Unga tjejer

"Sexet var samtycke"

Av Leone Milton den 2014-04-23 21:01

Spoilervarning, för er som tittar på Game of Thrones och inte har hunnit till avsnitt 3 av nya säsongen.

I det senaste avsnittet av Game of Thrones, som visades i söndags, fick vi se en scen där Cersei och Jamie har sex. Det har vi sett förut i serien, men den här gången skedde det mot Cerseis vilja. Det var uppenbart en våldtäkt. Den här scenen var självklart obehaglig att se, men det riktigt obehaliga stod inte skådespelarna för, utan regissören Alex Graves. Han menar nämligen att samlaget skedde i samtycke.

”Sexet sker i samtycke i slutet av scenen eftersom de tänder på maktspelet” säger Graves i en intervju.

Se klippet här

Och Graves är långt ifrån ensam om synen på sex och samtycke. Jag har läst domslut i Sverige som visar att jurister och domare i Sverige skulle hålla med Graves – att en sådan händelse inte alls är våldtäkt. Till exempel läste jag en dom där den våldtagna kvinnan fick höra ”Om du nu blev våldtagen, varför bjöd du honom på kaffe efter?”.  Jag har också läst hur domare och försvarsadvokater haft som argument mot offret att hon ju ”har haft sex med honom innan”.

Sådana här uppenbara missar som både Alex Graves och rättsväsendet i Sverige gör skrämmer mig verkligen. Har de ingen som helst aning om elementär psykologi? Att någon som blir utsatt för ett övergrepp ofta inte gör motstånd, för kroppen och hjärnan hamnar utanför kroppen, eller så fryser man till is. Och att man – kanske med kaffe – försöker lugna förövaren för att man är rädd och i chock! Liknande beteenden hittar vi till och med hos rädda djur ju. Så basic är det. Varför är det då så svårt att förstå?

Så det är inte skrämmande i sig att vi får se våldtäktsscener i Game of Thrones, utan det som är skrämmande är att många unga killar ser scenen och lär sig – av vuxna – att sex kan gå till så här.

Kommentera

Jag vill ha tjejhumor!

Av Leone Milton den 2014-04-16 21:53

I dag när jag vaknade och slog på tv:n möttes jag av en härlig nyhet. Komikerna Josefin Johansson och Emma Knyckare har tagit det fantastiska initiativet att starta ett humorkollo för tjejer. I sommar kan unga tjejer lära sig tekniker, metoder och inspireras av varandra. Men framför allt kan de få den där extra knuffen som tjejer faktiskt ofta behöver för att våga ta steget ut i humorvärlden. För det är en otroligt manlig bransch. Manligare än både snickarverkstaden och hos bilmecken.

http://www.svtplay.se/klipp/1975518/de-driver-humorkollo-for-roliga-tjejer

Och det har väl att göra med rollerna som vi får tilldelade oss. Killar ska vara roliga, det är sexigt. Men om tjejer är roliga, ja då är de konstiga. Klassens clown är sällan en tjej, liksom.

Vi tjejer lär oss i en tidig ålder att vi ska skratta åt killars skämt, inte själv leverera dem. Förutom när vi hänger med bara våra tjejkompisar, då tillåts vi vara hur galna som helst. Men så fort det kommer in en eller några killar i rummet, slutar roligheterna.

Att det är så här det funkar, att tjejer inte får bejaka den humoristiska sidan av sig själva – gör i sin tur att nöjesindustrin mest bara består av Filip och Fredrik som sänder ännu en säsong av sin ”humor”, eller Erik och Mackan, eller Luuk och Lindström eller Glans eller Batra eller…Ja, män som skojar med varandra på bästa sändningstid.

Nä! Jag vill ha in fler roliga tjejer. På stand up-scenen och i tv-rutan. Jag har inte lust att se Batra och Glans glida runt i Indien. Jag vill inte se Filip och Fredrik ägna en timma åt att leka med en apa, samtidigt som de stoppar upp en kamera i rumpan. Jag vill ha något annat! Jag vill ha svenska motsvarigheten till Tina Fey! Till Lena Durham!

Så tjejer, anmäl er nu till det här kollot så jag kan få det.

Kommentera

När gamla och nya världen kolliderar

Av Leone Milton den 2014-04-09 15:46

Det är svårt att analysera nutiden. För givetvis är det lättare att se på saker och ting när det har hunnit gå några år och man har fått både sunt perspektiv och ett större sammanhang. Men även om det är så, törs jag ändå försöka ge mig på en liten nutidsanalys. Och den handlar om synen på män och kvinnor – på jämställdhet.

