2,6 miljonerklubben

2,6 miljonerklubben har fått en ny webbplats och den här bloggen har flyttat dit.

Varmt välkommen till http://www.2.6miljonerklubben.com/blog

Så här när julen närmar sig påminns man återigen om hur eländigt det var i Sverige för inte så länge sedan. Det var så eländigt att folk fick dricka stora mängder alkohol för att stå ut till dess att döden äntligen kom och befriade dem från livets plågor. Det var så eländigt och ont om mat vintertid att man fick göra vad man kunde för att överleva till våren. Fisken saltades eller torkades och lutades för att hålla sig. Grisen slaktades och det var så ont om kalorier under vintertiden att man var tvungen att ta vara på varenda gnutta fett även i skinkans avkok med hjälp av gamla brödbitar. Inget fick gå till spillo. Andra rester maldes ner till korvar eller köttbullar. Gröt var också bra mat när livet var eländigt, det mättade. Med en mandel i blev det riktigt festligt. En del av maten syrades för att hålla sig bättre och samtidigt ta bort den värsta smaken när den serverades långt efter bäst före datum. Allt sköljdes ner med ännu mer sprit för att ta kål på elaka bakterier och ännu mer tid.  Det var så eländigt att vissa riskerade liv och lem genom att korsa haven för att söka sig en oviss framtid på andra sidan Atlanten. Allt var bättre än det de hade.

Trots att vi idag har kylskåp och snabba fraktmöjligheter och har möjlighet att äta färska grönsaker och frukter och kulinariska läckerheter från jordens alla hörn firar vi ännu varje jul denna mörka tid i Sveriges historia. På julbordet står sillen, lutfisken, brännvinet, köttbullarna, doppet i grytan, korven, surkålen, gröten och all annan mat som påminner om eländet.  Vid nyår avläggs sedan löften om att gå ner de kilon som eländesmaten och -drycken har adderat till vår lekamen. Är eländet historia, eller inte?

När man tänker 2,6 miljonersklubben ligger det nära till hands att tänka på hälsan och vad som bidrar till att man mår bra. Jag mår bra av att hålla på med sådant som jag älskar att göra, och jag försöker att göra så mycket av det som möjligt. Jag försöker att inte göra det jag borde göra utan det jag vill göra.  Undrar hur länge jag klarar mig på det? Jag älskar inte att träna så det gör jag så lite som möjligt.

Jag älskar att vara med mina barn och jag älskar leksaker, så jag köper alldeles för mycket prylar som man kan göra med dem, spel pyssel mm. Jag har hela källaren full av leksaker, många leksaker är lika gamla som min äldsta son Måns som är 20 år. Vårt hem är ett paradis för traktens ungar. De flesta föräldrar tycker att jag är helt galen. Så där mycket leksaker kan man ju inte ha, då blir barnen bortskämda. Men jag då, jag vill ju leka. Istället sparar jag in på annat. Äta tycker jag är tråkigt, och vin och sprit och sånt. Äter gör jag för att bli mätt och kunna leka vidare, dricker gör jag för att slippa vara törstig. Jag köper med mig lite mat på vägen hem så att jag har det löst. Vatten finns i kranen. Pynta hemma är också urbota trist.

Jag älskar också att jobba. Jag funderar ibland över min mamma, Gunilla, som nu är över 80 och jobbar lika stenhårt nu som förr. Hon har en stark passion för sitt yrke och skulle inte låta något stå i vägen för arbetet. Hon är frisk som en nötkärna. En slump? Kanske. Eller så mår man bättre av att göra det man vill.

Genom åren har jag också blivit allt mer kär i mina katter i takt med att barnen har annat att göra än att leka med sin mamma. Det har gått så långt så att jag har börjat föda upp Norska skogkatter. De får mig att må prima. De är så vackra, sensuella, lekfulla, självständiga och kelsjuka. Kan det vara bättre?

Att klä ut sig är också roligt. Jag brukar passa på när det är barnkalas att klä mig helt uppåt väggarna galet. De andra föräldrarna är vana men tycker nog att jag är ett psykfall. Men jag är för mycket i styrelserum och ledningsrum för att kunna flippa ut där. Ibland bär jag korsett eller något annat märkligt i styrelserummen, men det funkar bara om jag först har bevisat på tidigare möten att jag har något intressant att säga som kommer att ge ökat klirr i kassan.

