Carolina Falck

sista sucken

Av Carolina Falck den 2011-04-18 07:35

Och på sjunde dagen, vilade hon.

Inte.

Då lade hon nytt golv på balkongen och glömde helt enkelt att hon skulle blogga!

Men golvet blev fint, söndagen var härlig, livet kan vara en fest och försök vara här och nu!

Kram Carolina

Kommentera

Bonusdagar

Av Carolina Falck den 2011-04-16 20:19

Ibland får man dagar man inte räknat med. Inte så att det är extradagar, utan dagar som blir något som man inte räknat med.

Jag fick en sådan dag idag. En lycklig dag. En värdefull dag. Inte märkvärdig. Bara njutbar. En lunch med sonen i solen. En närhet. Oförmodad. Ärlig. En stund på stan. Vi strosade. Vi och resten av Stockholms befolkning. Vi var med i pulsen. Vi var där det bubblade av vårkänslor och förhoppningar. Ingen var irriterad fastän köerna till provrummen var lika långa som på julrean. Vi log mot varandra. Jag och sonen slösade bort lite pengar som vi inte hade och brydde oss inte om att vi får ansöka till "lyxfällan" i höst.

Det var vår lördag.

Kommentera

livssyn

Av Carolina Falck den 2011-04-15 19:23

Häromdagen var jag på kurs. Vi skulle lära oss vara lite mer här och nu. Med enkla verktyg som tar en livstid att bemästra, ska man kunna stanna kvar i detta ögonblick, istället för att rusa åstad och varken vara här eller där eller då och sedan. Meningen med detta är naturligtvis att få ökad livskvalitet.

Efter ett antal övningar, satte vi oss ner för att diskutera vad övningarna hade gett oss och om vi skulle fortsätta att använda oss av dem. Det var en handlingskraftig energi runt mötesdeltagarna. Alla var ganska upplyfta över den nyfunna förmågan att bättre kunna styra sitt mående. De flesta närvarande var vana ångestbärare, uttröttade av depressioner och bipolära sjukdomar och syndrom. Men just i det ögonblicket, var alla livssugna och lyckliga att kanske kunna övervinna sina negativa känslor.

Det är då jag hör kursledaren säga..

"Det är ju väldigt bra att kunna hitta verktygen som får en att orka. Livet är ju ändå en enda plåga och ett lidande."

Det gick en tystnadens förvirring genom rummet. Sa hon verkligen det? Att allt är åt helskotta? Att det enda som kan få oss att gå vidare är att andas rätt och stanna kvar i nuet?

Jag protesterade. Jag sa att om jag skulle tänka så, kommer jag inte att komma tillbaka till boostersessionen om en månad, för då har jag hängt mig i närmaste snöre. Istället vill jag tänka tvärtom, livet är faktiskt en riktig fest, men för de flesta av oss är det baksug i skojigheterna. Allvarliga bakslag, men överstigliga. Absolut överstigliga. Med mediciner eller terapier eller både och tillsammans med Mindfulness. Kursledaren tittade nästan medlidsamt på mig, som om jag hade missat hela sanningen om verkligheten. Någon påpekade att man måste lida för att kunna njuta. Allvarligt? Skojar ni? Jag vet personer som aldrig har upplevt ångest och jag tror INTE att de går och känner att de aldrig kan vara lyckliga! Det är som den gamla dum-historien.."Why do you keep banging your head in to the wall? Because it feels good when I stop." Men slå inte skallen i väggen då!

Vi behöver inte må dåligt för att kunna veta när vi mår bra.

Men när vi mår dåligt, så ska vi veta att det kommer att bli bra. På ett eller annat sätt. Jag lovar.

Kommentera

påsktraditioner, kort forts...

Av Carolina Falck den 2011-04-15 08:30

Det blev inte en endaste lite påsksak köpt igår...hade glömt hur fula många påsksaker är... men idag så!!!

Kommentera

påsktraditioner

Av Carolina Falck den 2011-04-14 08:57

För några år sedan, frågade jag min mamma vilka påsktraditioner som fanns.

"Jaaaaa, alltså..hmmm, är det inte då man har huckle på huvudet och går och delar ut pepparkakor?" svarade mor och lade huvudet undrande på sned.