För några år sedan, när man talade om våldtäkt, så handlade samtalet om att tjejen bar fel kläder, eller befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Ja, det handlade hela tiden om att tjejer som kollektiv skulle skydda sig. Men inte mot männen som kollektiv. Nej, våldtäktsmännen hade inget att göra med andra män utan ansågs bara vara ensamma galningar som inte kunde kontrollera sin sexualitet. Att säga något annat vore att svära i kyrkan.

Men nu tycker jag alltså mig se en attitydförändring. Fler och fler börjar inse att det här sättet att se på saken, inte håller. Det går inte att göra halva jordens befolkning till potentiella offer, och samtidigt komma undan med att peka ut individer som förövare.

Fler och fler börjar i stället att titta på mansrollen och förväntningarna som finns på männen. Ja, förväntan på mannen som macho och stark och familjeförsörjare och ständigt kåt… Kanske är det det här som ligger bakom att vissa blir ”galna individer som ger sig på tjejer” eller som slåss på fotbollsläktaren?

I går visade Kalla Fakta ett avsnitt om partyfärjorna på Östersjön. Programmet visade att det sker rekordmånga våldtäkter ombord på Tallik Silja-båtarna. Vad ska Tallik Silja göra åt det här? Jo, tydligen uppmana tjejer att inte dricka. Personaldirektör Vahur Ausmees  sade så här: ”Tjejer måste tänka på hur mycket de dricker. De vet vart det kan leda”.

vahur-ausmees-tallink-silja

Se inslaget på TV4.se

Jag hoppas att vi ser tillbaka på det här om tio år och slår oss själva för pannan, och undrar hur det över huvud taget var möjligt att människor kunde ha en sådan här åsikt? En åsikt som ju innebär att halva befolkningen inte ska dricka sig berusade för att de måste vara på sin vakt. Ensamma rovdjur kan attackera – mitt på dansgolvet på Östersjön.

Jag hoppas verkligen att vi är inne i ett skifte just nu och det här bara är en kollision mellan dem gamla och den nya världen som vi såg i går på Kalla Fakta. För åsikter som Vahurs kan vi väl inte ta med oss in i framtiden?

Kommentera

Det borde vara 1 april varje dag

Av Leone Milton den 2014-04-02 11:00

I går morse hade jag ett tidigt och viktigt möte och eftersom jag inte direkt är en morgonmänniska, passade jag på att snooza så länge det bara gick (och en kvart till). Med andan i halsen sprang jag till mötet, hade mötet och gick sen tillbaka hem. Då, vid elva på förmiddagen, var den första gången under den dagen som jag kopplande in mig mot omvärlden. Men det första jag gjorde, var inte att kolla DN, Svenskan eller Aftonbladet, utan Facebook. Facebook-wallen.

Det första som möter mig är en bekants statusuppdatering som säger att han och hans pojkvän ska bli pappor, och mamman råkar av en händelse också vara en bekant till mig. Wow, vad oväntat och roligt, tänker jag för mig själv samtidigt som jag svänger in på Götgatan och går upp mot Götgataspuckeln. Inlägget under får mig också att hajja till. Där skriver en kompis att hon ska flytta till New York och börja jobba för ett coolt företag – och att hon dessutom ska få en chefsposition där. Wow! Va kul att hon satsar och bara kör, tänker ja igen. Nu har jag hunnit in i mataffären och grabbar tag i en kundvagn med ena handen, samtidigt som jag givetvis fortsätter att hålla mobilen i den andra. Så här mycket adrenalin och spänning har jag nog aldrig känt av att bara scrolla på facebook. Vad kan nästa statusuppdatering handla om!? En månresa!?

Men när jag har kommit ända fram till mejerihyllan, längst in i butiken, slår det mig plötsligt: Det är 1 april. Och i samma sekund som jag får den insikten, släcks något i mig. Inte något jättedramatiskt som skickar in mig i en depression. Men något släcks ändå. Jag tror det var en känsla av hur tråkigt det är att inte varje dag kan vara som 1 april. Alltså, jag vill inte att vi ska gå runt och lura varandra. Det är inte det jag menar med att jag vill ha 1 april varje dag. Utan snarare att människors inställning till livet var att ”ingenting är för konstigt för att göra det”. Att våga tänka stort och tänka annorlunda! Vill jag ha barn med min bästa kompis – då kör jag. Vill jag som ung chef vara bossa på ett stort bolag i USA – ja, då ska jag dit och söka tjänsten. Att inte låta tanken att ”nä, inte kan väl lilla jag?” eller ”vad kommer andra att tycka om jag gör det här?” stoppa oss.

