Jennie Liljefors

Sårbarhet

Av Jennie Liljefors den 2009-10-09 20:21

jennie1

Dom flesta olyckorna händer i hemmet, i alla fall när det gäller barn.

Det var morgon och jag hade vinkat av våra äldre döttrar. Per hade åkt till Nice och våra mor och farföräldrar vet ni vid det här laget var dom befann sig. Inte i Italien i alla fall.

Jag hade lilla Laura, 5 månader, på armen. På det hårda marmor golvet i köket låg en frottéhandduk. Som jag inte såg. På fötterna hade jag flip-flop. För sista gången.

Med lite för mycket fart slant jag till. Jag hann tänka så mycket.

Jag kan inte ta emot mig med handen och armen för då tappar jag bebisen i marmorgolvet. Jag måste föra upp henne mot skyn.

Jag föll helt enkelt sidledes utan att kunna ta emot mig. Det som först nådde det hårda golvet var bröstkorgen, det small till. Sedan armbågen, det kraschade.

Jag tappade helt andan, på riktigt.

Laura nuddade inte golvet. Instinkt från ett mamma hjärta. Jag la ifrån mig pyret, hon skrek av chocken. Men hon var i alla fall säker. Jag visste inte vad som skulle hända med mig. Jag fick koncentrera mig för att inte svimma. Jag försökte profylaxandas och sakta men säkert återfick jag andningen. Jag drog till mig Laura. Lade stackaren till bröstet så hon kunde lugna sig. Sen låg vi där.

Efter en stund vågade jag känna på mina revben, på min arm. Det verkade inte så bra.

Hur jag lyckades ta mig därifrån och få resten av dagen i ordning minns jag inte.

På kvällen hade jag lektion. 20 yogaelever skulle stå och vänta på mig.

Jag kände att jag var tvungen att ta mig dit och hålla den.

Två dagar senare visade röntgen plåtarna att 1 revben var brutet. Läkaren förundrades att det bara var ett som var sönder och att det måste bero på den starka muskulatur jag hade mellan revbenen. Samma muskulatur som även höll det brutna revbenet på plats och inte pungterat lungan. Jag kände djup tacksamhet till yoga.

Som yogalärare är det inte så bra att ha brutna revben. Man kan knappt andas.

Basen i yoga är att kunna andas. Djupt.

Jag hade en nyöppnad yogastudio, 6 klasser i veckan och ingen vikarie.

Men med järnvilja gick det.

Sakta, mkt sakta, revben tar lång tid att läka, återhämtade jag mig.

Som jag skrev igår, man är sårbar som egen företagare.

Speciellt om man är ensam yoga lärare på många mils avstånd.

Detta måste ändras på.

Jag bestämde mig för att prata med en av mina trogna elever om hon ville utbilda sig till yoga lärare. Hon fick tårar i ögonen och sa att hon inte ville något hellre.

Om man inte har kollegor får man skapa sig sådana.

Jag saknar oerhört att få utöva yoga med mina lärare. Det är så dyrt och tidskrävande att åka iväg på workshops, utbildningar.

Så jag bjöd in den kända italienska Anusarayoga läraren till ALTROMONDO.

Skulle han komma?

Kommentera

Renovering

Av Jennie Liljefors den 2009-10-08 11:06

Dag 3 torsdag 7 oktober

Det är inte lätt att vara egen företagare. Det är inte lättare att vara egen företagare i ett annat land.

Här finns inte ngn mammapenning så långt ögat når så det var ju bara att börja jobba igen så fort kroppen läkt ihop. Men först hade vi en yogastudio och butik att inreda. Sedan skulle det ju finnas varor i butiken. Och det finns fortfarande bara 24 timmar på ett dygn.

Offerten vi fick för renoveringen var ett skämt, en en gång kände vi oss lurade för att vi är utlänningar. Vi bestämde att Per skulle göra renoveringen själv. Han fick hjälp av en italiensk byggherre. Arbetsdagarna handlade om 13 timmars pass. Tur att vår studio låg bredvid den mest kända Foccacerian i stan. Ett bageri specialicerat på foccaia med allt man kan tänka sig på. Per’s favorit var en med straccino ost, lök och tomater.

