenten man kan tänka sig. Eller också hade han inte fattat ett jäkla skit. Hur som helst är jag så underbart tacksam för hur Malin reagerade. Hon vågade stå upp för mig. Utan henne hade jag nog känt skam för den här incidenten än i dag, skam för att jag inte sa ifrån. Nu gjorde hon det åt mig. Efter det här har jag aldrig träffat honom. Hoppas att jag slipper i framtiden också. Jag har nästan aldrig berättat det här för någon. För att skydda honom? För att jag skämdes? Ingen aning. Tiden kanske bara inte var mogen för mig.

Det som hände mig var i min värld sexuella trakasserier. Men jag undrar om det är så sexuella trakasserier brukar gå till. Jag kan tänka mig att snubbar på svensexa kan nypa en servitris i baken. Uppenbart osmakligt, för att inte säga vidrigt. Men jag kan också tänka mig att sexuella trakasserier kan vara något helt annat.

Jag intervjuade i höstas en mycket självständig, framgångsrik och stark kvinna. Hon berättade att när hon var ung och var ny inom tv hade hon fått en mentor. Han skulle stötta henne i sin roll som programledare och vara någon slags mentor. Men för detta förväntade han sig gentjänster. Inte nödvändigtvis sexuella, men som möjligheten att få ringa sent på kvällar och prata om annat än jobb. När hon inte ville lyssna (hon var ju upptagen med att dejta killar hon var intresserad av) försvann plötsligt många av hennes programledartimmar också. De hon hade kvar blev hon inte stöttad i. Ju mer han tryckte ner henne och sa att hon var dålig - desto sämre blev hon också som programledare. Till slut fick hon sluta. En ny tjej anställdes. Det kan jag tänka mig är ett minst, om inte mer, förekommande fall av sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Jag har inga siffror att luta mig mot, det är bara en uppfattning jag har.

Borde man inte kunna säga att även en viss typ av grabbjargong skulle kunna ses som sexuella trakasserier? Att en kille kommer in till kontoret på måndag morgon och säger att han "knullade sju brudar i helgen" skulle antagligen inte kosta honom en befordran (åtminstone inte på alla arbetsplatser). Om en tjej däremot går och skryter om hur många hon lägrat är hon med ens kontorets slampa. Även om vissa skulle påstå att det inte är så här så skulle fortfarande i dag många fler höja på ögonbrynen om en tjej sa "läcker balle" till en kille än om en kille sa "snygga tuttar" till en tjej. Jag är verkligen ingen genusvetare men det beror väl på att det finns någon inbyggd förhoppning för tjejer att nå upp till en form av normativ feminitet, det vill säga en uppsättning kvinnoideal som de flesta kvinnor egentligen vill vara rebelliska mot men kuvas under i allmänhet och på arbetsplatsen i synnerhet.

Egentligen är det enda jag vill ha sagt med det här inlägget att man aldrig ska acceptera sexuella trakasserier. Att säga det är lika lätt som att säga att man ska slänga sig på tutan om man blir indragen i en bil av främmande män. Men det kan hända att man blir stum när det verkligen inträffar. Då är det skönt om en medpassagerare kan hjälpa till att tuta. Malin, du är en fantastisk förebild. (Börja inte gråta nu Mona). (Det sista var internt.)

/Bea

Kommentarer

Pavel Maira skrev 2010-02-23 23:30:

Tror nog det är dags att du startar en egen blogg Bea eller börjar skriva krönikor i DN!

Helena skrev 2010-02-24 13:35:

Blir verkligen berörd av vad du skriver...

Malin skrev 2010-02-24 20:41:

Heja Bea!!!
Klart jag börjar lipa...

Maria K skrev 2010-02-26 10:39:

Bra rutet! Tyvärr är mörkertalen enormt stora...
Kram på dig.

Kommentera

Jag ler när jag går till jobbet. Gör du?

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-22 21:30

Ska inte nämna att det var -22 grader när jag gick till jobbet i dag. Och att jag tyckte om det. Och att SL tog mig från dörr till dörr endast 5 minuter långsammare än vanligt. För det var ju surkärring jag skulle bli den här veckan. Har dock svårt att väcka liv i argnerven när jag är så glad som jag är i dag. I dag blev det nämligen officiellt att jag har börjat på tidningen S (Amelia Adamos nyaste verk). I min värld har jag gått från ett drömjobb till ett annat - hur ska jag kunna vara något annat än glad?