Framför allt önskar jag att fler unga tjejer kunde bära med sig 1 april-tänket året om. Till exempel när de väljer inriktning på gymnasiet (varför inte välja bygg framför frisör eller omvårdnad?) eller väljer utbildning på universitetet (varför inte satsa på ingenjörsutbildningar) eller väljer sport, eller väljer hur deras karriär ska se ut, eller vilka kläder de ska ha på sig eller…. Ja, du fattar. Vi tjejer är tyvärr så bundna av normerna och det sätter stopp för att vi ska klättra i karriären – och i livet. Så, min lilla uppmaning i dag är att skita i andra människors åsikter och samhällets förväntningar – och i stället satsa på att leva livet som om det vore lite av ett galet skämt. Om inte det ger dig en högre lön i framtiden, kommer det åtminstone att göra livet roligare.

Kommentera

Girl power – på riktigt

Av Leone Milton den 2014-03-20 10:16

I veckan har det varit premiär för ett nytt webbsänt program på Tv3 Play. Kickstart. Så här beskriver produktionsbolaget ART89 Television sin produkt.

”I Kickstart ska tre av Sveriges främsta modebloggare komma i sitt livs form. Fitnesstränaren Ida Warg tränar Sara Montazami, Petra Tungården och Fanny Lyckman under två intensiva veckor på Lanzarote. Det här är Girl Power på riktigt, och tjejerna måste träna hårdare än någonsin tidigare för att nå sina mål. Alla har en stark vilja och de har självfallet packat resväskorna proppfulla med snygga träningskläder.”

kickstarttoppbildny

kickstart poolen

 

”Girlpower på riktigt”… Herrejesus. Jag ryser av bara tanken att så många unga tjejer i dag växer upp med förebilder som Kim Kardashian, Victoria Secret-modeller och modebloggare. Det är underhållning, absolut. Det kan jag acceptera. Men det här är inte Girl Power! Och ska vi komma någonstans i den här världen, måste vi lyfta in kvinnor i rampljuset som faktiskt gör stor skillnad - som är FÖREBILDER. Vi kan inte låta unga tjejer tro att livet i första hand ska handla om att kroppen ska vara "tajt" eller att röven ska vara "rund". Det är inte där tjejers energi och smarta hjärnor ska läggas. Vi behöver kvinnor till att förbättra världen! På riktigt, jag tror joden snart kommer gå under annars.

Så ART89 och Tv3. Låt mig snabbt och spontant ge er några exempel vad som är  "Girl Power på riktigt". Och ha de här kvinnorna i bakhuvudet nästa gång ni brainstormar fram "smarta" och "underhållande" tv-program.

toni_morrison140-dc25518d186d40d484101cd8a2db487825428dca-s6-c30

Toni Morrison blev den första svarta kvinna att få motta Nobelpriset i litteratur.  1987 fick hon Pulitzerpriset för sin roman Älskade. Romanen blev film 1998 med Oprah Winfrey i en av huvudrollerna.

sampat pal big

Sampat Pal giftes bort som liten flicka, flydde och grundade Gulabi Gang. Kvinnorna kämpar för att  minska våld mot kvinnor och har valt att ta saken i egna händer, eftersom  de upplever att rättssystemet i Indien inte gör något åt situationen. De uppsöker männen som slår sina fruar, och hotar med våld om de inte slutar.

Margaret-Chan-the-World-H-001

WHO:s generaldirektör Margaret Chan

Unknown

Hillary Clinton. Kvinnan som ligger bakom många viktiga reformer - framför allt inom sjukvården. Till exempel la hon grunden till ObamaCare redan på 90-talet. Kanske också USA:s första kvinnliga president (2016).

4215082da933a0112d53a446831e154b

Mai-Li Hammargren, grundare och vd, Mute Watch.

jennifer_lawrence1_2740930b

Jennifer Lawrence spelar inte bara coola kvinnor på filmduken. Även "off camera" visar hon mod. Framför allt för att hon ger sjuka skönhetsidealen en rejäl känga.

Helen-Bamber-008

Helen Bamber - en av grundarna av Amnesty.

Martha-Lane-Fox-001

Martha Lane Fox, grundade Lastminute.com

christina-stahl-435

VD för klädkedjan MQ

lena-olving

Vd för teknikföretaget Micronic Mydata

Men på tal om underhållning. Jag vet inte vad ni har för smak, men jag personligen hade tyckt att det hade varit tio tusen gånger mer intressant att få följa de här kvinnorna, än se på när brudar gör sit ups på en strand? Tänk själva, att få följa med Gulabi Gang på sina äventyr i Indien? Eller Mai-Li Hammargren på sina resor för att lansera Mute Watch? Där snackar vi underhållning.

Kommentera

Fokus på renare toaletter och högre lärarlöner - inte mindre klasser

Av Leone Milton den 2014-03-12 16:17

Nyligen gick allianspartierna ut med ett uttalande att de – precis som oppositionen – vill satsa 2 miljarder kronor på att minska skolklasserna med upp till fem elever. Och det är inte så konstigt att de går på samma linje som de rödgröna – enligt sifo tycker nämligen svenska väljare att klasstorlek är en av de viktigaste valfrågorna.

