Länkarna ovan leder bort från vår webbplats och öppnas i ett nytt fönster.
Länkarna ovan leder bort från vår webbplats och öppnas i ett nytt fönster.
Möt 1,6 miljonerklubbens grundare som gick från nattklubbsdrottning till frontfigur i kampen för kvinnors hälsa och livskvalité.
Det finns många sätt att behandla överaktiv blåsa och ansträngningsinkontinens. Många tiger och lider och tror att det bara är blöjan som återstår. Men så är inte fallet, tvärtom. Numera finns det alternativ både inom den traditionella vården och inom alternativmedicinen. Några av de vanligaste är blåsträning, bäckenbottenträning el-stimulering, läkemedel och kirurgisk behandling.
Blåsträning är ett slags beteendeterapi som används mot överaktiv blåsa. Den hjälper dig att ta makten över urinblåsan igen genom att träningen ökar blåsans kapacitet. I ett skräddarsytt program får man kissa enligt schema. Om man blir nödig före den utsatta tiden får man försöka knipa och hålla tillbaka träningskänslan tills det är dags att gå på toaletten enligt schemat. Tiden mellan toalettbesöken förlängs sedan allteftersom man lär sig hålla emot.
Målet brukar vara ungefär fyra timmar mellan varje gång man kissar. Knip tills trängningen går över är det råd som brukar ges. Kissdagboken är också en del i träningen och kan bidra till att man får ökad kontroll över sin blåsa.
Träningen pågår i cirka 12 veckor. Blåsträning är ofta framgångsrik på kort sikt men det finns de som upplever det som arbetsamt att föra schema under längre perioder.
Bäckenbottenträning är en effektiv behandlingsmetod vid ansträngningsinkontinens. Genom träning stärks bäckenbottenmuskulaturen så att det blir lättare att hålla tätt. Man får också lära sig att alltid knipa i samband med hostningar, hopp eller lägesförändringar. Träningen kan göras mer effektiv genom EMG-biofeedback, en apparat som kan hjälpa till att hitta exakt rätt knip. Enligt en undersökning i Dalsland blev 31 kvinnor av 32 bättre eller helt bra genom träning med hjälp av biofeedback.
El-stimulering är en gammal beprövad metod som främst används vid överaktiv blåsa, men i vissa fall också mot ansträngningsinkontinens. Elektroder som placeras i slidan eller ändtarmen stimulerar reflexmekanismerna och aktiverar bäckenbottenmuskulaturen. Behandlingen tar 20 minuter, oftast behövs 8-10 tillfällen för att uppnå effekt. Metoden ger förbättring i 40-60 procent av fallen och används tillsammans med bäckenbottenträning.
Läkemedel är en viktig del av behandlingen, främst vid överaktiv blåsa, men också vid ansträngningsinkontinens. Förr var man hänvisad till läkemedel som gav besvärliga biverkningar. Många tvingades därför att acceptera sina läckage och i stället försöka dölja dem med blöjor och andra inkontinensskydd. Tyvärr lever detta tänkesätt kvar på vissa orter, men på de flesta ställen i landet försöker man få patienter att slippa blöjberoende genom blåsträning och moderna läkemedel som ger bra resultat.
De vanligaste och mest effektiva medicinerna vid överaktiv blåsa kallas antikolinergika. Detrusitol och Ditropan är exempel på sådana preparat. Medlen hjälper urinblåsan att slappna av och besvären lindras eller upphör helt. I en mycket stor studie minskade Detrusitol antalet urinläckage med 71 procent. Biverkningarna är lindriga, de vanligaste är lättare mun eller ögontorrhet.
Operation tillämpas ibland vid överansträngningsinkontinens. Syftet med den kirurgiska behandlingen är att återställa urinröret i rätt läge under blygdbenet. Det finns många olika metoder men den vanligaste går ut på att ett band av konstmaterial läggs in som stöd under urinröret. Benhandlingen kallas TVT, tension vaginal tape, och utförs under lokalbedövning. Tidigare var kirurgisk behandling av urininkontinens ett allvarligt ingrepp i buken och krävde såväl narkos som flera dagars sjukhusvistelse. I dag utförs de flesta inkontinensoperationer som ett mindre ingrepp och man kan lämna sjukhuset samma dag eller dagen efter operationen.
Cirka 3000 personer opereras varje år för urininkontinens. Av dessa blir cirka 80 procent fria från läckage under de närmaste åren.
Östrogen kan ibland ha god effekt vid överaktiv blåsa eller blandinkontinens. När produktionen av östrogen upphör i kroppen blir vävnaderna i urinblåsan och urinröret skörare och bindvävens genomblödning blir sämre. Följden blir att många kvinnor får problem med täta trängningar, smärtor i samband med urinering och urinvägsinfektion. Dessutom ökar risken för att läcka. Kvinnor som har passerat klimakteriet och som därför tar östrogen kan alltså ha nytta av detta för att förebygga överaktiv blåsa.
Vid ansträngningsinkontinens är läkemedel mindre betydelsefulla, men de kan vara ett komplement till bäckenbottenträning. Vanligast är östrogen och läkemedel som påverkar muskulaturen kring urinröret.
I svårbehandlade fall tillämpas också kirurgi vid överaktiv blåsa. En metod är att operera in en pacemaker som dämpar blåsmuskelns sammandragningar. En annan metod innebär att urinblåsan förstoras med hjälp av ett tarmstycke.
Akupunktur är ett relativt nytt sätt att behandla överaktiv blåsa. Metoden används som ett alternativ till el-stimulering. Akupunkturnålar sätts på vissa punkter i kroppen som anses representera blåsfunktionen. Behandlingen tar ungefär en halvtimme och pågår under en längre tidsperiod. Upp till 70 procent av de behandlade blir bra eller klart förbättrade av behandlingen.