På dagarna tog jag hand om hus och barn och bebis, var var dessa mor och farföräldrar? På kvällar och nätter satt jag på nätet och gjorde inköp, budgetar, designade visitkort, påsar osv. Inte har jag tänkt på alla detaljer och allt jobb som ligger bakom när man går in i en butik.

Hyresvärdinnan till vår lokal är en ängel, hon gav oss 3 månades fri hyra så vi kunde få renovera i lugn och ro. Det var bestämt att vi skulle öppna den 8 april och då skulle även första hyran betalas så det var inget vi kunde skjuta på.

Varor började komma och hela vårt hem fylldes med Matteus porslin, yogaprylar, kläder, kroppsprodukter, yogiteér, böcker.

När renoveringen började bli klar skulle det ju inredas. Jag vädjade om hjälp och min väninna Hanna kom ner, hon är proffs. IKEA, shoppa, skruva, skratta, det var underbart att ha en kompis här som jag kunde dela allt detta med. Det saknades en receptionsdisk, jag ville ha en gammal, Per trodde det skulle bli omöjligt att hitta.

Hanna och jag åkte till Myrornas, bakom en hög bråte stod den. Baren. Art deco, helt makalös. Jag tog måtten, det skulle passa perfekt. Det var inte förrän långt senare när den var på plats som jag upptäckte dom ingraverade lotusblommorna. Yoga blomman.

Schemat var lagt och jag skulle ha 6 lektioner i veckan. Jag började bli rätt nervös. Hur skulle min kropp hinna bli stark, hur skulle Laura kunna vara utan mig i 3 timmarsperioder. Det var ju inte så att ja hunnit sätta henne på någon slags rutin som jag gjort med dom andra.

Den 8 april på morgonen höll Per fortfarande på med bättringsmålning, byggherren hjälpe oss med detaljer, tavlor och gardiner skulle upp, hans fru hjälpe oss att städa. Jag packade upp varor och prissatte och Laura hängde vid tutten. Kl. 18.00 åkte vi hem och bytte om. Kl. 18.00 började invigningen. Det blev en succé, till och med borgmästaren kom. Då ska man vara nöjd fick jag veta. Dagen efter hade jag en prova-på gratis lektion. Denna gång var det inte tomt. Hela salen fylldes med intresserade yogis. Vi var helt slut men så lyckliga, för vår egen skull men även för våra kunders skull som verkade njuta av den nya miljön.

Det enda är att man är så sårbar som egen företagare.

 [gallery order="DESC" orderby="title"]

Kommentera

Kontraster

Av Jennie Liljefors den 2009-10-07 09:59

Vi var hemma i Sverige för att packa ut vårt hus då vi efter att ha hyrt ut det bestämt oss för att sälja och försöka hitta något i Italien. Vi hade bestämt oss för att stanna. Jag gick omkring och grät mellan flytt lådorna, inte likt mig och jag började ana. Jag kan ju aldrig hålla mig så snabbt åkte jag till ett apotek och hemma hos en väninna på fikapaus mitt i flyttstädningen fick jag reda på att en liten var på väg. Vi hade gett upp hoppet efter flera missfall.  Men denna gång kändes det så riktigt där inne.

Väl tillbaka i Alassio tänkte vi att drömmen om vår egna studio nog fick vänta ett tag. Men så en dag, sent in i graviditeten, grundades ALTROMONDOS historia.

Jag var på väg, när jag fick syn på en tom lokal, jag drogs mot den och kikade in. Där var den. Det gick inte att backa, även om magen som tog i fönstret gjorde sig påmind när jag försökte luta mig längre in för att kika. Samma dag ordnade jag ett möte med ägaren, när hon öppnade dörren och dammet yrde fick jag den där känslan. Här skulle vi vara.

Men det kändes lite för litet, då frågade ägaren om vi skulle gå ner. Jag tappade andan på riktigt, tårar föll på min kind. Där nere var en sal som var hel underbar, högt liggande fönster med djupa fönster nischer. Det såg ut som en kyrka. Jag såg framför mig hur kandelabrar och statyer skulle förgylla rummet.

Vi förhandlade och lokalen blev vår. Det bestämdes att vi skulle öppna den 8 april. Bebisen skulle komma 28 januari. Det var jul och än en gång satt vi i krångliga byggtekniska möten, planritningar skulle göras, 140 tillstånd skulle sökas och godkännas och det skulle totalrenoveras. Lite mycket kanske?