Jag vet inte hur ni tänker om er skoltid, men när jag tänker tillbaka på min är inte antalet klasskompisar en viktig grej. Faktum är att jag inte ens kan erinra hur många som gick i mina klasser. Jag skulle nog behöva sätta mig ner med skolkatalogen och räkna för jag har faktiskt inte en blekaste aning om vi var 17 eller 28 stycken. Men jag tror jag hade gillat 28 stycken bättre än 17. För då hade ju chanserna att hitta någon att vara kär i, och några att ha som bästisar, ökat.

Några som håller med mig om att det här med små klasser inte är så viktigt är PISA. Programme for international Student Assessment är en internationell studie där kunskaperna i matematik, naturvetenskap och läsförståelse studeras bland OECD-ländernas 15-åringar vart tredje år. I den senaste undersökningen som släpptes i vintras var siffrorna för Sveriges skolungdomar rekordlåga – vi ligger under medel. Lärarförbundet gick till och med ut och sa att läget är ”extremt allvarligt”.

Enligt PISA-chefen Anderas Schleicher (som faktiskt kom hit till Sverige kort efter att rapporten presenterats för att ta reda på orsakerna bakom Sveriges magplask) är lösningen inte är att satsa på små skolklasser. Det är inte där resurserna ska läggas. Sverige har redan i dag 22 elever per klass, och det är under genomsnittet som är 24. I länder som Japan och Sydkorea och Kina, är antalet elever i varje klass mellan 30 och 50 stycken och de får ett mycket bättre resultat än Sverige i PISA. Luxemburg, som också satsat på små klasser, är resultatet dåligt.

Så, de här två miljarderna. Vad skulle de kunna användas till i stället för att charma väljare?

Jo:

1. Höja lärarlönerna

Det ska vara attraktivt och belönande att vara lärare. I Finland till exempel är det svårare att komma in på lärarlinjen än läkarlinjen. Så borde vi ha det också i Sverige. Låt inte lärare jobba arslet av sig, för en pisslön. Det här är ju extra viktigt nu när vi väntar stora pensionsavgångar.

2. Miljön

I höstas undersökte Kalla Fakta skollokalerna och kom fram till att det på många håll är jätteskitigt. Toaletterna är äckliga och elever håller sig hela dagen för att de tycker att det är så motbjudande att befinna sig inne på en nerpissad toalett. Jag vet inte hur det är med er och era kroppar, men jag själv har mycket svårt att koncentrera mig när det tränger i de nedre regionerna.

Så här måste man börja titta på hur offentliga upphandlingar går till och kanske fundera på att ändra lagen. I dag är det lägst pris som vinner vid upphandling vilket gör att priset pressas och kvaliteten blir lidande.

3. Mat

Vi vuxna är så noggranna med vad vi käkar och det ska vara smoothies hit och superrbär dit. Men vad äter barn? Ska man orka prestera och fokusera behövs nyttig mat som ger bra energi. Det här är nog också en upphandlingsfråga.

3. Mobbning

Näthat, utfrysning, sexuella trakasserier, mobbning. Lägg mer resurser på att lära barn hur man är en schysst kompis genom att lägga resurser på att snacka normer, strukturer och makt.

Så, skit i SIFO - satsa på eleverna. Det gäller båda team Reinfeldt och team Löfven.

Reinfeldt_hyror14s10-lofven-61angry_kid2

 

Kommentera

Tårta på internationella kvinnodagen?

Av Leone Milton den 2014-03-06 11:02

På lördag är det den internationella kvinnodagen och runt om i världen firas den på olika sätt. Kanske inte så mycket med tårta, utan mer med demonstrationer, debatter och seminarier. För vi kan inte tyvärr inte sätta oss ner, luta oss tillbaka mot ryggstödet och passivt börja sleva prinsesstårta riktigt än. Det finns en del kvar att göra nämligen.

I Sverige handlar det till exempel om att fortsätta arbeta för att företag slutar använda sexistisk reklam för att locka till konsumtion. Så tjejer inte växer upp och tänker att det viktigaste i världen är att ha en kropp som liknar ”Victoria Secret-änglarnas” – vilket tyvärr är den dystra sanningen. En studie från University of Sussex i samarbete med American psychological association visar nämligen att fyra av fem tioåringar är rädda för att bli feta, och att om de kunde få tre önskningar – vad de ville i hela världen – så skulle en vara att gå ner i vikt, och behålla viktminskningen.  Även i Sverige visar tunga rapporter från till exempel Bris och Skandia att unga tjejer mår allt sämre över sina kroppar – redan i en mycket, mycket ung ålder. Detta bekräftar även organisation Anorexi- och bulimikontakt som upplever att allt fler hör av sig till dem och ber om hjälp för ortorexi.

