Gertrud Stenung

Slutkläm

Av Gertrud Stenung den 2011-06-19 12:59

Innan jag egentligen kan börja prata om självbehärskning som vägen till lycka och harmoni så måste jag ta en titt på sömnen/sovtiderna. Mina testresultat, so far visar på en MYCKET tydlig koppling mellan en natts (eller snarare flera nätter i rad) med god sömn och oceaner av självbehärskning. Jag blir ju rena rama lammungen när jag får sova mina 7-8 timmar, klarar vilket gnäll som helts från både vuxna och barn. Och i ärlighetens namn så visste jag ju det.

 

Men jag vill ju så desperat gärna ha, åtminstone ett litet halmstrå att hålla mig i när jag inte tycker att tillvaron funkar som jag vill att den ska göra. Nåt som snabbt och enkelt ger mig både en förklaring och en lösning på mitt problem/tillstånd, gärna på samma gång. Och då är det väldigt lätt att börja jaga över den där berömda ån för att få tag på det, om möjligt ännu mer berömda vattnet.  Alltså göra det svårare än vad det egentligen är.

Varför är då det enkla så svårt?

Gå och lägga sig i tid. Hur svårt kan det vara…

Tänka efter innan man talar. Borde väl för tusan inte vara så himla svårt

Ta den där raska promenaden två – tre gånger i veckan… Ingen kommentar

Få till ett- två spinningpass/ vecka???

Äta precis tills man känner de först mättnadskänslorna. Det borde väl verkligen vara lätt, eller?

Ha en njutningsdag/vecka (om ens det). Självbehärskning!!!

 

I grunden, tror jag att svårigheterna med enkelheten handlar om en form av prestationsångest.Hur då? Jo, om mina förväntningar på resultatet av mina ansträngningar är för högt satta så krävs det ju en stor insatts/prestation för att jag ska kunna uppnå dessa högt uppsatta resultat. Då blir automatiskt fallhöjden stor och rädslan

för att misslyckas ännu större.

 

Slutsats: Jag gör nog bäst i att inte försöka så behöver jag inte utsätta mig för ännu ett nederlag utan kan lugnt luta mig tillbaka i den välbekanta uppfattningen om att jag inte besitter den förmåga, självbehärskning, jävlar anamma eller vad det vara månde som krävs för att kunna förändra på sakernas tillstånd.

 

Nu ska jag bara chilla resten av denna regniga söndag, kraven på dagen känns befriande låga nu när jag skrivit min sista blogg för denna gång.

 

Varma sommar hälsningar. /Gertrud

 

Kommentera

Självbehärskning

Av Gertrud Stenung den 2011-06-17 09:03

Usch vilken jobbig känsla som bor i mig idag. Dålig, jag känner mig dålig. En oerhört trist och ångestframkallande känsla. Men jag fick faktiskt, bara genom att skriva de två första meningarna lite distans till känslan.  Jag börjar betrakta den istället för att den betraktar mig och talar om för mig hur ”dålig” jag är på allting.

 

En, för mig stor fördel med att ha barn är att de där svarta hålen, där den bristande självkänslan som snuddar vid självömkan bor fortfarande finns meeeen om jag trattar i så måste jag helt enkel kravla mig upp kvickt som attan. Jag kan inte bara hänge mig åt mitt egna taskiga mående.  En stor gåva, tack för det ungskrutta. Samtidigt så är det ju också dem eller snarare mitt agerande mot dem som kan utlösa ett fall ner i svarthålen… Vilken dåååååålig mamma jag är. Att jag inte kan ha lite mer självbehärskning!

 

Just nu är jag inne på självbehärskning. När jag googlade på det fick jag bl.a. upp kopplingar till mat, sex och vår evolutionära utveckling.

”Redan schimpansens och människans gemensamme förfader hade förmåga till själv behärskning, vilket är avgörande för ett bra liv.” Illustrerad Vetenskap.

Ja visste det, Jag VISSTE det. Självbehärskning är vägen till lycka harmoni och framgång!!! Sen hittade jag en annan länk med lite tips om hur man

kan förhålla sig när man känner att man håller på att tappa självbehärskningen.