Så här såg det ut på Dagens Media i dag. (Kan glatt avslöja att Måns Zelmerlöw hörde av sig och frågade hur han skulle tolka det där, haha.)

Men alla tjejer ler inte när de går till jobbet. När jag nyligen gjorde min C-uppsats på journalistutbildningen skrev jag om hur unga tjejer inom handeln har det på arbetsmarknaden. Kan kort konstatera att jobba i butik är en kvinnofälla. Man jobbar på timmar som gör att det är omöjligt att klara av dagislämningar själv, man får stå ut med kunder som kastar galgar och blir sura om de är för tjocka för något plagg och man får en lön man inte kan leva på. Ett kort utdrag ur min uppsats:

"I de affärer som har flest manliga anställda är det i genomsnitt högre löner och högre procent heltidsanställningar. Inom bygghandeln är manlig arbetskraft mest vanlig och tre fjärdedelar är heltidsanställda. Skohandeln är en starkt kvinnodominerad sektor och där har bara en fjärdedel av alla anställda en heltidsanställning. De män som jobbar inom skohandeln har en betydligt större andel av heltidsanställningarna än kvinnorna."

Personal på Handels berättade att även företeelser som inte syns i statistiken är bättre i butiker där det jobbar flest män. Planeringen, till exempel. Det går tydligen utmärkt att lägga scheman i affärer som Stadium och Elgiganten i god tid men på Zara blir man i värsta fall bestraffad på ett eller annat sätt om man insisterar att vara ledig på sin lediga dag. Jag intervjuade tjejer som både jobbar och har jobbat på Zara på olika positioner och jag har hört såna skräckhistorier att jag inte förstår hur de stod - och i vissa fall - står ut. Bestraffningarna kan vara alltifrån att man tas ur träningsprogram för att växa inom företaget till att man blir uppsagd. Behöver jag säga att jag aldrig skulle shoppa loss på Zara?

Det är sjukt att vi har det så här i Sverige år 2010. Det är självklart bra att vi kvinnor får vara med på arbetsmarknaden (det är inte en självklarhet i alla länder) men vi får inte göra oss den björntjänsten att vi springer dubbelt så fort som männen på arbetsgolvet för hälften så mycket pengar och är mindre fackligt anslutna och rädda för att säga ifrån. Vi måste spela på samma villkor.

Jag är uppvuxen med min mamma som kallade huset vi bodde i för "feministfästet". Även om hon sa det mest på skämt har det nog format mig mer än jag har förstått. Det är jag glad för. Tack mamma.

Kommentera

Ett par nya bröst, tack.

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-21 23:45

Bea: – Kan någon av er tänka er att göra en skönhetsoperation?
E1, C, J (i mun på varandra): – Ja! Bea: – Vad skulle ni göra då? C: – Tuttar! J: – En bröstförminskning. E1: – Jag vet inte exakt. Fettsugning kanske? E2: – Jag skulle byta ut alla mina tänder mot trätänder.

Så lät det för några timmar sen när jag åt söndagsmiddag med fyra tjejkompisar. Alla skrattade såklart åt det där med trätänder, men om man funderar på vad som faktiskt kom fram så är det väl ändå ganska sorgligt? Att tre av oss fem kan tänka sig att lägga sig under kniven - helt utan anledning.

Jag dömer ingen enskild människa som bestämmer sig för att svänga förbi Akademikliniken för att fixa till sitt yttre, men jag dömer ut vårt samhälle som hetsar folk till att göra det. Ungefär på samma sätt som att ingen blir arg på ett hyperaktivt barn med ADHD, men man måste säga ifrån när man tycker att hela samhället lider av ADHD.

Jag tycker att plastikoperationer kan vara jättebra. Hade jag fått bröstcancer och opererat bort ett bröst eller båda hade jag blivit överlycklig för nya, om jag råkar ut för en hemsk olycka vill jag såklart att en plastikkirurg återskapar så mycket som möjligt och säg att jag skulle gått ner 50 kilo och hade lös hud överallt som gav mig eksem - räkna med att jag hade ringt Jan Jernbeck jag också.