 

Victorias-Secret-Fashion-Show-2012

 

Nej, tjejer ska givetvis ha andra drömmar. Inte drömmar om kroppen. För det når de ingenstans med. Men vill vi att unga tjejer ska drömma om annat än utseendet, så måste vi ju också skapa förutsättningar för att drömmarna ska kunna slå in. Och då berör vi en annan viktig jämställdhetsfråga, nämligen arbetslivet. Unga tjejer i dag måste i framtiden få lika goda förutsättningar att tjäna pengar och bestämma i styrelserum. Här är jag personligen för kvotering eftersom det har visat sig att styrelserummen i det privata näringslivet faktiskt får färre och färre kvinnor. Ja, utvecklingen går baklänges! Men vi ska heller inte stirra oss blinda på toppen, utan också titta på olika branschen. I restaurangbranschen till exempel, är det mer en regel än ett undantag att det råder en sexistisk kultur. Så grov att det för många kvinnor är omöjligt att jobba som kock. Till och med på kockutbildningarna förekommer den här skabbiga kulturen så tjejer väljer att hoppa av för att det helt enkelt inte går. Om inte ens lärare kan bete sig…

 

Tjejer ska också kunna drömma om att bli framgångsrika inom sport och här har ju Charlotte Kalla varit en strålande förebild. Men även om idrott sägs vara rättvist så tillvida att det är prestation som avgör hur framgångsrik du är, går det inte att prestera om du inte får de bästa förutsättningarna. Inom sporter som Kallas kanske det inte görs någon större skillnad på män och kvinnor. Men inom fotboll och basket och andra lagsporter är  ditt könsorgan i fokus. För vem minns inte när Anders Svensson fick en bil på fotbollsgalan medan Therese Sjögran fick gå hem tomhänt? Och Zlatan som sedan la kommentaren: "Med all respekt för det som damerna gör, de har gjort det fantastiskt bra, men du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll. Det är ett dåligt skämt som inte ens går hem i Rosengård".

Andra minns kanske också hur loggan till Basket-EM såg ut. Inte mycket fokus på sporten här va?

basketlogga5

8 mars är också en dag som vi kan använda åt att blicka ut, utanför Sveriges gränser. För även om vi har en hel del att jobba på här på hemmaplan, är det ändå inget i jämförelse med arbetet som måste till i andra länder. Och därför är det gränslösa systerskapet viktigare än någonsin i dag. Abortmotståndarna i världen får ökat gehör för sina åsikter, 3 miljoner flickor utsätts för könsstympning varje år, var fjortonde sekund våldtas en kvinna i Sydafrika, 66 miljoner flickor får inte gå i skolan – det här är bara början. Jag skulle kunna fortsätta rabbla upp exempel efter exempel efter exempel efter exempel.

Men även om det finns mycket kvar att göra för att unga tjejer i framtiden ska få samma möjligheter som unga killar, har det ändå hänt grejer den senaste tiden. Till exempel har den pakistanska människorättskämpen Malala fått en hel värld att vilja förbättra tjejers rätt till utbildning. I Sverige har vi fått politiker på högsta nivå att ställa sig bakom en lagändring till samtycke om sex. En annan god nyhet kom i början på den här veckan. Nämligen den att det snart går att beställa en docka till sina barn, som till skillnad från Barbie och Bratz, inte ger dem sjuka föreställningar om kvinnokroppen.

3e4c91fde621de240b6707686a93c7a4

 

Och jag vet inte om ni läst, men American Apparels (företaget som använder grova sexistiska knep för att få ut sitt märke) ekonomi är körd i botten. Aktierna har rasat, de har skulder upp över öronen…

american-apparel-ad-amsterdam-shine-080606

Karma, skulle man kunna kalla det för. Men människokraft, är ett ord som passar bättre in. För det är ju genom att vi avstår från att köpa deras kläder som företaget inte lyckas få snurr på sin verksamhet. Människokraft, det är också det som gjort att Malala fått utrymme att höras, och att Medborgarplatsen var fullt av människor som stödjer samtycke, och att det nu tas fram ett sundare alternativ till Barbiedockan.

Det går att förändra och det är så härligt att se! Så på lördag kanske det ändå är okej att äta den där tårtan, men inte tillbakalutande på en stol, utan ståendes. För det är som sagt en hel del kvar att göra – upp på tå!

Kommentera

Avicii hade aldrig kunnat vara brud

Av Leone Milton den 2014-02-26 22:36

När jag i veckan frågade minister Lena Adelsohn Liljeroth varför kultur är så viktigt gav hon mig svaret:

”Utan kultur – konst, litteratur, teater, dans, musik - tappar vi berättelsen om vad det innebär att vara människa. Utan dessa känslor och upplevelser blir människan isolerad och själen fattigare, vi behöver kultur som näring åt själen. ”

Vad hon sade fastnade i mig, men för stunden inte mer än som kloka ord. Några dagar senare kunde jag läsa att Rättviseförmedlingen skrev att ingen av Gröna Lunds bokning för 2014 hittills är tjejer. Det var då, när Lenas ord som legat latent i min kropp mixades ihop med Rättviseförmedlingens missnöje, som det hände något i mig. En liten explosion, skulle man kunna säga.