Toppen, nu j-lar ska här jobbas och sättas upp mål och delmål, nu är vägen utstakad. I alla fall ett litet halmstrå för mig att hålla mig i just denna dag när självbehärskningen, vad det gäller att dissa mig själv är snudd på obefintlig.

 

Återkommer med testresultaten innan veckan är slut.

Kommentera

Mitt roligaste

Av Gertrud Stenung den 2011-06-15 09:06

Idag ska jag göra det roligaste jag vet, lira! Giga, showa, sjunga och spela på min cello. Vi, jag och min vän och parhäst Lise ska förgylla kvällen för ett hundratal gäster på temat Kärlek, Amore, Löööööv. Vi har en ganska så utstakad plan för kvällens framträdande men allt är inte lagt, det finns några andningshål där vi kan improvisera om andan faller på.

”Har du jobbat med något annat tidigare?” var det en bekant som frågade mig härom dan. – Jo visst har jag gjort det, svarade jag lite ursäktande och lite för snabbt. För när jag sen tänkte efter så insåg jag att, Nja jag har ju haft lite sommarjobb och kortare inhopp på så kallade ”vanliga jobb”. Men jag har aldrig haft nån fast anställning eller jobbat mer än några månader i sträck och det har alltid skett parallellt med mitt

musicerande.

Jaha, då har jag alltså frilansat och varit ”egen” i, få se nu… 20 år. Hurra!!! Jag har alltså haft privilegiet att få göra det jag är bäst på och det som jag tycker bäst om i 20 år. Då kan jag nog våga vila lite på lagrarna nu och inte vara så orolig för att hjulen ska stanna bara för att jag sitter ner på ändan en liten stund. Eller, som en annan person i min omgivning mycket klokt frågade, när jag uttryckte en stress över framtiden.

– Du har väl tänkt fortsätta spela efter 65?

– Ja, svarade jag

– Ja men, varför är det då så brottom med allting då?

 

Kommentera

Korkad kommentar

Av Gertrud Stenung den 2011-06-14 08:57

Läste just i morgonens DN att klimatfamiljen Lindell trots hjälp från stora företag inte lyckades uppnå sina koldioxidmål. Men de har ändå lyckats avsevärt i sin strävan. Vår Miljöminister, Anders Carlgren uttalade sig om detta i samma artikel och hans slutkläm var det mest kokade jag har läst på länge. ”ett enormt gott budskap till alla som oroar sig för klimatet, säger han till TT” Kom igen Carlgren, Bättre än så kan du väl? Inte är det väl så att vi bara är några stycken som går runt och oroar oss för miljön???

Kommentera

Teamwork med vuxenpoäng

Av Gertrud Stenung den 2011-06-13 20:46

Så hade det då äntligen blivit dags för den där arbetshelgen på sommarön.  För ett par år sen blev vi kusiner ansvariga för den lilla sommarstugan på 25 kvadrat som vi alla bodde i som barn, samtidigt kan tilläggas om somrarna. Mycket snack runt i kring hade det varit men nu var det då dags att skrida till verket.  Vi bokstavligen bröt med det gamla. Ut rök allt som väggfast hette, sängar som sängbord. När det väl var gjort, under mycket buller och bång visade det sig att väggarna behövde sig en rejäl omgång de också. Så bort med vävtapeter och alla färglager från de senaste 40 åren. Härligt var det att stå där sida vid sida och jobba ihop. Teamwork, när det är som bäst där alla deltar efter eget huvud och förmåga.

Vi kusiner är mellan 37 och 44 år och våra barn tippar mellan 16 månader och 9 år. Och när vi nu stod där och slet i denna underbara värma som helgen bjöd på slog det mig att våra föräldrar var så där 18-20 år när de i sin tur tog över lillstugan med sina barn, det vill sägavi. En tidsdiff på sådär 20 år… När jag tittar runt omkring mig i bekantskapskretsen så är vår snittålder ganska representativ på både vuxna som barn. Å då KAN jag inte låta bli att tänka, hur skulle det sett ut om vi alla hade skaffat barn tidigare? Hur skulle det, i ett vidare perspektiv påverkat oss i förhållandet till våra jobb, föräldrar, vänner, barn mm. mm? De frågorna kommer vi aldrig få svaret på (för att citera Tage Danielsson i sagan om Karl Bertil Jonsson).

