Gertrud Stenung

Vad får ungarna ha på sig?

Av Gertrud Stenung den 2010-10-18 13:45

Hej känns roligt att vara tillbaka som gästbloggare för 2,6. Sist jag bloggade väntade jag mitt andra barn som nu har hunnit bli 8 månader. Eftersom jag just nu är mammaledig kommer jag skriva en del om det och om annat som poppar upp mellan lämningarna och hämtningarna av barn nummer ett.

 

Jag gick igenom kassarna med sparade barnkläder efter min dotter för att se vad hennes lillebor skulle kunna ärva. Det var en fin stund med mycket minnen men efterhand blev jag varse att det var väldigt lite ”riktiga” tjejkläder, ni vet såna där puderrosa små gulliga grejer med spetsar på som låg i påsarna.  Jag kom ihåg en resa till Italien, Alva var ett halvår och alla frågade hela tiden om hon var en flicka eller pojke, det gick inte att se på kläderna. Jag vet att jag medvetet inte vill köpa för tjejigt till henne då men nu när jag stod där, 4 år senare och rensade undrade jag varför det var så viktigt. Det kändes nästan lite sorgligt att jag inte hade velat att man direkt skulle kunna se att hon var en flicka. Jag menar, när de är så där små är det ju inte kläderna i sig som påverka dem utan hur vi vuxna bemöter dem. Och eftersom alla ändå alltid vill veta vad det är för kön på barnet så spelar det ju ingen roll om man kör unisex på kläderna.

 

 Men nu var det då dags för lillebrorsan att få ärva. De få kläder som var tydliga flickkläder rensade jag snabbt bort och då slog mig nästa tanke. Varför ville jag att folk skulle sväva i ovisshet om min flicka var en pojke eller flicka men om min pojke ser ut som en flicka då är han utklädd???

Jobbig fråga.

Det ända svar jag pinsamt nog kunde komma på var att det är bättre att se ut som en pojke oavsett om du är en pojke eller flicka. Är det så illa? Nu kanske ni som läser detta inte alls känner igen er, jag kanske är helt ensam om dessa spörsmål. Möjligen, men jag tror inte det.

Som vuxen är det ju t.ex. helt accepterat för kvinnor att klä sig i kostym, förvisso feminint skurna men var finns den maskulint skurna klänning eller kjol som är gångbar både på jobbet och till fest?

 

När dottern hunnit bli 3,5 kom klädmedvetenheten över en natt. ”Jag älskar inte svart, brunt, grönt och gult, jag älskar bara rosa och lila… och därmed basta (som hon säkert skulle ha lagt till om hon kunnat det uttrycket). Jaha?!  Prinsesseran var ett faktum. Kämpa emot eller följa med var frågan.  Jag följde med om än motvilligt. Varför då då?

 Är det något fel på att småflickor vill vara prinsessor med rosa klänningar? Nej det är det ju inte men ändå ville jag inte riktigt släppa till. Jag som själv är mycket medveten om vad jag sätter på mig, som vill ha feminina kläder och älskar cericerosa. Varför satte jag mig emot min dotters nyfunna passion för det som hon uppfattar som fint och vackert.

Därför att jag tycker att det ger felaktiga signaler till barnen att tjejer är prinsessor i rosa tyll och killar är superhjältar som räddar världen. Men det är ju sett ur mitt vuxna, stereotypa, svart eller vitt perspektiv och det sitter väl för f-n inte i kläderna, eller?

 

 

Alva fick till slut frossa i Hello Kitty, rosa Tingeling vingar med tillhörande trollspö och prinsessklänningar.  Numera ligger det mesta av allt det där lite här och där i flickrummet och plockas fram emellanåt när det är dags för utklädningslekar. Och det var, får jag lov att erkänna med illa dold stolthet som jag gick på söndags promenad i slutet av sommaren med en dotter iförd Spidermantröja och chockrosa tyllkjol. Hon hade löst mina klädproblem, det behöver inte vara antingen eller det kan vara både och!!!

Ja hoppas verkligen att jag kommer känna samma självklara stolthet inför Vilgots klädval om han tar efter storesyrrans klädmode.

Mvh/Gertrud

Kommentera

Var har hövligheten tagit vägen?

Av Gertrud Stenung den 2009-09-13 12:00

Nu har det redan blivit dags för mitt sista inlägg som gästbloggare, åtminstone för denna gång. Har ett uppslag som jag känner mig lite tveksam till mest på grund av att det kanske får mig att framstå som gnällig och med trista tantfasoner. Men det bor väl även en sån person inom mig så jag tar risken.