 

Det är 2014. Varför har inte tjejer och killar samma rätt till kultur?

 

På fredag och lördag spelar Avicii på Tele2 Arena. En svensk tjej i samma ålder och i samma musikgenre hade aldrig fått den chansen. Aldrig. Å även på andra scener runt om i landet råder en djup orättvisa. Organisationen Jämställd festival har granskat hur många kvinnliga respektive manliga akter som stod på de 25 största festivalernas scener förra året, och hela 77 procent var män, 19 procent var kvinnor och 5 procent mixade akter.

akter2013 akter20133

 

Och börjar vi granska människorna som är bakom musiken – producenter och låtskrivare – är siffran lika dyster. I branschföreningen STIM är 20 procent av medlemmarna kvinnor.  I Melodifestivalen är det ännu sämre – förra året var endast 2 av 32 låtar skrivna av kvinnor. Det är ju rätt anmärkningsvärt att till och med schlager har så få kvinnliga aktörer med tanke på att det ju ändå betraktas som ”brudig musik”. Vi kan ju bara spekulera hur siffran ser ut inom rock och house...

 

Men visst finns det kvinnor i musikindustrin. Men precis som 157 kvinnliga musiker nyligen skrev i en debattartikel i Aftonbladet i förra veckan så glöms de antingen bort, eller får inte lika mycket tid och utrymme i rampljuset. Ja, männen får kredden och uppmärksamheten. Å skulle kvinnor nu få utrymme i musiken, så är det sällan bara för deras musik utan framför allt i en kombination med hur de ser ut. Viktigt för kvinnor i musikindustrin är nämligen inte bara att göra bra musik som smeker våra trumhinnor och får pälsen på våra armar att res sig, utan de måste även stimulera ytterligare ett sinne; synen.

 

Låt oss titta på genren som Avicii är en del av. Där finns extremt få tjejer, men det finns några. Till exempel Rebecca & Fiona. Bara jämför hur olika de framställs i förhållande till Avicii. Han, som musikgeniet som ingen riktigt har sett snacka. Han behöver liksom inte det, han kan ha en huvtröja och se ut att inte bry sig – hans musik talar för sig själv. För Rebecca & Fiona handlar det i stället om att de för det första måste slåss mot envisa rykten om att de inte kan dj:a eller skapa musik. Att de bara är söta att se på, söta partybrudar. De måste också sälja ett helt koncept.  De måste också ge sitt yttre  även om deras musik, precis som Aviciis, ju kan tala för sig själv. Ja, faktum är att Rebecca & Fionas musik är mer nyskapande och unik än Aviciis. Men det räcker inte, för de är ju kvinnor. De måste ge mer, annars blir det inget alls.

Unknown-1 Unknown rebecca-and-fiona_1046-438x438 image002

 

I Aftonbladet i dag gick det till exempel att läsa Molly Sandén ständigt får pikar för sitt yttre – någon erbjuder henne ett nummer till en PT här, någon annan nummer till plastikkirurg där. Hur ofta hennes kille Danny får liknande uppmaningar kan jag bara spekulera i, men jag antar att det inte händer. Han är ju kille, det räcker.

 

Många försöker ju förändra musikbranschen, så att den ska bli mer jämställd. Till exempel organisationen som jag nyss nämnde, Jämställd Festival, som år efter år ställer festivalbokarna mot väggen. Andra är kulturkollektivet Femtastic som startat ett hiphop-kollo dit unga tjejer kan vända sig för att få pepp och råd och självkänslan. Alla jämställda musikinitiativ är superviktiga. För när en tjej står och trampar takten med geggiga gummistövlar, ska hon känna – precis som killen bredvid henne – känna att hon också kan göra det där. Och när en tjej sitter framför tv:n i vardagsrummet och lyssnar på ett av bidragen i Mello, ska hon kunna tänka "En dag ska jag skriva sån där fantastisk musik"... Okej, det är nog ingen som tänker så om mello. Men rent hypotetiskt ska hon kunna tänka så!

Kultur ska vara nåt för både tjejer och killar - på lika villkor.

 

Kommentera

Hej, jag heter Anastasia

Av Leone Milton den 2014-02-20 08:37

”Hej. Jag har det vanliga namnet Anastasia. Min ålder är också vanlig, 15 år. Men det är något som skiljer mig från de andra. Jag är lesbisk.”