En annan stressfaktor dök upp. Min gynekolog hotade om kejsarsnitt om barnet inte kommit före utsatt datum. Anledningen var att vår andra dotter föddes med akut kejsarsnitt efter en vändning. I Italien föder man med snitt efter snitt, även om det gått 5 år.

Italienskorna föder mer än gärna med snitt men min inställning är att barn ska få födas på naturligt sätt om möjligt.

Jag fick stöd och råd att stå på mig från min barnmorska i Sverige som var med på vår första dotters förlossning. Jag hade dessutom längtat efter att föda barn sedan dess samt att en stor del av mitt hjärta värnar om att kvinnor ska få föda barn naturligt och på bästa möjliga sätt. Jag har i flera år jobbat som profylaxinstruktör och doula.

Dagen d började närma sig och jag var utom mig av stress av att kanske inte få föda mitt barn naturligt. Så jag gav mig tusan på att jag skulle få göra det. Dagarna innan vi hade kejsarsnittstiden inbokad gjorde jag allt som stod i min makt för att förlossningen skulle sätta igång. Promenader med vickande höfter, färdknäpp, champagne, ananas (det var en väninna som tipsade mig om att äta 3 ananas, jag förstod inte att hon menade 3 ringar utan åt 3 hela ananaser) och till sist, med råd från en italiensk läkare, tog jag ricinolja.

Det sista satte fart kan man säga, på det mesta. Vattnet gick kl. 01.00 och Laura är född

kl. 03.45, kejsarsnittstiden var kl. 07.30.

Jag var så stolt och utom mig av lycka, det var fantastiskt att få föda naturligt, även om förlossningen var hemsk.

Inte det att det gjorde så ont, utan att jag blev så illa behandlad av personal, barnmorska och gynekolog. Per skickades iväg när vi kom in för att fylla i 10 000 papper, han kom precis i tid till Lauras entré. Jag lämnades helt ensam i ett grönkaklat rum med en trädgårdsslang på väggen som användes för att spola bort spår av förlossningar med.

Jag var så glad att jag hade tänkt på att ta med mig ett foto på mina flickor som jag kramaktigt höll i handen under sista skedet, det gav mig sällskap, energi och mod.

Barnmorskan gjorde fula grimaser åt mig och gynekologen gjorde ett klipp utan information. Övergrepp enl. eu-rätt i förlossningsvård. Jag var så utsatt, ensam och arg.

 

 

Efteråt väntade en ny kamp.

Väl installerad i min sjukhussäng i en sal med 4 andra mammor och Per hemskickad ammade jag det lilla, lilla pyret för första gången. Stämningen var magisk.

En sköterska kom in i salen, tände och tog helt frankt bort mitt barn från bröstet. Jag röt till mot henne som en lejonmamma. Hon informerade mig om att här i Italien tar sjukhuspersonalen hand om bebisarna utom när dom ska ammas, och det vissa tider. I tre dagar.

Det är inte lätt att vara arg och bestämd på ett annat språk, speciellt inte efter att ha varit vaken i 24 timmar och förlöst ett barn. Jag tog all den lilla kraft jag hade kvar och skrek till sköterskan så hela salen vaknade att så skulle det inte bli i vårat fall.

Jag fick tillbaka min Laura och hade sen henne hos mig HELA tiden.

Vid utskrivningen sa en sköterska till mig att jag hade det lugnaste barnet på hela avdelningen. Jag föreslog för henne att det kanske berodde på att Laura fått vara hon sin mamma.

Samma vecka som jag kom hem revs första väggen i lokalen som snart skulle bli ALTROMONDO, en annan värld.

Livet på Rivieran är verkligen lugnt och skönt.

Kommentarer

Sanna skrev 2009-10-07 15:11:

Grym du är Jennie, skriver så himla bra! Men var är alla bilder??
kram Sanna

Kommentera

Från dröm till verklighet

Av Jennie Liljefors den 2009-10-06 10:28

Vintern 2004 tog jag och min man Per ett livsavgörande beslut, vi bestämde oss att följa våra hjärtan och flytta till Italien.