Meeen jag vill ändå drista mig till att säga (om jag nu bara går till mig själv alltså som fick mitt första barn vid 34). Jag skulle ha varit tvungen att växa upp snabbar, sett utifrån perspektivet att ha ansvar för någon annan än sig själv. Jag hade tidigare (hoppas jag) insett behovet av en sundare fördelning mellan yrkesliv och eget liv. Och jag hade definitivt tagit tag i lillstugan tidigare vilket säkerligen hade lett till att jag tagit

mer ansvar på sommarön i övrigt och inte drönat runt som en förvuxen tonåring.

Jo, jo se där en liten moralkaka uppslängd så här på kvällskvisten! Men jag menar det inte som nåt viftande med pekfingrar utan mer som en undran. Vad händer med en när man inte på ena eller andra sättet (=skaffar barn eller genom någon annan process) mognar och utvecklas som människa. När man hela tiden står sig själv närmast i alla lägen och inte tvingas vidare till nya upplevelser, vare sig man vill det eller inte. Hur blir det då i smått som i stort?

Ja, detta for som sagt genom mitt huvud när jag stod i rivdammet ute på ön och slet tillsammans med tre andra vuxna som med gemensamma krafter skaffade sig ytterligare några rejäla ”vuxenpoäng”.

Kommentera

Konklusion

Av Gertrud Stenung den 2010-10-24 14:17

Söndag och min sista dag som gästbloggare. Tog en rask promenad i hällregnet (med mina snygga väderkläder) och gick igenom det jag har skrivit om under veckan. Det som spontant kom för mig som en konklusion var ”live and let live”. Det är så mycket runt om kring oss som försöker påverka hur vi väljer att leva våra liv. Hur våra hem ska se ut, hur vi själva ska se ut, vad vi ska äta, hur vi ska sova, hur vi ska tillfredsställa oss både sexuellt och själsligen, hur våra barn blir trygga och harmoniska, hur vi håller passionen igång, varför vi kvinnor gillar det ena eller det andra, hur vi ser yngre ut, hur vi håller oss vital, mm. mm. i all oändlighet. Och allt (nu kanske jag är lite väl kategorisk) med baktanken om att väcka vår köpimpuls.

Stopp där! Nu hamnade jag i ett helt annan spår, tillbaks till min konklusion. Lev och låt leva. Med det menar jag, lev med öppenhet och tolerans inför dig själv. Om något känns fel ge dig tid att se efter vart skavet sitter men håll prestationen stången. Döm inte ut dig själv när något du förutsatt dig att göra tar längre tid eller kanske inte ens blir av. Att ha mål och delmål är bra men låt inte de styra din tillvaro. Och framför allt, glöm inte bort att andas. Utan ordentligt med syre i hjärnan gör man så mycket dumt

Här kan du gå in och läsa och lyssna på det jag gör när jag inte är mammaledig eller bloggar för 2,6 miljonerklubben.

Tack för denna gång

/Gertrud

Kommentarer

Christel Stenung skrev 2010-10-24 15:48:

Hej Gertrud!
Inga glada höststövlar hjälpte,det blev ingen rask promenad.
Tyckte om dina tankar.
Öppenhet och tolerans två värden som gör livet lättare det vet jag och det tror jag på ,men svårt, inte alls självklart.

Jaha, så blev mitt första bloggsvar. Kul!
/ Christel

Kommentera

En sak i taget

Av Gertrud Stenung den 2010-10-23 13:50

Igår frågade en vän mig, lite halvdesperat av sömnbrist ”Vad gjorde man med all tid man hade innan man fick barn? Jag svarade förnumstigt. ”Man slösade bort den”. Nu är ju det där med hur man hanterar sin tid högst individuellt. Så jag får nog ändra mitt svar till ”Jag slösade bort den”.

