Helena Didehvar

Biljettsläpp

Av Helena Didehvar den 2009-09-04 01:10

Rosa Bandet galan närmar sig. I år ska galan gå av stapeln den 29 oktober i Malmö och jag är övertygad om att det blir en fantastisk gala med både gråt och skratt.

 

Inte för att jag riktigt vet vad jag pratar om för jag har faktiskt aldrig sett denna omtalade tv-gala – av flera skäl. Dels tittar jag mycket, mycket sällan på tv och dels så känns det som om sjukdomen då kommer mycket, mycket nära - kanske alltför nära?

 

Det är möjligt att det varit annorlunda om jag haft möjlighet att se galan på plats och inte genom tv-rutan. Jag måste dock erkänna att det var länge sedan jag hade koll på detta med när och hur biljetter till olika evenemang släpps och då får man helt enkelt hålla tillgodo med tv-soffan.

 

En annan typ av ”släpp” som jag dessvärre, liksom övriga familjen, blivit riktigt bekant med är ”hjärnsläpp”. Inte visste jag när jag påbörjade min cancerresa att den skulle få så långtgående konsekvenser men än idag lider jag av biverkningar och en sådan är just hjärnsläpp.

 

I efterhand har jag fått lära mig att cytostatikabehandlingen (cellgifterna) påverkar signalsubstanserna i hjärnan. Detta gör tankarna långsamma, simultankapaciteten obefintlig och minnet opålitligt. Själv har jag fortfarande svårt att hålla mer än en boll i luften samtidigt, jag ställer in glassen i skafferiet och glömmer bort vem som har ringt.

 

Fast jag gissar att ni är många som känner igen er även utan cytostatikabehandling. Negativ stress har liknande effekter och visst är det väl så att många av oss stressar alldeles för mycket? Förutom hjärnsläpp kan stress ge många olika symtom och kanske var det vardagsstressen och de egna kraven som gjorde Malin, min 11-åriga dotter, trött och håglös för en tid sedan.  

 

Jag fick en känsla av att tröttheten suttit i ett tag och började fundera på vad som kunde vara orsaken. Jag talade med henne om detta och sa att vi kanske borde kolla upp eventuell järnbrist, det är visst vanligt i samband med tonårstiden.

 

Strax efter vårt samtal försvann hon upp på sitt rum för att göra läxor. Den äldre dottern, Ellen 13 år, låg dock kvar på mattan i tv-rummet och funderade ett tag varpå hon utbrast "Tänk om Malin har för liten hjärna...".

 

Först förstod jag ingenting men när poletten väl trillade ned fick jag mig ett gott skratt. Ellen trodde att jag i samtalet med Malin sa "hjärnbrist" och inte "järnbrist" varpå en liten lektion i biologi och kroppens funktioner följde.

 

Ett gott skratt förlänger livet och kanske är det precis vad som behövs nu när höstrusket börjar närma sig med stormsteg. Egen erfarenhet säger mig att man ibland kan behöva lite hjälp på traven när livet är tufft för att komma åt de livgivande skrattmusklerna.

 

Därför är det med glädje som jag kan berätta att Clife.se i samarbete med Ladies Night lottar ut VIP-paket till höstens turné! VIP-paketet innehåller bland annat ett back-stage-pass som möjliggör för dig och en väninna att möta artisterna före showen. Jag är övertygad om att det blir en kväll med både skratt och njutning!

 

Så är denna vecka till ända och min tid som gästbloggare på 2,6 miljonerklubben är över för denna gång. Jag hoppas få möta dig vid fler tillfällen här på 2,6 miljonerklubbens hemsida längre fram i höst. Fram till dess är du varmt välkommen att ta del av min blogg och mycket annat på www.clife.se

 

Helena D.

Kommentera

Illusionen om ett evigt liv

Av Helena Didehvar den 2009-09-02 23:39

Trots min positiva inställning till livet bär jag på en sorg. En molande sorg som inte riktigt har någonstans att ta vägen. Sorgen handlar om förlusten av illusionen om min egen odödlighet.