Vi hade tillbringat vår första semester här i Alassio där min man tillbringat sina somrar med sin familj. Jag blev förälskad i staden, ljuset, människorna, språket, maten, vinet. Vi återvände ofta och skapade oss en tillvaro här med många fina vänner. Vi gifte oss här, romantiskt ute på en pir, vi bjöd hit familj och vänner, alla tyckte om Alassio på sitt sätt. Vi började känna oss så hemma, överallt vi kom, både innan och efter det vi hade fått barn, blev vi så väl emottagna. Det är så lätt att vara utomhus, umgås ute, äta ute, när det är ljust, varmt och torrt.

En dröm hos oss började ta form, drömmen om att göra något annat, bara vi i vår lilla familj, ta hand om varandra efter många stökiga år med sjukdom och dödsfall i familjen, drömmen att upptäcka något nytt tillsammans.

Från att vi hade tagit beslutet tog det 1 ½ år tills vi satte nyckeln i vår hyrda lägenhet med utsikt över Medelhavet. Det kändes helt fantastiskt, overkligt. Vi hade kalkylerat med 3 smekmånader, att vänja hela familjen vid det nya livet. Att integrera barnen i samhället, skolan, att lära sig en bas i italienskan. Varje kväll var vi så trötta, helt slut av allt nytt vi lärt oss och all krånglig byråkrati vi var tvungna att gå igenom. Men vi njöt, vi levde och upptäckte livet.

Snart började mitt jobb med att fånga Alassioborna’s uppmärksamhet för yoga. Jag hade hyrt in mig på den lokala balettstudion, enda stället i hela staden som hade trägolv, för att där hålla mina yogakurser. Yoga var inte direkt på modet här när jag kom och många kopplade min införsäljning av hur bra yoga är med märket ”yoga” som gör fruktjuicer, suck! Jag insåg att jag nog hade en ganska lång väg att gå till att få några kunder överhuvudtaget. Italienarna köper hellre en välsittande dräkt i en lite större storlek än lägger tid på att hålla kroppen och själen i balans. Helgerna ska vi inte prata om. Det är inte som i Sverige där man tar tillfälle när man är ledig till att ta långpromenader, träna, gå på Friskis o Svettis, utöva långa yogapasset. Här umgås man med familjen och äter luncher och middagar, underbart i och för sig men var fanns då mitt blivande klientel?

Jag hade bestämt mig för en prova-på vecka mitt i sommaren. Vi hade precis fått klart registreringen av vårt italienska företag med ett jätte, jättelångt moms nummer; läs otaliga möten på knacklig italienska med en gammalmodig revisor med dialekt, som om det inte räckte med italienska, svensk-italiensk ordbok, småbarn (var skulle dom annars vara, vi hade ju inte riktigt tänkt på att flytta utomlands skulle innebära lika med noll barnpassning) 340 påskrivna papper och fotokopior på allt.

Iris, balettfröken, som jag hyrde in mig hos rådde mig till att hålla prova-på veckan på hösten då Alassio är en sommarstad som lever på turismen, dvs alla som bor här jobbar som galningar under sommarmånaderna och turisterna är som italienare är på sin lediga tid, intresserade av bad, mat, vin och umgänge. Yoga, hur skulle det då passa in? Men envis som jag är lyssnade jag inte på Iris utan tryckte upp affischer med mig själv på bild i Tadasana, en stående basposition, och satte upp överallt. Jag la mina visitkort på varenda bar, affär och restaurang. I studion pyntade jag med blommor och rökelse. Mattor, filtar och kuddar var beställda och fint uppackade. Jag hade pluggat in mitt manus som jag hade skrivit ihop om yoga, dess filosofi och historia samt 5 olika yogapass som jag sedan hade skickat på översättning. Mamma hade kommit ner för att hjälpa till med barnen, då Per skulle vara med och ta emot kunderna när dom kom eftersom jag inte kunde prata särskilt mycket italienska utanför manuset.

Dag 1 på prova-på veckan. Ingen kom.

Jag höll lektionen för Per som efteråt sa att, förutom att han hade väldig träningsvärk (han var ingen van yogi vid tidpunkten), det nog var lika bra att ingen kommit då min italienska låtit som en kratta. När vi kom hem efter lektionen var mamma så ivrig, hon frågade hur många som kommit och vad dom tyckt.

Dag 2, ingen kom. Per fick sig en till genomkörare. Mamma ivrig igen, men kanske inte lika mycket.

Dag 3, ingen kom. Per ville slippa yoga då han nu knappt kunde gå, mamma vågade inte fråga.