Jag befann mig ofta i ett tillstånd där tiden bara fick rinna på, jag lyssnade på musik och försvann in i den och i de fantasier som den utlöste, jag hängde med vänner och en eftermiddagsfika kunde lätt utvecklas till en helkväll på stan.  Jag ägnade mig ganska lite åt mitt hem, var rätt dåligt på att städa och hålla efter. Hade ofta olika planer på hur jag skulle kunna förbättra komforten i de små ettorna jag bodde i men det stannade alltid vid drömmar. Sen ägnade jag mig mycket åt mitt själsliga tillstånd. Både på soffan hemma och på den professionella. Tid var något det fanns mycket av både per dygn och i form av liv.

 

Idag har dygnet fortfarande 24 timmar men min livstid har minskat… Är det därför jag känner att jag måste hinna med mer på samma tid? Undermedvetet försöker jag kanske springa ikapp den där tiden som då bara fick rinna iväg. Eller så är det helt enkelt livets gång. Två barn ett äktenskap och ett eget företag tar tid.

 

Jag tycker att det mesta i mitt liv har blivit bättre med åren. Men en sak som jag faktiskt kan se att jag, helt omedvetet var bättre på förr var att göra en sak i taget. Idag försöker jag vara så effektiv som möjligt och göra flera saker samtidigt.  Det sägs ju att vi kvinnor ska ha en bättre simultanförmåga än män, och visst det är inget fel på min. Jag tycker också om att vara i ett svirr där många saker pågår samtidigt. Det får mig att känna mig effektiv och i händelsernas centrum.

 

Nu börjar forskningen visa att vi inte alls är mer effektiva när vi ägnar oss åt ”multitask”, som det kallas när vi gör flera saker parallellt snarare tvärt om. Samma forskning visar också resultat som tyder på att vid intensiv  ”multitasking” löper vi stor risk att få hjärnskador i form av minnesförlust. HJÄLP! I ett radioprogram hörde jag nyligen hur en forskare jämförde dagens syn på multi task med 50-talets syn på rökning. Något en framgångsrik, trendmedvetet och stark man/person gör/gjorde. Han var övertygad om att på samma sätt som rökningen av hälsoskäl idag är förbjudet på många arbetsplatser kommer även multitask, om så där en 20-30 år att vara ett minne blott.

 

Samma vän som frågade om vart tiden tog vägen förr brukar benämna sig själv som långsam. Ändå är hon en av de mest effektiva personer jag känner. Kanske p.g.a. att hon alltid tar sig tid att sitta ner och tänka igenom det hon håller på med både en och två gånger. Men framförallt är hon mycket bra på att ägna sig åt just en sak i taget.

/Gertrud

Ps. detta inlägg är skrivet samtidigt som jag, lagat lunch, ammat, kokat kaffe, bytt blöjor, nattat för efterlunchen vilan, mm. mm. Verkligen supereffektivt . Ds

Kommentera

The good cry

Av Gertrud Stenung den 2010-10-21 14:05

Tänkte ett varv till på det jag skrev om igår. Detta om att mitt sinne har svårt att släppa taget om de negativa tankarna. Att jag måste ner i mörkerhålet innan jag kan stiga upp mot skyn igen. Och om någon försöker komma med positiva hejarrop lite för tidigt så blir jag förbannad och gottar ner mig ännu mer i det som jag deppar över. Min slutsats igår var att detta var ett barnsligt och omoget beteende.  

Men jag har som sagt tänkt ett varv till. Varför skulle det vara omoget att leva ut sina känslor? En känsla slutar ju inte att kännas bara för att jag försöker pressa tillbaka den om än med ett positivt tänkande.  Finns den där så finns den där och antingen levs den ut för vad den är eller så kommer den ut på något annat sätt.

 

För ett par år sedan åkte en vän ner till Sydafrika för att jobba med ett projekt. Redan första dan där träffade hon en man, de blev blixtförälskade och trots att de båda var gifta på varsitt håll inledde de en kärleksaffär. När dagen för avskedet kom var de båda förkrossade. Hon frågade honom vad han skulle göra när hon hade åkt. Han svarade,”I´m gonna go out in the desert and have a good cry”.