 

Handen på hjärtat – visst går (eller gick) du omkring och nästan inbillar dig att du är odödlig? Allt som står i tidningen och visas på tv:n händer ju inte en själv. Såklart kommer du att bli riktigt gammal, minst 100 år, och se både barn, barnbarn och säkert också barnbarnsbarn växa upp.

 

I och med cancerbeskedet brast min illusion. Helt plötsligt blev jag obehagligt medveten om att jag faktiskt kommer att dö och att det kan ske precis när som helst. Hur långt livet blir är ovisst och skrivet i stjärnorna.

 

Det sägs att tiden läker alla sår och på sätt och vis stämmer det nog för visst finns det stunder, till och med dagar, då jag glömmer bort att det hänt. Men så är det något som påminner mig…

 

Idag var det dags igen. Sjukdomen gjorde sig påmind genom en kallelse till mammografiundersökning. Idag på förmiddagen skulle det ske. Fram till dess att klockan väckte mig tidigt i morse hade jag inte ägnat undersökningen någon större tankeverksamhet men nu kändes olusten i hela kroppen.

 

Jag har förstått att det är väldigt vanligt att känna olust inför en mammografiundersökning och jag gissar att olusten beror på fler faktorer. Dels känslan, ibland till och med smärtan, när röntgenplåtarna hårt och obarmhärtigt plattar till bröstet, dels också den gnagande oron: ”Tänk om de hittar något?” Ibland blir olusten så stor att kvinnor i det längsta skjuter upp eller till och med uteblir från mammografiundersökningen.

 

Själv gick jag i alla fall dit trots alla mina olustiga känslor. Påminnelsen om att det var precis här som min resa började gjorde mig skör. Jag fann mig själv ovanligt tyst och tankfull. Steg in i hissen tillsammans med en annan kvinna som också skulle mammograferas. Tystnaden mellan oss var tryckande. När alla praktikaliteter var ordnade framme vid receptionsdisken slog jag mig ner i väntrummet och till min egen stora förvåning började tårarna långsamt trilla nedför mina kinder. Den stora överväldigande sorgen var tillbaka liksom rädslan – för tänk om de faktiskt hittar något…

 

Såklart gick allt jättebra. Jag bet ihop och lyckades till och med skämta litet med tjejen som röntgade mitt kvarvarande bröst. Lättad lämnade jag sjukhusområdet så fort jag kunde. Beskedet låter dock vänta på sig, inom fjorton dagar ska det komma med Posten.

 

Ikväll känner jag mig lite trött (tårar har gärna den effekten) men också stolt. Jag är stolt över mig själv som gick dit, genomgick undersökningen och som, bara några timmar senare, är lite mer mig själv igen. Sorgen är tillbakavisad långt där inne och skrattet och glädjen är det som ligger närmast till hands igen.

 

Och visst är det precis detta livet handlar om. Att övervinna våra rädslor, att våga oss utanför trygghetszonen, att bli lite mer än vi var tidigare.

 

Cancerbeskedet kastade mig långt utanför alla trygghetszoner som tänkas kan. En ordentlig utmaning skulle man kunna säga. Idag är jag på sätt och vis glad över att det hände trots sorgen som jag kanske alltid kommer att bära med mig. För insikten om min egen dödlighet har fått fler konsekvenser än sorg, den har också fått mig att uppskatta livet desto mer. Varje stund är så oerhört värdefull, varje möte så magiskt.

 

Lova mig därför en sak… när du blir kallad, gå på mammografiundersökningen. Tidig upptäckt av cancer har en avgörande betydelse på utgången och jag tror att du vill bli riktigt gammal och njuta av både barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

 

Och du… en sak till… njut! Häng inte upp dig på småsaker och försök att inte oroa dig i onödan. Håll i ditt minne att det enda du äger och kan påverka är nuet. Sök därför efter glädjeämnen i varje stund, alltid finns det någonting positivt runt omkring dig. Gläd dig åt både sol och regn, båda är en förutsättning för livet.