Det säger en del om en urholkad högtid, gör det inte?

Jag kan tycka att det är slöseri på en trevlig möjlighet. Om vi nu har en storhelg, med flera ledighetsdagar och skollov och allt möjligt, är det inte lika så gott att passa på och tok-fira?

Varför ska det bara få vara julmys en gång om året? Det är för lite!

Jag älskar julens alla ljuspunkter! Mat och ljus och skratt och paket och umgänge!

Jag röstar för MEEEER PÅSK!

Jag sitter här och stirrar omkring mig i vardagsrummet och inser att jag har mycket att göra idag, det ska risas och fjädras och äggas och jagas godis i stora lass. Jag ska förbereda mig. I år ska jag inte missa påsken. Nix. Inga pepparkakor och hucklen. PÅSK...HERE I COME!!

Va?

Vaddå nästa helg?

Men allvarligt, hur ska man kunna fira påsken på riktigt om man ALDRIG vet när den kommer!!

Jag firar både den här helgen OCH nästa för att vara säker på att inte missa den!

Kommentera

tidsmaskin

Av Carolina Falck den 2011-04-13 22:34

Ibland vrider sig nutiden över sin egen axel och förvirrar mitt medvetande för en stund. Jag kan på fullt allvar bli stående under några minuter, oförmögen att greppa vilken som är min verkliga ålder. Jag får inte ihop det, jag kan inte längre minnas att jag varit med om alla de saker jag har varit, jag kan inte se hur det egentligen ser ut. Sedan, när tiden har rätat ut sig igen, står jag med en sorg över den tid som aldrig kommer åter. Jag kan bli förtvivlad över att jag aldrig kommer att se ett slätt ansikte i spegeln mer. Jag saknar det där året på ett amerikansk college som jag aldrig upplevde. Jag tycker att det är orättvist att jag inte längre kan ta en partyresa till Ibiza och uppskatta den. Jag ser min man sedan 13 år tillbaka och tänker "stackars oss, vi kan aldrig få tillbaka de här åren, de är oåterkalleliga."

Det är obehagliga minuter, med obehagliga tankar. Sedan kommer min ålder tillbaka till mig. Rätt ålder. Inte för ung. Inte för gammal.

Och jag erkänner för mig själv att jag faktiskt INTE vill åka till Ibiza. Och college? Har jag inte pluggat klart? Jag kikar på maken igen och ler, glad över att vi har fått dela så oerhört mycket på så kort tid.

Våra ungdomar i huset kommer hem med sina släta ansikten och sina framtidsdrömmar och all den oro och prestationsångest som detta för med sig för dem och jag lägger min halvskrynkliga hand på deras och lovar lugnande saker. Och vet att jag har rätten att lova dessa saker, eftersom jag har erfarenheten och tiden på min sida. Och jag är glad för det. När tiden är en rät linje. Framåt.

Kommentera

medveten närvaro

Av Carolina Falck den 2011-04-12 19:18

Min dag började med en riktig utskällning. Jag var inte vatten värd. Jag ska inte trötta er med allt jag var och inte var, men jag skulle kunna bli väckt mitt i natten och i detalj kunna återberätta samtalet.

Efter det skulle jag ta bilen och göra ett ärende... och ni ska vara glada att ni inte körde samma väg som jag samtidigt för jag kan absolut inte komma ihåg hur jag kom från punkt a till b. Jag var hela tiden tillbaka i utskällningen i mina tankar. Men när jag körde tillbaka hem, så kom jag på att det vore nog skönt att träna för att bli av med lite spänningar. Jag var alltså inte närvarande i trafiken då heller.

Medan jag tränade, tänkte jag på hur skönt det skulle bli att duscha efteråt. Och när jag väl duschade, kom jag på att jag skulle på kurs i Mindfulness på eftermiddagen. Det gjorde att jag med största sannolikhet tvättade mig, men jag minns inte hur.

Mindfulness handlar om medveten närvaro. Här och nu.

Medan jag var på kursen, återvände jag till samtalet jag fått på morgonen och alltså gick den 40 minuter långa kroppskännedomen åt till att vara där och då, istället för här och nu.