Det svaret tycker jag säger precis vad det handlar om. Man måste våga ta sina känslor på allvar och leva ut de i den utsträckning som behövs för att sen kunna resa sig upp och gå vidare. Våga släppa kontrollen och lita till att sorgen, vreden, avunden eller vad det nu är för känsla som tagit en i besittning kommer att ge med sig om man bara våra släppa ut den.

Länge leve The good cry!

/Gertrud

Kommentarer

Helena skrev 2010-10-21 15:12:

Ännu ett tänkvärt inlägg. Tack :)

Kommentera

Positivt tänkande

Av Gertrud Stenung den 2010-10-20 11:07

Usch vilket dåligt väder det är idag, Hallå, hallå det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder! Men jag har inga dåliga kläder. Jag har till och med lite halvsnygga väderkläder det är dåligt väder i alla fall. Deppigt är det och blött och grått. Det var ju så fint för bara några dagar sen, riktig höst. Det slog mig då hur kort den där härliga hösten är. Den som man kan börja längta efter när sommaren går mot sitt slut. Klar kall luft, blå himmel som kontrasterar vackert mot det gröna gräset och lövträdens alla underbara färgskalor. Nu är den redan över. Buhuhu. Nu kommer grå tjockan, blötsnön och tungsinnet.

 

Titta, sa jag till min dotter när vi flög igenom Arlandas regntunga moln på väg mot Spanien i somras Solen lyser här ovanför molnen. Fastän vi inte ser det nere på markan så lyser den hela tiden. Jag sa det med baktanken om att detta kunde vara en metafor att ta till nästa gång hon bryter ihop över något. Kanske lite för avancerat för en 4 åring så jag sa det förmodligen lika mycket till mig själv.  

 

Positivt tänkande, jajamensan. Jag tror på det, är övertygad om att det ger effekt och att det till och med kan påverka vårt allmäntillstånd. Ändå har jag så svårt att få det att funka när jag är på väg ner i mörkerhålet. Det är som om jag måste få grotta ner mig innan jag är mogen att stiga upp mot skyn igen.

 

Min man är expert på att tima den där positiva kommentaren lite för tidigt vilket får till följd att jag fräser tillbaka något i stil med, Jag måste väll kunna få vara ledsen för att sista skålen från vår första resa till Tunisien just gick i tusen bitar eller, det är visst inte skönt att lillskrutten inte längre vill amma på kvällarna eller, Hur då allt kommer att ordna sig? Jag har ju inte en aning om hur det ska gå till!!! ( undertext, allt vilar ju på mig). Det är som om mitt sinne vill hålla kvar katastrofkänslan som den negativa tanken utsöndrar. Den är på något sätt söt och go att hänga sig fast vid. Sinnet känner motstånd till att acceptera den positiva tankens befriande svalka som gör att knutarna löser upp sig så att jag kan släppa taget om problemet.

Jag känner igen samma beteende hos min dotter. Då infinner sig frågan, är hon väldigt lik mig eller är det jag som är barnsligt omogen.

/Gertrud

Kommentarer

Helena skrev 2010-10-20 11:55:

Känner igen mig väldigt mycket, även om jag inte är lika livserfaren. Jag fyller 19 i november. Jag flög hem från Sardinien i söndags och då tänkte jag samma tanke, att här syns alltid solen. Jag tänkte på det igår när det enda man såg på himlen var ett grått molntäcke. Dock hjälpte det inte särskilt mycket just då. Jag hade mvg i engelska genom hela gymnasiet, men nu på högskolan blir jag ombedd att skriva om mina uppsatser för att de inte håller måttet. Jag är medveten om det när jag skickar in dem, men har för mycket ångest och negativa känslor och tanker i mitt huvud för att kunna göra någonting. Ibland kan jag bara inte se mig själv i framtiden, lycklig och med ett jobb och människor som tycker om mig.