Klart att jag måste tvätta och tömma kattlådor och sådant också, men jag gör det när jag får lust för det. Nåja, kanske är inte mitt liv riktigt så här enkelt men så länge jag intalar mig själv att det är så så verkar hjärnan och hjärtat tro på det. Nu ska jag gå och sjunga, det är också något jag älskar att göra.

Beata

Hej snyggingar
Jag gjorde inget inlägg igår för jag flög till Ängelholm och hamnade på en gård i Laholm helt utan täckning. I morse höll jag en föreläsning om mångfald och ungdomar för några politiker och ungdomsråd i Laholm.
Kullaflyg i all ära men blåser det lilla minsta så passerar hela ens liv i en snabbspolad revy. Nu är jag hemma i mitt älskade Sollentuna och sitter och går igenom hela 63 mail (önskar att alla var roliga ). Idag blev det nudlar på menyn (noll middag 18 och noll husman)i morgon åker jag till Gbg på en annan mångfaldsföreläsning. Ingen rast och ingen ro (och inga tre rätters middagar i mitt hem på länge).
Nu ska jag packa och sen sova , hoppas ni för en grymt bra fredag .
Peace
Doreen

Idag har varit en katastrofkaotisk dag. Jag har haft så sjukt mycket att göra och jag hade bestämt att gå på ett Crossfit-pass innan jag åkte hem för dagen.

Det blev inte så i vanlig ordning dök ett viktig mail upp precis när jag skulle ge mig av och så fastnade jag i jobb och det blev noll träning. Precis som vanligt alltså. När folk frågar om jag tränar så svarar jag alltid ja, ljuger alltså. Det känns som att jag blir lite mer hälsosam varje gång jag säger att jag tränar och varje gång jag låter ICA kassörskan se mitt SATS kort skymta när jag ska betala. Jag tänker att hon tror att jag nog har väldigt fasta lår, det har man när man är medlem på gym. Jag kommer att träna väldigt snart, när spelar ingen roll för när det sker kommer det att vara så innerligt och bra att det kompenserar alla gånger jag inte hunnit/orkat/varit i stan/orkat/orkat.

Nu ska jag dricka te och äta en bulle för i morgon ska jag träna

Natti systrar

D

Kort om mig, jag heter Doreen Månsson och bor i Sollentuna (japp, Sveriges vackraste kommun).Jag har två döttrar, Hayat 19 och Yasmine 14 och jag tycker att jag jobbar jämt! Härom dagen kom jag på att den enda tiden på dygnet då jag är ”ensam” är på pendeln på väg till eller från jobbet. Efter en dag på jobbet så ska jag hem till mitt ”riktiga” arbete. Tursamt nog är tjejerna stora nu och kan laga mat till sig själva men jag behövs för läxläsning, förhör mm. Jag har i omgångar känt mig ganska misslyckad i min uppgift som mor då jag aldrig kan sitta och äta middag vid 18.00 (gör folk det eller är det en myt sen 80-talet?). Våra middagar är snarare runt 20.00-21.30. Inga heliga middagsritualer och ingen fast struktur. Ibland känner jag mig lite som en tjackpundarmamma som aldrig kan hålla tider men så för ett tag sen så tänkte jag om. Jag är inte hemma kl 18.00 för att jag jobbar. Jag jobbar för att försörja mina barn och för att vi ska kunna må bra. Ibland är det väldigt mycket och tufft och jag vägrar ha dåligt samvete och känna mig misslyckad för att jag gör mitt bästa, det jag måste. Det som är intressant är att mina barn aldrig har klagat på att vi inte har det som alla andra, dom verkar inte jämföra oss med andra. Det är jag som på något sätt låter den osynliga normsjuka som förpestar vårt land och alla oss som bor i det komma åt mig. Den norm som jag avskyr.

Jag har ingen ”kärnfamilj” eller jo, jag har en annan sorts ”kärnfamilj”. Inte en dålig kopia på den riktiga, bara en annan. Vi ser annorlunda ut och våran familjestruktur och rytm är annorlunda . Det är okej, det får vara annorlunda. Annorlunda är bra. Vi behöver inte alla vara tomater. Jag och min familj kanske är paprika, du och din kanske är gurka och tillsammans kan vi vara sallad.