 

Helena D.

Kommentarer

sthlm addict skrev 2009-09-03 16:38:

Hej!

Jag känner igen mig så mycket. För några år sedan stod jag öga mot öga med döden. Jag fick veta att jag har en dödlig sjukdom men att det finns en lösning. Läs gärna mer på min blogg!

http://sthlmaddict.wordpress.com/

Du är stark som delar med dig av dian erfarenheter!

Tack.

// sthlm addict

Kommentera

(O)Rättvis vård

Av Helena Didehvar den 2009-09-01 23:03

”Du är så glad jämt” säger folk till mig jämt och ständigt. De som lever tätt intill mig vet att det inte är sant. Jag, precis som alla andra människor, är fylld med en massa känslor, jag blir besviken, frustrerad, arg och ledsen – och när jag blir ledsen gråter jag så att tårarna sprutar.

 

Men såklart är jag också glad. Allt som oftast faktiskt. Eller kanske vore det mer rättvisande att säga att jag har en positiv inställning till livet. För alldeles oavsett vad som händer mig eller runt omkring mig så har jag en förmåga att tänka positivt.

 

Kanske var det därför som jag blev så barnsligt glad när jag i förra veckan läste Filippa Reinfeldts och Per Schlingmanns debattartikel i DN (090828). För er som missat den kommer här ett utdrag:

 

”Var man bor ska inte kunna avgöra vilken vård man får… Ett landsting ska till exempel inte kunna vägra erbjuda ett läkemedel som är reglerat på nationell nivå. Alla ska ha rätt till samma goda sjukvård.”

 

Tomma ord är det säkert många som tänker men jag tror faktiskt att vi till slut lyckats med vår lobbying och vårt arbete med att väcka opinion kring frågan. För vi är många som vid det här laget påpekat de orättvisor som finns inom svensk hälso- och sjukvård.

 

Men trots min positiva läggning finns det en sak som fortfarande bekymrar mig. I artikeln, i samband med hur vi medborgare svarat på en Sifo-undersökning, läser jag:

 

”De svarande anser att skillnaderna i kvalitet är mer betydande beroende på bostadsort än vilket kön eller inkomst man har.”

 

Uppenbarligen finns det fortfarande en hel del frågor att fortsätta väcka debatt om och öka kunskapen kring. Som exempel kan nämnas att en nyutkommen studie visar att 10 år efter cancerdiagnos lever 76% av kvinnorna med högst inkomst medan jämförande siffror för de med lägst inkomst bara är 35%!*

 

Ja, dessa siffror kan få vem som helst att gråta floder och det har jag också gjort. Nu har jag dock gråtit färdigt och är redo att börja strida för dessa kvinnor. För inte kan vi väl acceptera dessa siffror?!? Visst måste det finnas något, massor, som vi kan göra?!?

 

Detta blir Clife.se:s första hjärtefråga, att bidra till att minska skillnaderna i dödlighet mellan hög- och låginkomsttagare som drabbats av bröstcancer. Jag hoppas att du vill vara med! I samband med oktober månads Rosa Bandet kampanj kommer det att finnas många olika sätt att bidra på. Du kan också redan nu kostnadsfritt bli medlem på Clife.se och på så sätt göra vår röst ännu starkare i debatten kring svensk cancervård.

 

Helena D.

 

 

*Källa: Vård på (o)lika villkor – en kunskapsöversikt om sociala skillnader i svensk hälso- och sjukvård, Sveriges Kommuner och Landsting

Kommentera

Cancern lärde mig att se livet

Av Helena Didehvar den 2009-08-31 23:02

”Det är cancer”. Beskedet kom som en chock där jag satt i läkarens mottagningsrum. Linus, bara några veckor gammal, låg i vagnen bredvid och sov.