 

När jag var liten, och då snackar jag slutet 70-tal och tidigt 80-tal så blev jag fostrad, både hemifrån och i skolan till att man reste sig och erbjöd sin plats för behövande på bussar och tåg, att man höll upp svängdörren om det kom någon bakom, att man helt enkelt skulle vara observant på om det var någon som behövde hjälp på allmän plats. Nu vet inte jag hur många jämnåriga jag delar detta med, ja menar jag tillhör ju den där lilla skara 70-talister som faktiskt tyckte om Vilse i pannkakan… Men jag tror ändå att vi var ganska många som fick med oss dessa värderingar.

 

Idag blir jag mer och mer förvånad över hur avstängda de flesta är som jag möter i tunnelbanan. Det är som om allt måste påpekas med en kommentar eller förtydligas med en fråga för att vi ska se varann och våra ev. behov av hjälp i olika vardagssituationer. Typ hålla upp dörren för någon bakom med en masa bagage eller erbjuda nån med barnvagn hjälp nedför en trappa eller se att kvinnan med den stor gravidmagen kanske vill sitta eller andas verkligen den där sjaviga personen som halvligger på bänken eller, eller, eller. Det går att ge hur många exempel som helst på vad vi möter dagligen i kollektivtrafiken och det är väl just det som gör att vi är så avstängda och avtrubbade. Det är jobbit att ta in allt det som händer runt omkring oss när det enda man kanske vill är att få vara ifred med sina egna tankar en stund innan jobbet eller hemmasurven drar igång. Och det är ju helt förståeligt. Men måst det innebära att man inte kan slänga åtminstone ett litet getöga omkring sig då och då?

 

Dessa tankar aktualiserades för mig här om dagen. Jag stod precis i färd med att baxa min cello och tre andra stora väskor nerför två trappor då det dök upp två män i 25, 30 års åldern. De var inbegripna i ett samtal och trotsa att de mer eller mindre snubblade över mig och mitt gepäck så var det som om jag var osynlig. Till saken kan sägas att jag har en ganska stor gravidmage som jag stod med fullt synlig. En fråga rann upp i mitt huvud som jag tyvärr inte hann få ur mig när de gled förbi. ”Föresvävar det inte er över huvudtaget att höra er för om jag skulle behöva lite hjälp?” Deras konversation ekade bort i trapphuset och jag han få en obehaglig känsla av att inte vara värd någonting, en tjock brud bara som inte väcker nåt intresse. Den känslan gick snabbt över och förbyttes till, hur kan man vilja vara så fullständigt upptagen av sig själv att man inte ens ser vad som finns runt omkring en. Men det kanske inte är en fråga om att vilja utan om att aldrig ha fått med sig den synen på omgivningen. Att vi faktiskt angår varann även i en storstad som Stockholm och att man, som jag tycker både kan kräva och förvänta sig att få hjälp på allmän plats om man skulle se ut att behöva det.

 

 Hej och tack för nu

/Gertrud

 

Ps. Här kan ni som är nyfikna på vad jag gör se mig och Lise under hösten. Ds

Kommentera

Kunskap ett tveeggat svärd

Av Gertrud Stenung den 2009-09-12 10:19

Jag är 37 år och gravid i 4 månaden vilket innebär att jag och min man blev erbjudan att gör ett så kallat KUB test av fostret inne i min mage. Detta för att se hur stor risken/chansen var att barnet skulle ha en kromosomavvikelse. På första mötet med barnmorskan tog hon upp det och bad mig och min man att gå hem och fundera på hur vi ställde oss till det. Detta var ingen nyhet för mig men nu när vi faktiskt stod inför valet att skaffa oss denna information och sen, utifrån resultatet av undersökningen ta ett beslut på om vi ville fortsätta graviditeten eller inte så gav det mig en känsla som gränsade till depression.

Det var 6 veckor kvar till undersökningen och vi var båda mycket glada över att vara gravida igen men skulle jag nu inte kunna glädjas över det lilla som växte inom mig innan vi hade fått veta hur det stod till? Skulle jag inte kunna knyta an till skrutten förens då?

 

Vi var båda mycket tveksamma till att genomföra testet framför allt därför att vi inte visste vad vi skulle göra med ett negativt besked. Skulle vi verkligen kunna avbryta graviditeten, skulle vi vilja det? Vi frågade barnmorskan om råd men hon ville inte råda oss till något, vi måste fatta beslutet själva sa hon. Bra inställning tyckte vi, men en sak sa  hon. När jag var ung, för sådär 30 år sen fanns samma oro för om barnet skulle vara friskt och oskadat men inte samma information att få. Vi fick helt enkel finna ett sätt att leva med oroskänslorna så att de inte skymde glädjen och spänningen inför barnet allt för mycket och det, avslutade hon var nog enklare än det som ni ställs inför idag.