I framtiden när folk frågar om vilken tid vi äter middag kommer jag stolt att säga att det sker runt 21.00 tiden.

Onormalt i Sverige kanske men mer normalt än kl 18.00 om man kollar med resten av jordens ca 195 länder.

Kram och godnatt systrar!!

D

I dag skulle papporna firas. Häromveckan berättade min man Cenneth för oss om den tårta hans mamma brukade baka till de åtta barnen när han växte upp.

Dottern Bella tog till sig informationen, såg i hemlighet till att få receptet av farmor och var uppe i morse och bakade favorittårtan som en överraskning till sin pappa. Receptet är enkelt   – chokladkräm gjord på kakao och smör, vaniljkräm och grädde. Bananskivor ovanpå. Jag kan intyga att den blir väldigt söt och innehåller säkerligen en miljard kalorier!

Gissa om Cenneth blev nöjd!

En tredjedel av "Det fjärde offret"

På kvällen var det dags för ”Årets mama”-fest på Berns. Jag gick dit med min dotter Bella och min kompis Elizabeth och hennes dotter Emelie.

Vi på väg in till festen

Det var en härlig tillställning så här att fira alla mammor på Fars Dag. Undrar om det var en tillfällighet eller en tanke. Hur som helst – grattis till alla mammor och pappor!!! Att vara förälder är ett privilegium.

Med detta tackar jag för mig. Det har varit jättekul att blogga den här veckan och jag hoppas att ni har fått ut något av läsningen. Tack för mig och ha det så bra!!!

Så här fint var mina böcker presenterade på mässan

Många hade kommit för att lyssna när jag intervjuades på scen av en dansk journalist och det gick över förväntan. Jag förstod – nästan – allt han sa:

Jag intervjuas på scenen

Efteråt var det dags för signering. Det är så roligt att få närkontakt med läsarna och att signera är en riktig ”love-bombing”. Alla varma ord inspirerar mig att fortsätta skriva! 

Alltid lika kul att träffa läsare

Köpenhamnsbesöket avslutades med strosande på Ströget med min vän och författarkollega Maria Ernestam, vi tog ett glas vin på mysiga haket ”Living Room” ett stenkast från Ströget.

Jag och Maria myser i Köpenhamn

På planet hem på kvällen reflekterade jag över hur lika vi människor är i grund och botten. Att vi kan uppskatta samma böcker till exempel, trots att vi kommer från olika kulturer, klimat och levnadssätt. Det är en skön tanke. Och att vi kan känna medmänsklighet och solidaritet med människor i andra länder. Som med demokratikämpen och fredspristagaren Aung San Suu Kyi som äntligen frigavs i dag efter att ha suttit i husarrest i närmare tjugo år. Hon har fört en envis kamp mot Burmas militärdiktatur och det har kostat henne friheten under så många år. I dag är en stor dag och det är bara att hoppas att hon får fortsätta att leva i frihet och fortsätta kämpa för demokrati i Burma.

Demokratihjältinnan Aung San Suu Kyi - äntligen frigiven

Hurra för Aung San Suu Kyi!

Började dagen med en härlig powerwalkrunda tillsammans med min vän och författarkollega Elizabeth Gummesson. Raska promenader tycker jag är ett ypperligt sätt att motionera; det är lätt – bara att snöra på sig gympaskorna och gå utanför dörren, man får frisk luft och kommer ut, man kan prata och umgås samtidigt och det är gratis!

Raska promenader - ett härligt sätt att umgås

För några år sedan blev jag tillfrågad om jag ville bli ambassadör för tjejmilen. Jag gapskrattade. Vilket skämt. Jag som aldrig sprungit i hela mitt liv, det var ungefär lika sannolikt som att jag skulle dra på mig en folkdräkt. Men jag bestämde mig för att anta utmaningen, kliva ur min trygghetszon och pröva något nytt.  Sedan dess har jag upptäckt att det också är skönt att springa. Känns det motigt i början kan man varva joggandet med att gå. Och tänk på att det är ingen idé att vänta på att lusten infinner sig. Vi är alla latmaskar inombords. Det är precis som med skrivandet – det är bara att börja och så kommer lusten med tiden! I år samlade jag ihop ett gäng glada författare och vi sprang tjejmilen tillsammans.