Däremot blir jag lite ledsen av att kvinnor i medelåldern injicerar botox för att få bort rynkorna och lyfter pannan och ögonlocken. Jag förstår argument som att man gör det för att man vill se lika pigg ut som man känner sig men det är sjukt att rynkor automatiskt ska förknippas med att man är trött, gammal och ute ur leken. Men det som gör mig riktigt ledsen det är unga tjejers vilja att operera sig. Ett alltid lika aktuellt ämne, inte minst nu när bloggerskan Kissie nyligen förstorat brösten och på köpet fick en miljon (!) besökare på sin blogg. I kretsar där jag umgås är det inget konstigt med att skönhetsoperera sig, det är ungefär lika uppseendeväckande som att man använder ägg i en omelett. Varför är det ingen som reagerar på att unga tjejer utsätter sig för risker och betalar tusentals kronor för att sövas ner och få silikoninlägg? Varför är det normalt? För att många män uppskattar det, förstås.

För ungefär ett år sen såg jag ut ungefär så här (med lite proffshjälp):

Foto: Pavel Maira

Då fick jag ett mejl av företaget Q-med där de erbjöd mig att testa Macrolane mot att jag skrev om det i min dåvarande blogg på Stureplan.se. Jag svarade att jag tycker att jag är fin som jag är och aldrig skulle vilja uppmana mina läsare att göra något sånt. Det blev både artiklar och för en tid sedan även ett tv-inslag i Aktuellt. Jag har också pratat om min syn på operationer i radiokanalen NRJ med följd av att en massa unga (opererade) tjejer ringde in och var riktigt förbannade på mig. De hatade nog mig en smula, till och med.

Men titta på bilden där ovanför. Ser det ut som en tjej som skulle behöva lite hjälp för att få större bröst, plutigare läppar och en rejäl injektionsomgång mot celluliter? Nej. Ändå erbjöds jag medlet. Ändå hade kirurger mer än gärna injicerat en massa skit i min kropp. Jan Jernbeck hade antagligen inte sagt nej till att operera mig.

Jag inser att jag kommer att behöva utveckla mitt resonemang (fastän jag redan skrivit en halv uppsats) eftersom folk alltid blir sura när jag säger det här och inte ens försöker förstå vad jag vill förmedla. Men ärligt talat tjejer. Ni opererar er inte för er egen skull. Ni opererar er för att ni lever i ett sjukt samhälle. Ni kommer inte bli lyckligare med stora bröst (de kommer bara ge er ont i ryggen och problem att hitta bh:ar och kläder som sitter snyggt). Är ni bara attention seekers har ni kanske hittat ett bra sätt. Men de killar som kommer uppmärksamma er är såna killar ni inte vill släpa hem till föräldrarna.

Till sist. Jag är inte heller osmittad av samhällets skönhetssjukdom. Jag har intervjuat kändisar som fått hylla botox i mina texter och jag har varit med och jobbat med programmet "Plastikkirurgerna"i Tv4+, som blev mest uppmärksammat för att Anna Book visade brösten för hela svenska folket. Jag tycker att Sveriges mest kända plastikkirurg Jan Jernbeck är trevlig. Jag är inte oskyldig. Men jag har i alla fall reflekterat kring skönhetshysterin. Hoppas du också fått dig en tankeställare nu.

Arga? Kom igen, hit me!

/Bea

Kommentarer

Pavel Maira skrev 2010-02-22 01:24:

Det är väldigt intressant att även killar blivit drabbade av denna skönhetshysteri. Häromdagen hörde jag ett gäng 12åringar som pratade om att BLEKA SINA TÄNDER??? Kom igen, man är 12 år och ska redan börja göra skönhetsingrepp som faktiskt SLITER på kroppen? Att bleka sina tänder sliter ju faktiskt på tänderna och vilken normal 12åring behöver det egentligen?

Erika skrev 2010-02-22 01:48:

Sjukt bra skrivet :)

Victor Linnér skrev 2010-02-22 02:54:

Mmm helt klart! Men jag vet inte riktigt var efterfrågan av plastik finns? Jag vill inte tro att män/killar uppskattar det alls mer än dom där första minuterna när någon uppenbart plastikopererat placeras framför en och man får en behagad känsla av eventuell möjlighet till sex? (som killar får automatiskt och omedvetet när vi ser tjejer som visar att hon vill paras eller få någon form av uppmärksamhet utöver det vanliga.)

