2,6 miljonerklubben

My Blomqvist - Foto: Anja Callius

Livet visar oss ofta tydliga tecken på hur vi ska leva våra liv, men många gånger vill vi varken se eller lyssna, för vi tror att vi ska gå en helt annan väg i livet. Vi har kanske bestämt en speciell väg för flera år sedan. Det finns kanske en barndomsdröm, en satsning eller ett löfte som vi absolut måste förverkliga eller genomföra, till varje pris.

Men det kan också vara bra att sätta sig ner då och då och revidera den drömmen. Vi lever i en tid där allt är i ständig förändring och det vi bestämde för ett halvår sedan har kanske tagit en ny vändning. Det kan vara allt från beslut i kärlek till arbete, vänskap eller boende. Ibland blir saker så tröga att göra och vägen till målet blir en enda lång kamp – ja, om man ens når dit. Då är det dags att tänka efter om man verkligen är på rätt väg.

Men är det egentligen så lätt? Ska det vara lätt hela tiden? Eller får det vara svårt och tufft ibland? Hur ofta är ibland? Hur länge är det okej att kämpa i motvind? För nånstans måste man väl få stöta på patrull för att också förstå när det är lätt? Eller menas det att merparten av livet ska vara roligt och lätt, är det där gränsen går? Jag har inga exakta svar. Har du?

Jag är oändligt tacksam över att jag blev sjuk i utmattning och fick stanna upp när jag var 30 år och inte 20 år senare. Jag fick tid att tänka efter. Vad ville jag med livet? Vilken väg skulle jag gå? Och med vem? Och vad fick mig att känna lyckorus och lust?

Nu försöker jag välja det som hjärtat sjunger för. Det som får smilgroparna att rycka. Det som får hjärtat att slå extra volter varje dag. Men det som ger mig energi och flow ena dagen, kan göra mig nedstämd och orolig nästa dag. Jag tycker det är svårt att hela tiden veta om vägen jag valt är HELT rätt.

Men det jag vet gör min mage varm av skratt är min barnfigur Snårpan. Min fina lilla människomus som ger mig sådan glädje. När föreställningen är slut och barnen kastar sig i Snårpans famn för att säga hej då och för att tala om hur mycket de tycker om henne… Då tänker jag, att jag har världens bästa jobb. Ingenting kan mäta sig med kärleken jag får av barnen. Den är överväldigande.

Så nu hoppas jag att jag är på rätt gren på livets träd. När allting kantas av öppna dörrar och öppna famnar. Självklart är det fortfarande val som måste göras och beslut som ska tas. Men grundstigen är rätt, grundmaterialet är rätt och jag är rätt.

Tack.

My Blomqvist

www.snarpan.se

www.myblomqvist.com

Klicka här: Youtube: Snårpan på Lattjo Lajban om liten och stor

My Blomqvist. Foto: Björn E Olsberg

För ett antal år sedan hade jag allt. Utåt sett. Ett fantastiskt hus som var skapat enligt eget önskemål, sjötomt, egen brygga, hur mycket jobb som helst, jag tjänade pengar som aldrig förr, vänner och familjer som trivdes ihop, allt jag önskade rent materiellt sett, men jag var inte lycklig. Det skavde. Det gjorde ont. Hjärtat skenade. Magkatarren var i uppror. Och så var jag så förbannat trött. Min arbetsbörda och framför allt mitt ansvar kändes enormt. Vi hade renoverat sedan vi köpte drömhuset, vi gjorde allt själva (och då menar jag allt) och tiden för återhämtning fanns aldrig. Vi hade en sjötomt med vidunderlig utsikt, men inte tusan hade vi suttit där med ett glas rödvin och bara tittat på solnedgången.

Så åkte jag till Danmark för att spela musikal och hade plötsligt bara ETT heltidsjobb. Hur många timmar som helst var jag ledig varje dag. Inget kök att renovera, inget tak som skulle läggas om, inga egna shower som skulle styras upp. I Danmark var jag bara en bricka i ett spel, en person i en ensemble där andra bestämde allt; gå dit, sitt där, sjung det, känn såhär… Vilken befrielse det var att inte ha något ansvar. Just då i alla fall. Och herregud vad jag fikade. Det sprutade kaffe ur öronen på mig. Och jag hann tänka en tanke klart utan avbrott, utan konstanta ringsignaler eller någon som stod bredvid och drog mig i armen och undrade hur vi skulle göra. I Danmark spelade jag musikalen Les Miserables, som i sin berättelse är så full med känslor och sorg att det satte igång hela mitt maskineri som hade stängts av i den stress jag levt i tidigare.

Det var då jag bestämde mig. Det är inte såhär jag vill leva. Jag måste bryta. Jag kastar mig ut från stupet bara. Jag hoppar. Finns det någon som tar emot mig tro? Jag vet inte. Jag hoppar ändå. För såhär olycklig kan jag ju inte vara. Och då ska det tilläggas att mitt ex är en fantastisk man och en av mina bästa vänner idag.

Så jag hoppade. Tiden som följde blev kaotisk, men beslutet var oundvikligt. Månader av jobb följde, jag kom hem, jag sålde allt jag ägde, packade ner det som egentligen betydde något och lovade mig själv att så gott jag förmådde, i framtiden, välja utifrån magkänsla och kärlek. Ibland kändes det som att lära en gammal häst att alltid gå på två ben.

Och fasiken vad sjuk jag blev. Utmattningsdepression. Sjukskrivning. I en evighet kändes det som. Det var som om jag hade kört min sportbil konstant i 220 km/h, med håret fladdrande i vinden, jag visste varenda kurva och plötsligt hade jag totalkvaddat mot en bergvägg. I den bilen satt jag nu klarvaken med blodet rinnande från pannan och med gaspedalen i botten och undrade varför bilen stod still? Bildligt talat.

Resan blev lång och den pågår än. Jag lär mig saker varje dag och måste ständigt påminna mig om att känna efter i magen om det känns rätt.

Men vilket liv jag fick. Jag vågade hoppa och jag vann högsta vinsten. Livet jag lever nu. Tack mig själv för att jag vågade!

Följ din känsla.

Bästa,

My.

Nånstans mitt i kaoset sjöng jag denna sång: Youtube: \”This is my life\” – My Blomqvist

www.myblomqvist.com