Författare med spring i benen

 Alla gör det i sin takt och man behöver inte springa på tid. Vissa går hela sträckan och andra drar barnvagn. Det är bara kul att göra något ihop! Häng med 3:e september 2011!!!

Senare var det dags för lite researcharbete inför nästa kriminalroman och det skedde på thaiboxningsklubben ”Slagskeppet” på Nybrogatan i Stockholm. Jättekul att se på träningen och jag blev riktigt inspirerad – både inför boken och att testa själv!

Tuff träning

Dagen avslutades med galapremiären av filmatiseringen av Susanna Alakoskis fantastiska roman ”Svinalängorna”.

Jag och min kompis Lilian på galapremiär

Filmen var oerhört stark och gripande och eftersom jag kunde känna igen en hel del grät jag mig igenom större delen av filmen. Efteråt stod hela publiken upp och applåderade under jubel och regissören Pernilla August tackade tillsammans med de fantastiska skådespelarna.

En magisk regidebut!

Pernilla August tackar tillsammans med Ola och Noomi Rapace

 Tidigt i morgon bitti bär det av till Köpenhamn för bokmässa. Hur det går för mig att bli intervjuad på scen på danska berättar jag i morgon! God natt!

 Och  för er som har undrat  - de fina klickglasögonen hittar ni på www.clicsweden.se

Jag har just fyllt fyrtioåtta år och fick den obligatoriska frågan – Hur känns det? Har du drabbats av femtioårskris än? Visst kan jag fundera över att tiden är utmätt, livet är tyvärr inte oändligt. Det är klart att det skulle vara härligt om jag kunde stanna klockan just nu. Att få njuta av den självkänsla och självkännedom jag har uppnått vid denna aktningsvärda ålder och samtidigt få vara frisk, vital och känna att jag fortfarande besitter något av den kvinnliga attraktionskraften. Fast på det stora hela har jag inget emot att åldras. Kroppen och själen får sina ärr, men det är också min historia.

Det är bara två saker jag har svårt att stå ut med – de gråa stråna och läsglasögonen. Jag erkänner villigt att jag är fåfäng, men de grå tinningarnas charm är inget för mig och så fort utväxten börjar komma känner jag mig genast tio år äldre. Jag är lika glad varje gång jag går till frissan och får håret färgat. I dag var det dags igen och visst syns det att jag är nöjd.

Min frisör Temo Koivisto trollar bort stråna

Sedan läsglasögonen – detta gissel. När jag för några år sedan började hålla pocketboken längre och längre ifrån mig och till sist tvingades inse att det var dags. Tiden var inne, stunden var kommen. Det fanns ingen återvändo. Inte hade jag kunnat ana att detta med läsglasögon skulle vålla mig så stora problem. Ständigt glömmer jag dem, förlägger dem och undrar var de är. Och detta beroende – när jag går och handlar utan läsglasögon och försöker urskilja vad som står på den nedskrivna matlappen eller sista förbrukningsdatum på mjölken. I tvättstugan när jag ska försöka läsa hur många grader ett plagg kan tvättas i. Jag vet att jag borde ha det som kallas ”senilsnöre” men det funkar inte heller, jag tycker att det blir så trassligt.

Var är mina läsglasögon?

Men jag har fått ett strålande tips av min underbara författarkollega Elsie Johansson som i sig är en fantastisk förebild på alla sätt och vid 79 års ålder lever livet fullt ut. De här klickar man bara fast – ska genast beställa ett par – det kan inte misslyckas!  

Den ultimata lösningen?

Apropå ålder bjuder jag på följande anekdot ur vardagslivet. En söndag nyligen tittade jag och min man in på det café där min son jobbar extra för att hälsa på. Tjejen i kassan och jag har setts förut så hon vet vem jag är, men min man hade aldrig träffat henne. Vid middagen på kvällen berättade sonen: Vet ni vad Elin frågade mig när ni hade gått? Vi skakade unisont på huvudet.

- Vad var det för ung kille din mamma kom in med?

 Ha ha ha. Humor. Eller?

Elsie Johansson - en glasklar förebild

Vi avslutar med Elsie – utan glasögon! God natt så hörs vi i morgon!