Jag vet inte många killar som går igång på plastik. Jag skulle utan att trampa på någons tår våga påstå att tjejer stressar tjejer, Tjejer som tex Kissie som får likasinnade småtjejer att vilja hitta sig "själva". Den målgruppen tjejer är förhoppningsvis inte ledande och eventuellt ett utdöende koncept från tidigt 2000-tal. Big Brother generationen.

Jag ska inte ljuga, jag är utseendefixerad. Men på en "sund" nivå. Silikonbröst faller inte under kategorin attraktiv, inte botox-pannor eller restylane-läppar heller, snarare tvärtom, det faller under den där "humor"-sexuella nivån, den som får killar med dålig relation till mamma att kalla tjejer för horor å se tjejer som objekt "Asså tänker du bara på sex ella'? Ja tyvärr Liselott, dina 80 DD bröst och ankläppar för mina tankar ditåt, sorry älskling, stoppar du om ungarna ikväll?". Man kan inte fuska sig till självkänsla, och att grupptrycks-operera sig löser ingenting, det är ju som att stämpla osäkerhet i pannan på sig själv. Vilket handikapp i dejting-djungeln, då lockar man till sig Kåkfarar-Jocke som slår sin tjej med ett värme-element för att hon tycker Zac Efron är skitsygg i Disneys senaste tonårsrulle. Jocke är förövrigt själv så pumpad med anabola att han missar att hans viktigaste kroppsdelar börjar ge vika och att hans finnar å hemorojder numera kan kallas bölder.

Skönhet kommer inte inifrån 2010, men om man tror att det kommer ifrån att byta näsa (Jag kan aldrig se skillnad på före å efter bilder) så är man ju ute å cyklar. Vafan hände med smink å snygga kläder? Nya roll-on foundationen var ju förfan Kissies räddning? Att slippa ta av en 5 cm ojämn lermask dagligen måste ju vara en befrielse för huden och för självförtroendet? Nej men skämt å sido, att operera brösten vid cancer, helt förståeligt, att operera dom som teen innan man ens är 100% är ju lika mkt rop på hjälp som att skära sig i armarna. utseende-emo. Det finns ju ingen mall för vad som är snyggt och ingen är snyggare än sin egen uppfattning av jag. En dålig personlighet "blir" ful. Det finns ett ord som heter "ful-snygg" men det finns inget som heter "Snygg-ful" man kan alltså alltid bara bli bättre. Retuscherar man sina egna bilder (i paint) har man förmodligen inte världens självkänsla och att inspireras av en sådan person är ju tragiskt, å är man över 20 nästintill patetiskt. Alla har ju nåt extra, det låter som en klyscha men det är faktiskt sant.

Desperationen att få dela på den sexuella uppmärksamheten drabbar ju alla, tom en stenhård dörrvakt som Fadde. Men ärligt, rynkor är inte ens en defekt, och kan inte klassas som "fult". Isåfall var Astrid Lindgren å "modellen" på filmjölks-paketen den mest ohyggliga varelse ever to walk the earth lixom.. Skönhetsideal är som mode, det förändras, så att låsa sig fast vid en tidsepoks ideal är som att vilja bli en pensionär 2040-talets människor kan säga "nej men man såg ut sådär förr, alla gjorde det, det ansågs som snyggt." Halsringar i Afrika, baby-shoes i Asien, korsett-midja med förminskad bröstkorg etc etc. "Men det var ju snyggt DÅ å vi lever faktiskt i nuet" Nej om vi levde i nuet skulle operationer vara det sista på våra önskelistor eftersom vi skulle vara upptagna med att uppskatta. (å i min fantasi ha djuriskt sex å dricka sprit, men hey jag har alltid varit lite av en drömmare.)

Birthe skrev 2010-02-22 17:57:

Jag blir så glad över att en ung kvinna som har en plats i livet som gör att hon kan påverka andra, tar ställning som du har gjort. Jag har aldrig förstått varför normalsnygga människor opererar sig. Min uppfattning är, att du har en kropp, sköt om den så gott du kan. Är du frisk, så märks det på din utstrålning, och om din kropp mår bra, så gör oftast själen det också.