 

Ja, de var det nog i alla fall i det här avseendet. Nu bestämde vi oss ändå för att göra testet. Mycket utifrån inställningen att det ändå är bättre att veta än att inte veta. Ironiskt nog så får man inte ett 100 % svar utan en siffra som säger att risken är en på si eller så många hundra/tusen att barnet har kromosomavvikelsen. När vi gick därifrån var vi skönt invaggade i att vi hade fått en riktigt bra siffra. Men ändå kröp sig tvivlet på, vad var det egentligen vi hade fått veta? Att risken var mycket liten man att den fanns där… var det inte det vi hade vetat innan också men att inte haft ett papper på?

 

Mina tankegångar lägger inte en moralisk aspekt på vad man väljer att göra med information av ett KUB test utan snarare vad vi ska med kunskapen till om man ändå inte riktigt kan VETA vad den säger. Och återigen brottas jag med mitt och allas vårt (många av oss i alla fall) behov av att kontrollera våra liv in i minsta detalj och tron på att det är det som göra oss lyckliga och framgångsrika.

 

/Gertrud

Kommentera

Vad är en riktig kvinna?

Av Gertrud Stenung den 2009-09-09 15:09

När jag väntade vårt första barn hade jag en drömlik grossess utan minsta problem. Utan att vara medveten om det då var jag helt fokuserad på att det skulle bli en naturlig förlossning. Det fanns överhuvudtaget inte något annat alternativ för mig. Jag skulle dessutom mer eller mindre andas ut mitt barn. Man är väl inte sångerska för inte? Syrgas fanns åtminstone med i mina planer men framför allt så skulle ALLT gå bra även om jag förstod att det skulle kunna bli tufft utav helvete.

 

Nu blev det inte alls som jag hade tänkt mig.

 

Först ville Alva inte komma ut, efter 10 dagar blev det rutinbesök. Där tyckte de att hennes aktivitet var för liten så de satte igång mig. Va, är det nåt som inte stämmer? OK, ett djupt andetag nu är det i alla fall på gång. Efter några timmar utan att nåt hände var det fortfarande för stilla där inne. Mätapparaten bredvid sängen terroriserade oss med sina allt för små utslag och tillslut kom det för mig chockartade beskedet, barnet måste ut NU och det med kejsarsnitt. NEJ!!!  Så skulle det ju inte gå till.

 

Idag är jag evigt tacksam för att jag lever i Sverige på 2000-talet. Men då, fastän jag med huvudet förstod att kejsarsnitt var Alvas enda sätt att komma levande till världen var jag som fastnaglade vid tanken på att jag inte var en riktigt riktig kvinna eftersom inte hade krystat fram henne själv. Snacket om vilken tur att du inte lever på 1800-talet blev bara i mitt fastlåsta läge ytterligare ett bevis på att jag inte hade fixat det där mest ultimat kvinnliga. Ni kan ju föreställa er själva vilken sten på inte- vara - en- riktig -kvinna bördan det blev när det visade sig att Alva var för liten för att få igång amningen och måste matas med nappflaska en gång i timmen. Oj, oj, oj.  Jag gav mig faan på att vi skulle få till det och det fick vi också förvisso, en och en halv månad senare. Men vägen dit kantades av mycket gråt, tandagnissel och tvångstankar om att när nu inte förlossningen blev som jag hade tänkt mig så MÅSTE jag få till amningen annars är jag definitivt ingen riktig kvinna.

 

Men vad är då en riktig kvinna? Jag vet inte, finns det nåt svar på den frågan överhuvudtaget? Något jag definitivt vet är att det inte kommer an på vad jag så att säga lyckas eller inte lyckas göra mellan mina ben. Nu, när jag väntar vårt andra barn är min inställning att det får gå som det går jag vet inte vad som kommer bli bäst för den här ungen.  Jag försöker att inte bestämma mig för något vilket inte är det lättaste i denna målinriktade värld där du kan allt det du vill och där (tvångs)tankens kraft är obegränsad…

 

/Gertrud

Kommentera

Vampyrerna och jag

Av Gertrud Stenung den 2009-09-08 11:56

Har ni börjat titta på Trueblood än? Vampyr-Tv serien i svt1 som har en ganska intressant intrig. Man har lyckats ta fram syntetiskt blod vilket gör att vampyrerna inte längre behöver suga på människorna. Så nu träder de fram och vill leva sida vid sida med människorna och få medborgerliga rättigheter. En ny sort att förhålla sig till där människorna är fullproppade av förväntningar och förutfattade meningar inte minst i religiös bemärkelse.

Fokus ligger förstås på alla myter kring vampyrer framför allt den om deras sexuella aptit och hypnoskonster. Självklart har en lovestory mellan en vampyr och en dödlig redan inletts.

