Meny
Så här när julen närmar sig påminns man återigen om hur eländigt det var i Sverige för inte så länge sedan. Det var så eländigt att folk fick dricka stora mängder alkohol för att stå ut till dess att döden äntligen kom och befriade dem från livets plågor. Det var så eländigt och ont om mat vintertid att man fick göra vad man kunde för att överleva till våren. Fisken saltades eller torkades och lutades för att hålla sig. Grisen slaktades och det var så ont om kalorier under vintertiden att man var tvungen att ta vara på varenda gnutta fett även i skinkans avkok med hjälp av gamla brödbitar. Inget fick gå till spillo. Andra rester maldes ner till korvar eller köttbullar. Gröt var också bra mat när livet var eländigt, det mättade. Med en mandel i blev det riktigt festligt. En del av maten syrades för att hålla sig bättre och samtidigt ta bort den värsta smaken när den serverades långt efter bäst före datum. Allt sköljdes ner med ännu mer sprit för att ta kål på elaka bakterier och ännu mer tid. Det var så eländigt att vissa riskerade liv och lem genom att korsa haven för att söka sig en oviss framtid på andra sidan Atlanten. Allt var bättre än det de hade.
Trots att vi idag har kylskåp och snabba fraktmöjligheter och har möjlighet att äta färska grönsaker och frukter och kulinariska läckerheter från jordens alla hörn firar vi ännu varje jul denna mörka tid i Sveriges historia. På julbordet står sillen, lutfisken, brännvinet, köttbullarna, doppet i grytan, korven, surkålen, gröten och all annan mat som påminner om eländet. Vid nyår avläggs sedan löften om att gå ner de kilon som eländesmaten och -drycken har adderat till vår lekamen. Är eländet historia, eller inte?