 

Under hela vinter-OS publicerar RFSL Ungdom berättelser skrivna av unga hbtq-personer i Ryssland. Berättelser som är hämtade och översatta från ett projekt som heter 404-barnen, och som startades av den journalisten Lena Klimova. Redan har 404 räddat liv.

I Ryssland förbjuds skolor och organisationer att tala positivt eller neutralt om ”icke-traditionella relationer”. Det här har fått konsekvensen att många barn som växer upp i Ryssland i dag, och som är gay, tror att de är ensamma att vara det. Så att kunna läsa att andra tonåringar delar upplevelsen att vara hatat, bli misshandlad, känna sig osynlig och förtryckt ger i alla fall ger en liten gnista hopp. Lena Klimova har fått brev från unga som säger att de tack vare de andra ungdomarnas berätteslser bestämde sig för att inte ta sitt liv. För nu vet de att det finns andra, och det finns en möjlighet till ett bättre liv även om det känns otroligt mörkt nu.

Anastasia i sitt brev:

”Dum som jag var kom jag hem och förklarade att jag hade blivit förälskad i en tjej. Och vet du vad som skedde? Jag hamnade på mentalsjukhus. Det var en av de mest förfärligaste veckorna i mitt liv. Mamma sade att det var för att jag ”skulle få ordning på min hjärna” eftersom jag ”hade helt tappat förståndet”.”

02_nastja_15_-_hei_jeg_har_det_banale_navnet_anastasia

Att läsa att en förälder agerar på det här sättet är för oss i Sverige mentalt i sig. Det är ju mamman som ska in på mentalsjukhus ju! Men hur ser läget ut i Sverige? Det är lätt att vi – med regnbågsmålade naglar – pekar på Ryssland och glömmer bort att det inte alltid är bättre för våra ungdomar - speciellt inte i skolan.  Enligt RFSL Ungdom och Ungdomsstyrelsen har sju av tio hbtq-ungdomar under 18 år blivit utsatta för kränkningar i skolan.

Tänk själv, hur det skulle kännas.

Tänk att bli utsatt för djupa kränkningar och mobbning, och sedan dessutom behöva träffa förövarna varje dag. Ja, kanske till och med tvingas sitta och lösa matteuppgifter tillsammans med dem.

Och det är ju inte bara de som aktivt mobbar som är jobbiga att möta i korridoren. Även de som viskar, ger blickar eller bara är passiva, är en pina att behöva vara nära.

För några veckor sedan rapporterade media om en högstadieelev i Göteborg som DO-anmälde sin skola för att de,  trots dagliga kränkningar på grund av hans sexuella läggning, inte har vidtagit några åtgärder för att stoppa mobbingen. Eleven skriver i sin anmälan: ”Jag grät varje dag för att jag inte ville gå till skolan, för att jag skämdes.” Trots att kränkningarna och mobbningen skedde under två års tid har rektor och lärare låtit det pågå utan att ingripa. Göteborgsfallet är tyvärr inte unikt. Mobbning, kränkningar och diskriminering riktad mot hbtq-personer sker dagligen i Sveriges skolor.

Efter OS är det kanske dags att vända pekfingret - mot oss själva.

Kommentera

Alla stjärtans dag

Av Leone Milton den 2014-02-12 15:37

Det är alla hjärtans dag på fredag. För somliga är det en högtid (ja, vi kan väl nästan kalla det för det) som firas med tända ljus och tid för varandra. Andra väljer att ligga under täcket i 24 timmar. Den tredje kategorin skiter fullständigt i den 14e februari. Var det då jag hade tandläkartid, eller?

Vilken kategori jag själv tillhör låter vi vara osagt, men jag kan väl säga så här; märkena jag kommer få på kinden på lördag är inte från en klösande katt utan för att ett mjukt föremål som lätt skrynklar sig, legat för hårt pressat mot mitt ansikte i för många timmar. Så. Enough said. Men just för att jag i år är en 2-människa (okej, nu avslöjade jag ju mig ändå) har jag funderat extra mycket på det här med att bli hjärtekrossad. Framför allt har jag funderat på vad jag ska säga till min framtida dotter den dagen hon för första gången kommer hem, hållandes i ett hjärta som gått i tusen bitar.

Än så länge har jag inte format fram ett fullständigt svar. Det kan bero på att jag de senaste dagarna varit upptagen med att spelat Celine Dion’s All by Myself på repeat. Det kan också bero på att jag inte fattar någonting. Och är det inte lustigt? Att allt annat i livet, blir vi bättre på – vi lär oss och utvecklas. Men när det kommer till kärlek går vi in lika blinda varje gång vilket resulterar i att vi oftast också kommer ut precis lika konfunderande. Samma frågor ställs om och om igen. ”Vad gjorde jag för fel? Varför blev det så här?”. Och vänner svarar ”Det är inte du, han är faktiskt konstig”, ”Bra att det sket sig nu, och inte senare”, ”Han är inte väääärd dig”. Och så är man återigen igång med att mala värdelösa klyschor som ju egentligen inte är mer sanna än att de är sanna till sin uppgift;  att de för tillfället upplevs som läkande. Ja, eller i alla fall så mildras den värsta smärtan av dem, som att lägga aloe vera på ett brännsår.