Och nu när jag sitter här och skriver, inser jag, att den enda gången under hela den här dagen som jag varit medveten om min närvaro just precis i ögonblicket, var när någon blåste skallen av mig med onda ord.

Tips: Försök vara här och nu, när någon är snäll eller du är glad för något!

Kommentera

sann hjälp

Av Carolina Falck den 2011-04-11 18:22

"Det är klart jag ställer upp, det är det vänner är till för."

?

?

?

Har ni funderat klart över det uttalandet?

Vänner är alltså till för att skapa skuld.

Vi hjälps åt, och vi är tvungna att kommentera det.

Hade vi varit riktigt bra vänner, hade vi verkligen sagt så då?

Hade vi behövt påminna om varför vi vill hjälpa någon?

Inte för att det har ett egenvärde, en känsla av att jag hjälper för

det får mig att må bra? Jag hade tid och kunskap att hjälpa. Vad härligt!

Nä. Vi hjälper varandra för att vi ska få TILLBAKA samma hjälp när

vi behöver den. Det är som en skriven check. En nota.

"Vi finns för varandra när det är svårt."

Om någon skulle säga det till mig när jag har det svårt, skulle jag vilja

krossa knäskålarna på denne någon. Pardon mitt ofina sätt.

Jag vill inte höra att du gör mig en tjänst när jag är ledsen.

Och jag tror inte att du vill ha det upptryckt bland tårarna eller

ångesten heller? Vi finns där för varandra?

That goes WITHOUT saying. För i samma ögonblick som man har sagt

det, så har man också påmint den andra om hur storsint och fantastisk man är.

Jag hjälper gärna till. Och det är helt för min egen skull. Jag känner mig som en

snällare människa . En bättre människa. Men inte bättre än dig. Eller dig.

Eller dig därborta. Utan bättre än mig själv så som jag var fem minuter innan jag hjälpte till.

De där minuterna innan jag stärkte mitt eget självförtroende genom att ge en

bit av mig själv. Utan att förvänta mig något tillbaka från en annan person, bara från mitt eget inre.

Så vill du hjälpa mig, gör det bara , snacka inte.

Och när jag hjälper dig, ska jag hela tiden komma ihåg för vem jag egentligen gör det.

Mig själv.

Kommentera

Presentation

Av Carolina Falck den 2010-01-10 19:42

Så här i de skälvande slutminutrarna av mitt bloggande, slog det mig att jag faktiskt glömt att presentera mig. Så oförskämt. Jag ber om ursäkt.

Jag heter alltså Carolina Falck och är 48 år gammal. Jag har en man, ett eget barn, tre som kom som en äktenskapsförmån, hund och en upp och nedvänd villa som i morgon förvandlas till en lägenhet. Jag har en mamma och tre syskon, alla helknäppa på sitt sätt. Tack och lov, annars skulle man känna sig rätt ensam i sina galenskaper. 

När jag var i 20-årsåldern, halkade jag in på manusförfattande och höll på med det i massor av år. Sedan körde det ihop sig någonstans i mitten av nittiotalet och jag fick panikångest. Och genom det blev jag deprimerad och fick en generaliserad ångest. Håhåjaja, det var finfina tider...

Jag skrev några ungdomsböcker, pluggade till undersköterska eftersom jag inte stod ut med att maken kunde mer sjukvård än jag, insåg att han i varje fall kunde mer än jag och pluggade vidare till alkohol-drog terapeut. På vägen har jag börjat skriva lite igen och jag extraknäcker som kock (!) då och då.

Jag har alltså numera förmånen att få göra allt möjligt, laga lite mat, skriva, terapera och ibland också lägga om några sår eller så.

Mina klienter, när jag jobbar som terapeut, är missbrukare eller beroende av allt möjligt, det är långt ifrån bara alkohol och droger. Det är faktiskt det jag jobbar minst med, konstigt nog.

Unga killar har många gånger problem med spelandet, unga tjejer har ätstörningar och har tappat sugen på framtiden. Medelålders kvinnor kan förvisso dricka för mycket, men oftast kommer de till mig för att de lever/har levt med en missbrukare av något slag, eller att de är uppväxta med missbrukare och nu förstår hur illa de mår / har mått av det.