Kommentera

Låt oss samtala i en vecka

Av Beatrice Birkeldh den 2010-02-20 16:56

Nej. Fasen också. Aj! Jag fick med ens lite ont i magen när 2.6 miljonerklubben frågade mig för en tid sedan om jag kunde blogga under just den här veckan. Kanske den veckan på året då vi är som mest trötta på tillvaron. Vi har fått nog av snö - men flingorna yr utomhus och kylan tränger sig in till skelettet. Någon solsemester är inte inom räckhåll. Melodifestivalen roar oss inte som tidigare år. Alla mår illa efter semmelfrossan (och känner sig tjocka). DÅ ska jag blogga. Jag är som en clown som ska liva upp ett barnkalas - trots att alla vet att barn är rädda för clowner. Ändå svarade jag glatt "Absolut! Jag bloggar jättegärna den veckan. Längtar redan!", så som vilken "prestationsprinsessa" som helst hade gjort.

Men eftersom jag inte åker till New York förrän i mars, och ljumma sommarkvällar i Stockholm lyser med sin frånvaro tänkte jag i stället surfa på bitterhetsvågen. Nu när jag får chansen att göra min röst hörd - nu ska jag klaga! Mitt mål är att gå från presetationsprinsessa till presterande gnällkärring under den här veckan. Nu tänkte jag att vi, du och jag, rejsar igenom den här veckan tillsammans och så avhandlar vi saker som är riktigt deppigt i samhället. Unga tjejer som skönhetsopererar sig, människor som går ut i snökaoset för att få inhalera en röd Prince, akut utmattningssyndrom, sexuella trakasserier, mina tankar kring hur tjejer framställs i bloggosfären och hur folk beter sig på gymmet. Om vi får ur oss irritation här och får till en vettig diskussion kanske vi inte behöver störa oss lika mycket på petitesser i vardagen - som människor som sprider halsfluss på bussen, på att ingen städar efter sig i köket på jobbet eller på att folk lägger ut soporna i trapphuset.

Men innan jag drar igång tänker jag presentera mig. Alla kallar mig Bea. Jag bor på Södermalm med min kille Micke. Jag är 22 år och jobbar som journalist, något jag började med redan för åtta år sen på tidningen Frida. Sen dess har jag mest jobbat för VeckoRevyn, SOLO, Expressen och hunnit skaffa mig en fil. kand. Tro inte att jag har mycket respekt för språket eller är en Ranelidlover för det, tvärtom, att skriva är ett nödvändigt ont för att förmedla något som jag ser det. Jag fördriver mina dagar med att träna på Friskis&Svettis, prata flera timmar i telefon med min 84-åriga farmor och så har jag precis upptäckt att jag börjar bli en liten tant som samlar på bra recept (aj, igen!).  Jag drömmer om en jack russel (ska bara bli av med hundallergin först), har väldigt svårt för mindfulness och jag drömmer om att gifta mig i en (något smaklös) fluffig marängskapelse till bröllopsklänning.

Så, vad säger ni? Är ni provocerade än? Inte? Vänta till i morgon. Då spänner jag musklerna.

Apelsin-TV.

/Bea

Kommentarer

Helena skrev 2010-02-20 19:04:

Mitt i prick.. Kunde inte må mycket sämre just nu. Usch... Hatar allt o alla just nu. Inte minst mig själv. Härligt...

Kommentera

Beatrice Birkeldh

Beatrice Birkeldh
Gör: Journalist

Intressen: Jag tycker om att hänga i stallet, resa, äta middagar på flådiga restauranger (och glass hemma i soffan med min kille).

Hjärtefråga: Unga tjejers faiblesse för skönhetsoperationer.

Kontakt: BeaBirk@hotmail.com

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Julefrid och tid för gemenskap: Tid för gemenskap, det är väl vad Julen egentligen innebär! Tänk att ta fem minuter och bara tänka på all dem som betyder mycket för oss, nu, förr och då. Även på dem som vi inte kan träffa: De ... Läs mer »

Julklappstips

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Ge en annorlunda gåva i år - stöd forskningen på kvinnohälsa!
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com