Men nej, jag nöjer mig inte. Jag kommer inte kunna se min dotter i ögonen och servera henne klyschorna. Så jag googlar ”Hur funkar kärlek?”. Nån jävel måste ju skrivet en manual i ämnet – en som jag kan räcka över och ba, ”läs”. Men jag blir snabbt besviken. De första träffarna verkar vid första anblick, lovande. Jag klickar mig in men upptäcker att det är en nätdejtingsajt som bara vill suga in stackars sökande själar i en prenumerationsfälla. Jag klickar mig ut. Klickar in mig på en annan sajt i stället. Den visar sig vara en konkurrerande nätdejtingsajt. Också den lovar guld och gröna skogar. ”Bengt och Ulla träffades här och nu ska de ha femlingar!!! Gör som Bengt och Ulla - bli medlem!”. Ut igen. Jag scrollar mig ner och under dejtingsidorna finns i princip länkar in på forum där samma fråga som jag ställde i sökraden ställs om och om igen. Vid sidan om sökresultaten finns sponsrade länkar, där ser jag reklam om vitare tänder, parfymer och fettsugning.

Men vafan, de här svaren duger inte. Jag kan inte säga till min framtida dotter att hon först ska grotta ner sig tillsammans med deppiga, ältande nättroll, sedan göra sig snyggare och därefter börja nätdejta.

Jag blir än mer fundersam. Eller snarare filosofisk. Dagens moderna människa har aldrig haft tillgång till så många sätt att möta kärleken på, och vi har aldrig haft så mycket tillgång till litteratur och fakta i ämnet. Ändå känns vi helt förvirrade. Jakten på kärlek har fått oss att gå vilse, vi trampar runt i en geggig skog och har helt glömt bort vart vi såg vårt byte sist, vi har till och med glömt bort vad det är vi från första början skulle ta sikte på.

Var kärlek lättare förr? Innan vi blev människor som alltid är på jakt efter snabba lösningar för att vi inte kan stå ut med att ha problem.

Jag tror jag hittat svaret. Om min framtida dotter skulle komma till mig och fråga hur man hittar kärleken eller hur man kommer över någon som sårat en, skulle jag säga att det inte finns någon lösning. Det finns ingen fråga och det finns heller inget svar. Analysera inte och för allt i världen, börja inte rabbla klyschorna. Kärlek bara är. Precis som bollen är rund. Och visst analyserar vi inte bollars form? Den tyska poeten Friedrich Schlegel sammanfattar det väldigt bra när han menar att kärleken är ironisk eftersom den ger en känsla av oändlighet som står i stark kontrast till hur flyktig den ofta är. Synd bara att det tar några dagar under täcket för att komma till den insikten.

PS. 

När jag gick i högstadiet fanns det möjlighet att på Alla hjärtans dag ge bort rosor till varandra. En fullständigt vidrig tradition då de som inte fick en ros, kände sig värdelösa och de som fick ros, trodde att de var bäst. En snubbe, Alex M, hade med sig en vas till skolan den dagen för att han visste att han skulle kamma hem så mycket. Själv fick jag nog någon ros av en kompis, och jag gav henne en ros tillbaka. Sen sa vi till andra att vi fått dom av killar som ville vara hemliga. Snyft. Hoppas verkligen att den här traditionen är bannlyst i dag.

Kommentarer

Maria skrev 2014-02-12 17:01:

Din son kan ju faktiskt känna på samma sätt som din dotter så tänk inte bara dotter :)

Kommentera

Visa 10 äldre blogginlägg »

Leone Milton

Leone Milton
Gör: Journalist, debattör och moderator.

Intresse: Umgås med mina hundar, fotbollslaget HIF, mitt jobb, inreda nya lägenheten, resa, skoja och skratta.

Hjärtefråga: Skapa bättre förutsättningar för unga tjejer att växa upp till starka och lyckliga individer. Bland annat genom att jobba mot sjuka skönhetsideal och kämpa för jämställdhet.

www.leonemilton.se

Övriga aktuella bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Alexandra Charles

Alexandra Charles

Rösta!: På fredag är det bara en månad kvar till EU-valet 25 maj. Tyvärr känns det som alltför många inte anser sig tillräckligt informerade för att ta ställning och därmed rösta. Jag tycker det är myck... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com

Annonser

Rum och Trädgård Kistamässan 24-27 april
Upplev det klassiska kryssningslivet med 30% rabatt