Dag 4, jag gick ner själv, förutsatte att ingen skulle komma, tyckte jag lika gärna kunde ta tillfället i akt att utöva min egen yoga.

Dag 5 och 6, lika.

Dag 7, jag kom ihåg att jag tänkte på vägen ner till studion att det kanske inte varit en så lyckad introduktionsvecka ändå. När jag kom fram stod där 3 tjejer och väntade, jag undrade lite försynt vad dom gjorde där, prova på yoga svarade dom. Jag höll på att svimma.

Det var fantastiskt, här stod jag ändå med allt som jag planerat, pluggat, jobbat och ordnat med och höll en yogalektion på italienska även om den var knagglig. Men eleverna gjorde i alla fall som jag sa.

Sakta men säkert fylldes kurserna med underbara människor som gärna tog hand om kropp och själ. Språket blev bättre och jag kunde lägga undan manuset. Språket blev bra och jag kunde börja svara på frågorna om yoga som ställts till mig under det sista året. Det var underbart, jag kunde kommunicera och få ge, ge av den kunskap jag hade, få dela med mig och få ta del. Det som är så viktigt i ett yrke där man jobbar med människor. Men även om jag träffade många elever varje dag kände jag mig ensam. Jag hade inga yogakollegor i närheten att utveckla mig med, att bolla med, att få stöd ifrån. Detta gjorde även att jag kände mig utanför samhället. Yoga började bli mer på tapeten och i alla större städer fanns nu yogastudios, skolor, utbildningar. Jag var för långt borta geografiskt från mina yogavänner i Sverige och för långt borta språkmässigt från att få yogakollegor här i Italien. För att råda bot på detta bestämde jag mig för att vidareutbilda mig inom yoga i Bologna. Vi pusslade med barnpassning och jobb så jag skulle kunna ta mig dit, 6 timmars tågresa ifrån Alassio, varje helg under ett år. Men det var värt allt jobb, det blev ett genombrott för mig. Jag lärde mig yogaitalienska, jag fick vänner och kollegor, jag fick fler kunder och till slut kände jag ett behov av att ha mitt eget.

Vi hade utvecklat en ny dröm, att ha vår egen studio som andades yoga när man kom innanför dörren, där eleverna inte skulle behöva trängas med svettiga balettdansande tonåringar. Vi ville ha en butik som kunde sälja yogaatteraljer och andra vackra svenska ting, vi sökte en oas där vi kunde få arbeta i lugn och ro och där våra kunder kunde få njuta. Det var då idén till ALTROMONDO föddes, en annan värld. Det var bara det att en annan litet, litet frö hade börjat växa inne i mig.

Kommentarer

Malin Du Rietz skrev 2009-10-06 17:15:

Hej Jennie!
Har följt dig på håll och varit så imponerad och stolt över att du verkligen tog steget många bara drömmer om. Drömmare är vi väl allihopa men det är få som går till handling. Imponerande och jättekul att läsa om er historia. Stor kram Malin

hanna o stoffe skrev 2009-10-06 18:55:

Heja heja vi är så stolta!!!!

Tessan Lindvall skrev 2010-02-09 13:23:

Hej Jennie!
Fantastisk historia! Vi har själv ett hus i en liten bergsby nära Alassio så vi är ofta i denna förtjusande stad.Vi har sagt så många gånger att vi skulle leta upp er, det hade varit så roligt att få träffa er.Det känns ju betydligt lättare nu när ni skaffat en butik, så i Augusti är vi nere och då kan ni förvänta er att ett skånskt par kommer förbi och säger hej!
Vi själv har bestämt oss för att flytta ner det är bara frågan om när....Men det kommer det är jag säker på!

Ciao Tessan

Kommentera

Jennie Liljefors

Jennie Liljefors
Gör: Yogalärare, driver Altromondo yogastudio & boutique i Alassio, Italien, profylaxinstruktör och doula (hjälpkvinna vid förlossning)

Intresse: Familj, vänner, yoga, mat och vin

Kontakt: jennie@jennieyoga.com

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Succé på Östersjön: Vår traditionella höst-författarkryssning på Östersjön blev en verklig succé. Förre justitieministern Thomas Bodström berörde oss alla när han presenterade sin senaste bok "Det man minns" som handl... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com

Annonser

Köp en eltandborste som gör gott, inte enbart för din mun