 

Inför det först avsnittet  var jag mycket tveksam till om jag överhuvudtaget skull börja titta på detta eftersom jag hela mitt liv periodvis har haft en nästan okontrollerbar mörkerrädsla för just vampyrer och varulvar.  Men det är med skräckblandad förtjusning, snudd på besatthet som jag bänkar mig framför TVn och låter mig skrämmas och förföras av den amerikanska söderns sammetslena nätter och sylvassa tänder.

 

Men så här om dagen kom jag på mig själv med att försöka lösa hur Bill (vampyren) och Sookie (den dödliga) skulle kunna få till ett liv med barn ihop…? Herregud, hur inloggad på livspusslet är man då?  Lösningen, fantiserar jag vidare skulle vara om han kunde fixa problemet med dagsljuset. Då skulle han kunna vara uppe från eftermiddagen när barnen kommer hem till på morgonen när de går upp… Va? Vad håller jag på med? Jag skrämmer nästan mig själv med att vara så upptagen av att lösa ett problem som inte ens finns i TV-serien.

 

Verkar dessutom som om jag helt har glömt bort att vissa möten också kan vara just äventyr som inte prompt måste resultera i att man bygger bo och skaffar barn. Men mina fantasier säger nog en hel del om hur mycket graviditetshormonerna snurrar runt i mitt blodomlopp.  Undra föresten hur de skulle påverka en Vampyr man … Nej, nu får jag ge mig.

 

/Gertrud

Kommentarer

Rolf JOHNSSON skrev 2009-11-08 15:01:

ag skulle gärna leva som en vampyr.

Kommentera

Hej nu börjar jag!

Av Gertrud Stenung den 2009-09-07 14:35

Så har det då blivit dags för mig att debutera som gästbloggare för 2,6 miljonerklubben.

Jag insåg här på förmiddagen att en liten hämmande känsla av prestationsångest tagit mig i besittning. När jag märkte att jag på klassiskt försöka- hålla- det- ifrån- sig manér började göra ALLT möjligt annat utom att koncentrerat sätta mig ner framför datorn och skriva mitt första inlägg insåg jag att ett miljöombyte till kvartersfiket nog skulle göra susen. Och här sitter jag nu och har gjort om prestationen till en mysig fikastund bara för mig.  Och det är denna typ av självbedrägeri som jag tror på väldigt skarpt men som det har tagit lång tid att komma fram till.  Fortfarande kan jag drabbas av den där robotlika inställningen av att allt kreativt arbete måst springa ur blod, svett och tårar, annars är det inte på riktigt. Vad nu ”på riktigt” är?

 

Under den här veckan har jag tänkt skriva om mina egna betraktelser och tankar kring olika stressframkallande områden som jag själv upplever och ser omkring mig.

 

SVININFLUENSAN

Hur ska man förhålla sig till detta abstrakta och i högsta grad påtagliga hot om ohälsa och i värsta fall död? Jag som själv är gravid i 4 månaden fick i förra veckan en mindre panikkänning när jag i en fullproppad tunnelbana vagn med morgontrötta medresenärer läser i Metro att HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR  är den största smittorisken och överst  i (hela) listan står det KOLLEKTIVTRAFIKEN… Pust, det var ju knappt att jag kunde hålla mig i nån av stängerna ännu mindre andas när jag tyckte mig höra en nysning längst bort i andra ändan av vagnen.  Tusen tips om hur man bäst förebygger och undviker smittorisken är ju en liten tröst att håll sig i.

 

Men som med alla andra yttre faktorer som kan påverka och förändra mig och mitt liv så tvingas jag tillslut ändå fejsa att det egentligen inte går att kontrollerar någonting. Att tro det är en illusion. Trygghet är inte att aldrig råka ut för något utan snarare att veta att det förr eller senare kommer hända mig något som jag inte, vare sig jag vill det eller inte kan styra över och att det gäller att försona sig med den ovissheten.  Hur lätt som helst…

 

Om du är nyfiken på vad jag gör när jag inte sitter på kvartersfiket och skaldar gå in HÄR och se dig omkring.

 

Hej så länge/Gertrud

Kommentera

« Visa 10 nyare blogginlägg

Gertrud Stenung

Gertrud Stenung
Gör: Sångerska och cellist. Ena halvan i duon Lise&Gertrud - två röster och en cello, samt egen företagare.

Intresse: Umgås med min man och dotter, äta gott, lyssna på stark medryckande musik, dansa, spela dragspel och försöka njuta av livet så ofta och mycket jag kan.

Hjärtfråga: Barns livsvillkor både här och runt om i världen, jämställdhetsfrågor mellan män och kvinnor

Kontakt: kontakt@liseochgertrud.se

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Grattis Nils Landgren!: Vanligtvis är det han själv som delar ut ett stipendium i sitt namn till unga förmågor, men i kväll fick vår fantastiska trombonist Nils Landgren ta emot Aila och Gunnar Anderssons (generalkonsul f... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com