Jag har hittills aldrig haft en medelålders man som klient.. hmm, konstigt, är det mig det är fel på eller är det mannen det är fel på?

Det var sammanfattningen av mig. Den korta versionen.

I morgon ska jag se den nya lägenheten. För andra gången. Jag är fruktansvärt nervös! Och på tisdag har jag sovit för sista gången i huset....

 

Ha det bra , alla ni! Var rädda om er själva och kom ihåg att säga NEJ.

 

Jag har inget kvar att packa.....Det är klart.

Kommentera

Nej

Av Carolina Falck den 2010-01-09 19:50

Jag tror att svenska språkets svåraste ord att säga är NEJ.

Jag tror att om vi kvinnor ( och män för all del) lärde oss att säga  NEJ,skulle må så himla mycket bättre, ha färre krav på oss, minska våra missbruk och sjukskrivningar ordentligt. Säga NEJ ger dåligt samvete och skuld, istället för en behaglig känsla av att få "skolka" från saker vi förmodas göra.

Min syrra och jag var med en teatergrupp när vi var tonåringar. Det var en sådan där  nära-döden-upplevelse att vara där eftersom alla var så skitdåliga skådisar, inklusive undertecknad , men varje vecka hade någon bakat bröd som de tog med till fikat och det var ju mysigt. Min syrra stickade när hon var där och missade konsekvent sina entreer och vad jag gjorde där , minns jag inte. Åt brödet , antar jag. Men i alla fall, efter ett tag orkade vi inte åka dit längre, syrrans tröja var färdig och plötsligt hade det blivit min tur att baka och då var det inget kul längre. Varje tisdag, när vi borde ha varit i Sundbyberg på vår teaterskola, så njöt vi ohejdat av att vi inte åkte dit, att vi slapp. Att det fanns något vi kunde skolka ifrån.  Vi sa egentligen bara NEJ till ytterligare ett krav, även om kravet bara kom från oss själva.

Varför måste man alltid motivera sina NEJ?  Jag satt på ett av mina jobb tidigare idag och det började ringa in sjukanmälningar, vi skulle komma att behöva hitta vikarier till morgondagens arbetspass. Bemannningsansvarig började med att fråga oss som redan var där idag om vi kunde tänka oss att rycka in även i morgon. Ingen sa bara ett NEJ, jag vill inte eller NEJ, jag kan inte, utan alla förklarade varför de TYVÄRR var tvungna att avböja att jobba extra sin enda lediga dag den här veckan. Det var utlovade svärmorsträffar, biobesök, barnpassning och tvättstuga  klockan 11. Annars hade vi alla GÄRNA hoppat in för de sjuka. BULLSHIT. Ingen av oss ville, men ändå satt vi och målade upp stora ursäkta-oss-dumheter.

En terapeut jag själv gick hos ett tag, sa en gång att depressioner, panik och utbrändhet egentligen bara var ett sätt att kunna säga NEJ. istället för att säga NEJ, jag vill inte, kan man istället då säga, Tyvärr jag kan inte för jag är så sjuk... Det ligger mycket i det, tycker jag.

Från och med i morgon ska jag bli bättre på att säga NEJ. Jag ska träna hela dagen och sedan bara fortsätta och bli en extremt harmonisk och supercool person.

NEJ tyvärr, jag vill inte packa vidare, gör det själv.

Men till imorgon packar jag vidare..

Kommentera

Visa 6 äldre blogginlägg »

Carolina Falck

Carolina Falck
Gör: terapeut, författare

Intresse: människans psyke, motion, läsning, ungdomar

Hjärtefråga: Ungdomar! Och vuxna med psykiska tillkortakommanden

Kontakt: 0733-256364

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Succé på Östersjön: Vår traditionella höst-författarkryssning på Östersjön blev en verklig succé. Förre justitieministern Thomas Bodström berörde oss alla när han presenterade sin senaste bok "Det man minns" som handl... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com

Annonser

Köp en eltandborste som gör gott, inte enbart för din mun