Kommentera

Fånga dagen

Av Gertrud Stenung den 2010-10-19 12:53

Seize the day, Carpe diem, fånga dagen.  Det är ett mantra som går på repeat i mitt huvud tills jag nästan dånar av prestationsångest. Men visst den är bra, devisen alltså.  Hur lyckas man med det då? För min del säger jag bara rutiner. Rutiner, rutiner, rutiner, rutiner.

 

I somras hyrde vi en lägenhet i Spanien. Vi skulle börja semestern med två veckor på solkusten bara vi fyra och det skulle bli såååååå underbart. Värme, god mat, sandstrand och mysiga kvällar på altanen. Framförallt skulle vi bara vara (läs, ta dagen som den kom…) Visst, som två nyblivna tvåbarns föräldrar till en 4 månaders och en sprallig 4 åring, som typ behöver springa ett maratonlopp varje dag för att kunna somna i tid på kvällarna var det inte så lätt, jag skulle nog säga helt omöjligt att fånga den där j-la dagen.

Redan dag nummer två tittade jag och min man på varandra och undrade vart den där semestern tog vägen. Allt var ju precis som hemma förutom utsikten över Medelhavet. Tidiga mornar, fixa frukost, hitta på fysisk aktivitet innan lunch, laga lunch hitta på annan fysisk aktivitet efter lunch etc. etc.  Vi var helt enkelt två orutinerade tvåbarns amatörer.

 

Efter att vi på tredje dagen totalkrisade med fyraåringen, där hela föräldraskapets alla aspekter av tydlighet, auktoritet, konsekvent agerande och inlyssnande ställdes på sin spets var vi mogna för att införa semesterrutiner. Trist men välbehövligt. Nu kunde vi faktiskt ha några stunder (höll på att skriva sekunder) på dagen då den där tiden- upphör -att -existera känslan infann sig, fantastiskt!  Det kostade förvisso några eftergifter, glass varje dag och mer DVD tittande än vi ursprungligen hade sagt. Meeen även en fyraåring kan ju behöva lära sig att vi vuxna också kan kompromissa .

 

Eftermiddagslek

Det låter ju enkelt, fixa till rutinerna så har du din dag som på ett litet bräde att bara fånga. Men så enkelt är det inte för mig. Jag menar, vart lägger man rutinribban? Ofta när jag står och plockar in disk eller halvmaniskt rättar till överkastet för att få bort alla veck kommer tanken, gör jag verkligen rätt prioritering nu? Borde jag inte släppa allt jag har för händerna, slänga mig ner på golvet och jaga runt med min lilla skrutt i stället.  Diskmaskinen kan väl stå halvurplockad och måste jag överhuvudtaget bädda idag?

 

Jag tittar med avund på hur min man med lätthet slår sig ner bredvid barnen på mattan i vardagsrummet och liksom helt naturligt bara carpar på men diemen, fullständigt obehindrad. Han ligger där som en stor, varm leksak att klättra, smaka och bita på. Rutinen har han i bakfickan men den behöver han inte utföra så exemplariskt . Varför kan han det där och inte jag!!!

Jo föresten en gång i veckan är jag också jättebra på det. Det är när jag nymediterad kommit hem från min svettiga yoga klass. Då, kära läsare är jag en hejare på fånga dagen eller åtminstone det som är kvar av kvällen.

/Gertrud

Kommentera

Visa 6 äldre blogginlägg »

Gertrud Stenung

Gertrud Stenung
Gör: Sångerska och cellist. Ena halvan i duon Lise&Gertrud - två röster och en cello, samt egen företagare.

Intresse: Umgås med min man och dotter, äta gott, lyssna på stark medryckande musik, dansa, spela dragspel och försöka njuta av livet så ofta och mycket jag kan.

Hjärtfråga: Barns livsvillkor både här och runt om i världen, jämställdhetsfrågor mellan män och kvinnor

Kontakt: kontakt@liseochgertrud.se

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Rösta!: På fredag är det bara en månad kvar till EU-valet 25 maj. Tyvärr känns det som alltför många inte anser sig tillräckligt informerade för att ta ställning och därmed rösta. Jag tycker det är myck... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com

Annonser

Rum och Trädgård Kistamässan 24-27 april
Upplev det klassiska kryssningslivet med 30% rabatt