 Jag var 38 år gammal och hade just fått mitt fjärde barn. Två år senare kan jag konstatera att de flesta faktiskt överlever ett cancerbesked även om min första tanke när jag själv fick beskedet var ”Kommer jag att dö nu?”

Det är precis två år sedan. Det var som att kliva in i en helt ny värld där jag kände mig både vilsen och rädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med mina frågor, tankar och min rädsla. Ofta sökte jag efter information på internet, information som kunde hjälpa mig att tolka min nya värld. Jag ville hitta svaren på icke medicinska frågor av praktisk karaktär; hur berättar jag för barnen, vad gör jag när peruken inte fungerar i en småbarnsmammas vardag eller var hittar jag stöd när jag känner mig vilsen och rädd mitt i natten? I det virrvarr av information och samtalsforum som finns på internet hade jag dock svårt att hitta rätt.

Någonting som dock hjälpte mig var den blogg som jag startade under min behandlingstid då jag bland annat fick höga doser av cytostatika (cellgift). Själv fick jag genom bloggen stöd från andra kvinnor som gått igenom en cancersjukdom före mig, samtidigt som kvinnor som fått sitt cancerbesked efter mig kände sig styrkta och fick hjälp av min berättelse. 

Efter sjukdomsperioden har bloggen utvecklats till ett webbmagasin, en community, för cancerdrabbade kvinnor och deras anhöriga – helt enkelt det stöd jag själv kände att jag saknade. Kontakter med andra i liknande situation är en viktig del av den bearbetning som följer på en allvarlig sjukdom. Att få uttrycka sina känslor och tankar, att få insikt om att andra gått igenom liknande saker eller att det finns konkreta saker att göra för att underlätta sjukdomsperioden – allt detta har betydelse för livskvaliteten. 

Såklart var det jättetufft att mitt i Trött mamma och glad bebissmåbarns-
perioden drabbas av cancer. Min övertygelse är dock att vi aldrig ställs inför en utmaning som vi inte är starka nog att klara av. Idag kan jag se att jag som person utvecklats och lärt mig oerhört mycket under de här två senaste åren. Jag har förvisso fått en påtaglig insikt om att mitt liv är ändligt och att jag inte vet hur långt det kommer att bli. Men det har å andra sidan fått mig att uppskatta livet på ett nytt sätt – livet har fått skarpare färger och dofter och jag har en mer positiv livsinställning. Barnen är sötare och min man ännu härligare. Och ingen annan än jag själv bestämmer hur mina dagar ska bli. 

Helena D.

P.S. Namnet Clife uttalas "see life" och symboliserar min främsta lärdom av sjukdomen; jag lärde mig att till fullo se livet!

Kommentera

Helena Didehvar

Helena Didehvar
Gör: Grundare av Clife.se - webbmagasinet om cancer och livet. Förutom engagemanget i Clife.se arbetar jag som kommunikationsstrateg och föreläsare med inriktning på patientnära frågor. Jag har också förmånen att sitta med bröstcancerföreningens styrelse i Stockholm.

Intressen: Att njuta av livet tillsammans med familjen bestående av barnen Linus 2, Tim 5, Malin 11 och Ellen 13 samt min make Manne. När barnen sover sitter jag gärna vid datorn och skriver eller tar fram mitt staffli och målar. Jag tycker också mycket om att diskutera livet tillsammans med maken och goda vänner över en bit god mat och ett glas rött vin.

Hjärtefråga: Genom Clife.se vill jag bidra till och skapa förutsättningar för att öka cancerpatienters livskvalitet under sjukdoms- och rehabiliteringsperiod. Ett sätt är att väcka opinion i viktiga frågor liksom att verka för ett ökat samarbete mellan politiker, hälso- och sjukvården och näringslivet.

Kontakt: helena@clife.se

Våra aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Ännu en miljon!!! : Hurra! I år har alla vi tillsammans via vår App "Gå för hjärtat!" promenerat in ännu en miljon kronor till samlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa, som årligen delar ut pengarna i form av stipendier til... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com